missdjango

Andra dagen som sjukling härute då. Förkylning bara men den förlamande sorten. Sov bort större delen av gårdagen, förutom en tripp hem för att fixa iordning hutschen.<Ska få besök imorrn och på söndagen ska vi hem till mig, så vill inte att det ska vara ett bombnedslag. Sen köpte jag ett pizzakit och föråt mig på pizza medans jag tittade på ett brittiskt program om folk som jobbade på klubb-toaletter. Framställde inte party-britter i finaste ljuset...

 

"wäää jag har piss på händerna och nu tog jag mig i håret"

 

"wäää jag stänger inte dörren när jag pissar"'

 

"wäää jag är så sexig så jag går in på killarnas"

"nej du glor ju bara på kukar"

"wäää nej, jag är sexy"

 

Och då kunde jag sitta och försöka minnas senaste gången jag gjorde bort mig på det där sättet och kunde inte komma på det. Det var skönt. Jag förstår mer och mer folk som slutar att dricka. Så har det väl varit ett tag iofj. Lärde känna och blev kär i en nykterist nåt halvår efter J, och det var nog ett nyttigt sätt för mig att få ännu mer energi att se över och ändra mitt drickande. JAg visste ju att det inte var bra, det var tydligt, men i mina umgängeskretsar är det många som har problem. Speciellt nu när vi blir äldre så märks det mer, likaså min kontakt med psyk som gång på gång har påpekat att mitt sätt att dricka (eller så som jag har druckit) inte är sunt. 

 

Vid nyår slutade Björnen att dricka och då drog jag automatiskt också ner. Jag hade gjort det redan innan men då började jag gå ut och inte dricka, för att vara support. Nu går jag inte ut mycket alls känns det som. Dels för att jag inte orkar längre, och jag har börjat tycka att det nästan är läskigt att dricka. När jag börjar bli full blir jag rädd, jag har blivit rädd för att tappa kontrollen.

 

När jag var yngre så brukade jag alltid säga att jag aldrig skulle låta rädslor styra mitt liv, och nu har jag blivit så jäkla rädd om mig. Jag är rädd för att slå mig, rädd för att få ont, rädd för att skadas. Det har väl att göra med att jag också märker att mib kropp har blivit lynnig just med energin. Helt plötligt är risken att däcka mycket större. Rädslan för att inte komma hem. Tänkte aldrig på det förr, trodde jag var oövervinnlig och nu känner jag att det är det sista jag är. De flesta skulle väl kalla det här sunt, jag har svårt att göra det eftersom jag inte är van vid det. Nu har jag ändå medicinerats i drygt ett år med de här humörstabiliserande, det är fortfarande inte så att man kan slappna av och go with the flow. 

 

JAg brukade prata så mycket om att jag ibland behövde fucka ur. Bara dra ut och supa ner mig och bara lalla, som att dra ut en plopp. Nu tror jag inte at tdet är fysiskt möjligt längre, något sug efter det har jag inte heller. 

 

Och det kan ju vara skönt. Jag har ju tidigare varit orolig för mitt drickande, att jag skulle bli alkolist. Senaste checken jag gjorde (fylla i papper om hur mycket man dricker) visade att jag inte NU dricker i för stora mängder men att jag garanterat gjorde det förut. Det fanns också en teori om att min lever har tagit skada. JAg vill ju liksom inte det. Såklart, vem vill det? Som med tänderna och bulimin, klart att jag inte ville kräkas sönder min emalj. JAg vill vara hel. 

 

Det finns fortfarande känslan av att jag har missat något. Jag är 27 nu. Inte så att jag har bråttom med att få ordning på mitt liv, men det skulle vara skönt. Jag klarar ju inte ens att ta tag i mina försäkringar eller min pension och det ska man ju göra nu. Det gnager på min dagligen nu. Fixa. Skapa trygghet. Rädda dig från dig själv. Jobba. Sköt ditt företag. 

JAg har liksom känslan av att jag aldrig skulle klara att ta ett steg utanför linjen, jag måste liksom laga bilen medans den rullar. En kompis föreslog igår att jag borde kanske se över möjligheten att få ett personligt ombud som kan hjälpa mig. Båda mina föräldrar har föreslagit att jag ska flytta tillbaka till Östergötland, de tror att lugnet skulle vara bra för mig. 50% sjukskrivning när jag börjar med dbt.

 

Jag kan bara inte få de här sakerna att hända. Jag vet inte vart m,an ringer, hur man gör. Och när ska jag göra det. Det blir som berg man inte kan bestiga för mig. Är bara för förvirrad, det har inte medicinerna tagit bort iaf. 

Leila bakar gambas i Frankrike och jag har soffläge.Katten går och jamar på väggarna och jag tar sjukdag. Visade sig att jag visst skulle vara här till söndag och inte till uidag som jag trodde, så jag måste förbi hemmet sen och hämta mer mediciner. Kanske också lite nya kläder. Och tvätta. Hade inga bokningar idag så gör inget arr jag är hemma.

 

 

Satt och tittade på resor till Berlin igår. För jag ska visst dit och hänga på tatueringsmässan med fröken Z och hjälpa henne kolla ut den tyska marknaden och hjälpa till med intervjuer. KAn bli kul, kan bli motsatsen också men det ska nog gå bra. Jag vill bara boka resan idag så att det inte blir för dyrt. 

Sen blir det mässa i Stockholm, då jag ska kränga tidningar med Björnen och nån dansk nisse. Gratis inträde och gratis käk, kan inte bli bättre. 

Och sen London-mässan. Fullt ös medvetslös. 

 

Semester? Typ. 

 

Annars är det inte så ösigt just nu. Jag hade vit helg förra helgen och ser ut som om det kommer bli det denna också. Känns bra! Träffar inte så mycket folk men det kan vara så ibland. Inte så att jag isolerar mig, det bara blir så där ibland. Antar att jag inte riktigt har energin, ibland räcker det bra att träffa folket på jobbet liksom. Sen jag började med medicinen är energin mycket lägre, som ett täcke man lägger över sig. Vissa dagar är det så att man kan sova bort hela eftermiddan. Och träna? går typ inte. Alla säger, "du kommer må bättre om du tränar" och det är säkert sant. Men att komma igång, den uppförsbacken blev helt plötligt dubbelt så lång. 

Viktigast för mig är att hålla vikten, så länge inte den skenar. Och det gör den inte, kanske för att jag äter rätt minimalt, Sjunker gör den inte heller.

 

Det är så många förändringar, och det är svårt att vara förberedd. Det jobbigaste tycker jag är att inse att det inte försvinner, att det bara är att vänja sig. Så länge jag tar medicinen, och det kan vara så att jag måste ta den väldigt väldigt länge. Vill inte säga resten av livet, det fanns ett tag då jag var inställd på det men nu har jag ändrat m,ig. Jag vill inte ta medicinerna resten av livet, jag vill kunna kontrollera mig själv. 

 

Alla de här lättnadskänslorna, att ha fått en diagnos och en bekräftan, och behandling, har lagt sig. Att inse at tdet inte finns några snabba lösningar till psykisk sjukdom bara för att man har hittat själva problemet. Det är lite tungt. Det som har varit skönast det har varit att lära känna andra människor med samma diagnos, i olika stämningar och med olika bakgrunder och behandlingar att kunna prata och reflektera med, att inte känna sig ensam och att också förstå att man inte har de sämsta förutsättningarna.

Men jag har inte träffat någon som har blivit friskförklarad. Någonstan är man ändå rätt ensam i sin egna kamp att komma till sans med allting. Vissa dagar märker man inget, andra dagar är man frustrerad och stångar sig blodig mot en vägg för att man känner inget, och det är läskigt.

Man g´kan glömma ångesten till viss del, inte tänka på den dagligen, eftersom den inte är där. Den lurar under ett täcke av psykofarmaka. Men därunder ligger också glädjerusen, skrikskratten och en bomb av dopamin, och man får inte röra det,

 

 

Det är konstigt när något som man tidigare har sett som en del av sin personlighet, en acceptans av vem man är och hur man är, helt plötsligt är borta. Jag tror att det är väldigt svårt att föreställa sig om man inte har upplevt det, lite Clockwork Orange. 

 

 

HAHA! Kolla vem som skriver! Vem bryr sig? INte viktigt! 

 

Kom att tänka på min fina lilla blogg, smög även in en gång eller två och läste ett och annat inlägg. Insåg allt som har hänt sen dess, insåg kanske ett behov av ett lyckligt slut. Det blir varken slut eller lyckligt, men jag tror att det är bra för mig att skriva.

 

Just nu är jag kattvakt på Hotell Telefonplan, mina fina plastföräldrar som tar hand om mig i mina svåra stunder, är deras katt jag vaktar. Är skönt att vara hemifrån och att ta hand om nån. 

 

Vad är hemma nu? Jag hyr en etta i andrahand på röda linjen, ägaren är utomlands och fick precis veta att jag ska få förlängt med ett år till. Trivs så där där men det är fortfarande bättre än att flytta en gång i halvåret. Även om jag typ inte äger några saker. Står mest tavlor överallt och grannen är läskig.

 

Sen senast jag skrev har jag blivit diagnoserad med borderline och rapid circling. Det var förbannat skönt att få en diagnos, jobbigt också men jag har förstått det som att jag faktiskt har en chans att kunna bli friskförklarad och jag är inte nere i det där djupet som många andra är, mycket tack vare min circling, som gör att jag byter känslosvall fortare. Jag vill inet skära upp mina handleder och lyssna på ledsen musik och dö. Som Björnen brukar säga "Vi älskar ju att leva". Och så måste man fylla i att "ja jo, du har rätt". 

 

Problemet är min medicin. Jag började prova ut nya mediciner för snart ett år sedan och har bytt och provat ut en ny var 3-5e månad i jakt på något stabilt som inte ´leder till kraftig viktuppgång eller snea sidoeffekter. Nu är jag nånstans där det är rätt vettigt. Men det är så jobbigt att inte känna nånting. Jag tror att jag skrev nåntans, långt långt bak att topparna gör dipparna värda på något sätt, för där och då är man nästintill hög och älskar allt och allt är så vackert och kraftfullt så du anar inte. Om du aldrig har känt det, du anar inte.

Allt är så grått och mediokert med medicinen. och jag frågar mig ständigt, är det så här friska människor känner.? Det är mitt problem nu. Det har påverkat min självkänsla och jobbet, mitt sätt att vara bland människor, det är som om man måste lära sig från början igen, som om man har tappat en instinkt. För det var väl så, jag behövde inte tänka lika mycket förr på hur jag gjorde saker, och samtidigt tänkte jag konstant. Oroade mig. Den oron är ganska borta nu, och istället ersatt med tvivel. Varje dag.

 

Och ändå är det att föredra, för det här kan jag iaf lära mig att jobba med. Men det tar tid. I höst kommer jag påbörja en DBT-terapi, förhoppningsvis kommer det hjälpa nåt otroligt.

 

När jag läser den här bloggen bakåt nu, så är det mycket som att läsa nån annans och inte min egna. Helt sjukt vad några piller kan göra. 

All of my life I have searched for clarity
I have wrestled with some paths very deep inside of me
I lost some rounds, been knocked around
Felt my share of defeat
Yet somehow I've always managed to get back on my feet
The world keeps telling me to a grip or I won't last
Gotta break away from solitude and let go of my past
I've never found it easy to change my stubborn ways
Or to give perspective, throw away those soul-less days.

We have struggled
We have prayed
We're still searching for something more
We have struggled
We still pray
We're looking for the chance

 

to be free.

på ett sätt är det otroligt skönt att vara hemma en fredagkväll och ha jobbat och ha joggat och ha pratat med sin psykolog och att ha varit arg. jag hatar att vara arg men det är långt ifrån lika patetiskt som att vara ledsen.

 

har varit arg i två dagar och tänkt ganska mycket på mina relationer till människorna runt mig. vilket inte har varit särskilt smickrande för mig. jag har alltid varit naiv och tenderar att krypa runt för dom som jag verkligen bryr mig fjantigt mycket om, samtidigt som jag sätter dom på en pedestal och tänker att godhet aldrig utnyttjas och att folk alltid har ens intressen i åtanke om man har deras.

 

fast det är inte sant. folk anstränger sig sällan i regel att se på saker genom ditt perspektiv. de ser saker genom sitt egna perspektiv. egentligen är det förbannat självklart. tyvärr. jag borde göra det mer med. tänka på vad jag vill, inte alla andra.

 

jag släpper mitt ex nu, så gott jag kan. jag orkar inte kräla runt och förlöjliga mig själv. man kan inte hjälpa hur man känner men man kan ju för sin egna skull sluta vara patetisk. jag släpper ALLA killar som har fått mitt hjärta att picka lite extra senaste hel- och halvåret. killar som jag kanske har fått ut nåt av, eller människor där jag har nöjt mig med smulor men som jag har matat med kakor. var ligger glädjen i det? vad får jag ut av det? jag kan lika gärna mata mig själv med de där kakorna. glömde regeln:

 

ge aldrig mer än vad du själv får.

i'm done doing you undone
baby we're through
giving up perfection is what i do

so take it all out on me
righteous as i am, i'm gonna shut my mouth
could you look sweet for me now
you little worm

oh god you gonna miss me when i'm gone
take your dirty hands off me
so i can lay my dirtier hands on you

oh go on curse the one beside you
it's just another way to hold you back
you don't want his skinny arms around you
but it's just another way to hold you back
you know it's just another way to hold you back

i'm sick of being me, i'm sick of being me
emotional flatline is why i leave
i'm depend upon your back
that trashy little fake is gonna take them home all
this dirty ballad boy is making promises but never calls
its gonna bring the situation to a fall

but i'm done doing you undone
righteous as i am, i'm gonna shut my mouth

so go on curse the one beside you
it's just another way to hold you back
you don't want his skinny arms around you
but it's just another way to hold you back
you know it's just another way to hold you back
it's just another way to hold you back
it's just another way to hold you back

Träningen givk bra och jag hade fått upp ett tempo ppå jobbet. Vad händer? Jag blir sjuk. En förkylning bara, tack och lov, men den är att likna vid en mild misshandel. Hela kroppen värker, skallen extra mycket. Och jag hatar ensamheten och lelösheten. Aldrig känns singel- och vuxenlivet så jäkligt som när du är sjuk. Jag har alldeles för mycket tid på mig att tänka. Inte bra.

Idag är dag två och jag försöker komma på något vettigt som jag kan göra, som kan få mig att tänka på annat. Försöker ladda ner en mjukvara så jag äntligen kan fixa den där jäkla fotoboken. Funderar på om jag skulle börja packa inför flytten. Är ju dock typ inget att packa. Tvätta sängkläder, ta en dusch. Åka till fruängen och fixa lite mat.

Samtidigt är jag bara så däckad och utlämnad åt mitt jävla tankesvall.

 

Den vanliga frågeställningen; kommer jag nånsin framåt. Ovh jag vet ju svaret. visst gör jag det, hela tiden. Men det där beror ju helt på vad jag syftar på.

Alla har vi vårat förflutna och våra skelett i garderoben. Ibland önskar jag att jag inte var en så sentimental människa som jag är, men samtidigt så har jag så många fina skratt och minnen och upplevelser. Jag vet att de alla är lika viktiga, men det är jobbigt at tde alla turas om att ta plats och att de alla tar lika mycket plats.

 

Som vanligt har jag mina perioder ganska veckovis där jag försöker rycka upp mig och de där jag går ner mig och just nu verkar jag mest benägen att skriva när jag går ner mig. Blir väl patetiskt men dte är ju då jag tänker och ibland vill man inte ringa nån och snacka av sig. Man vill tömma utan diskussion.

 

Otroligt idiotiskt av mig att sitta och titta på gamla foton och minnen en måndagkväll. Sen när var det en bra idé? På ett sätt är det bra att påminna sig själv om att man har haft stunder där man är så uppriktigt glad som på de där bilderna. Det är jag idag med ibland såklart, och jag vet hur dte sägs så ofta att man glorifierar det förgångna och bara minns bra saker, men foton ljuger ju iaf inte.

 

Men man kan bara vänta och hoppas att det blir bättre. Egentligen är ju saker i ständig förändring.

 

Jag har inte glömt det dåliga heller. Och jag har absolut inte slutat sörja den smärtan som jag har frambringat nån som jag bryr mig otroligt mycket om, det är ett för jävligt ok att bära. Vi var två som gick sönder och jag kan bara hoppas att det lagas nån gång. Hur tar sig folk igenom saker undrar jag ibland? Hur orkar de? Varför ska just jag ha så svårt att hantera känslor? Egentlige nspelar det ju ingen roll, det är bara att ta och försöka fixa det.

 

Nu ska jag ju flytta snart och har signat upp mig på ett hyreskontrakt på ett år, så kommer ju ändå inte kunna försvinna som jag tenderar att göra. Bara att fortsätta jobba med sig själv och sitt liv och sina impulser. Tänker bli ett joggarfreak, köpte runners magazine på eget bevåg häromdan och har slutat röka och dricka i veckodagarna. Känns bra. Som vanligt, med nya vanor. Håller dödsångesten borta och kan ta djupa andetag. Och kanske lute annan ångets med i processen.

 

 

nu skiter jag i stor bokstav i början på meningar för jag orkar inte.

 

 

vad är J´s problem?

 

-känslosvall

-brist på att kontrollera sina känslor

-okunskap i att kunna hålla igen sig själv i relationer

-okunskap i att kunna ta hand om sig själv i känslosamma perioder

-stora svårheter i att hålla rutiner

-stora svårigheter med energireglering

-en starkt negativ självbild

 

ett jävla helvete. förra veckan fick jag en ny halsinfektion som gjorde att jag inte kunde träna och att jag inte sov bra, och inte hade någon energi alls på jobbet. lördagen ger mig otaliga förnedrinagr och jag kan inte tackla dom. idag är det tisdag och det blir snarare bara sämre. jag har en stark känsla av tat tappa kontrollen. och jag hatar det. jag kan inte hantera det, inte ens logiskt tänkande. jag går upp i den här känslan och den förstör allt. 

jag är arg, så förmörkande arg, samtidigt som jag tycker att jag är så förbannat värdelös. jag vill inet mer. jag vill bli av med allting. jag lider för i helvete. och jag vet inte vad jag ska göra.
 det här är inte som den vanliga ångesten men det är minst lika förgörande. lika mörkt och omslutande. hur blev jag den här människan? jag vill ta ledigt, jag vill lägga locket på och dra från stan i ngr dagar. men jag känner inte att jag har råd. vet inte vad som skulel få mig att må bra, vet inte hur jag ska hantera de här känslorna. de äter bara upp mig och jag kan inte dämpa dom.

Fredag, klockan är 20:28 och jag gissar att de flesta jag känner dricker och klär upp sig för att gå ut och dansa här i stan. Jag har haft en handikappad dag och fortsätter med en handikappad kväll, framför tvn i mjukiskläder med naturgodis. Som jag vräker i mig.

 

Träffade min psykis idag och senaste nytt är att jag vägrar lithium och att remiss ska skickas iväg för DBT. Bra och jag är nöjd. Annars satt jag mest och var på väg att somna i stolen, sluddrade och smågrät för att jag var så slut som människa. En helt vanlig dag. Sov inatt ordentligt och allt. Fattar inte när jag får såna overloads. som hon själv noterade, "du skulle ju aldrig klara ett vanligt jobb." Nej, det skulle jag inte. Så långt har det gått! Det är skönt att vara förbi skolan, att vara min egen chef nu och slippa alla negativa jävlar som inte förstår. Att kallas för lat och arbetsskygg och hypokondriker.

Och, i form av egen chef så åkte jag till studion, avbokade mina kunder, drack 2 espressos och somnade på soffan i källaren. resten av eftermiddan gick jag runt med Käppen i second-handaffärer i ett par timmar. Så frisk luft, motion och nya bollywood-filmer. Nu slökollar jag på tv och äter naturgodis så jag spyr.

 

vet ni vad jag tror? jag tror att jag passerar mina glansdagar nu. All min värdelösa stress kommer åldra mig i förtid snabbt som fan nu, plus mitt rökande (rökte förresten bara en cigg idag). Joggningen ger inga resultat och jag är lönnfet och får finnar som en tonåring. im screwed. Och fuckad i huvudet. Jag är inget kap.

Sängläge. hur länge är ännu oklart. Fick panikångest på stan igår för första gången på jag vet inte hur länge. Tog två atarax och försökte gå bort det men dte gick dåligt. Blev blodsockerfall och adrenalinrus samtidigt, jag var upprörd och hade inte ätit på flera timmar. Bound to happen.

När jag kom hem lade jag mig ner och åt, lite allt möjligt som jag kunde hitta. Sen var jag på väg att somna hela tiden så jag gjorde mig iordning för sängen, kröp ner och insåg att hon var 19:55. Har nog inte lagt mig så tidigt sen jag var liten! Och jag somnade och sov hela natten.

 

Nu när jag vaknade så kände jag mig egentligen ok. Stel, lite frusen. Men jag tänker ta den här dagen och vila mig. Ska sitta här ute i mitt naturreservat och samla kraft och köra 5km-spåret. Se om jag kan få klarhet i ngt, lite balans.

 

Får idag veta om mitt lån beviljas för tandvårdsingreppet. Borde inte vara ngt problem. då vet jag at tdet är lugnt, likaså momsskiten är under kontroll.

 

Och, ska kolla lägenhet ikväll.

 

Ett organiserad kaos, m.a.o.

Kände att det var dags att rycka upp sig och börja tackla saker igen, fokusera på mig själv igen. Äta vettigt, jobba, ha koll på mina papper, sköta träningen och inte. tappa. fokus. och ja, jag vet, det går ngr dagar och man är king of the world och råkoll på allt, men jag vet att jag kommer att tappa bollen igen. För jag tappar alltid bollen. Och plockar alltid upp den. Så här har dte ju alltid varit.

 

Dag för dag, det är det bästa. Pengar är bara pengar och om jag börjar tröttna på allt runt mig så åker jag bort en sväng. Var i Mjölby förra helgen och det var så skönt att komma bort från Sthlm. Inte den minsta ångest, bara lugn i kroppen. otroligt ovanligt men otroligt skönt. Var trist att åka upp igen men var fokuserad på måndagen, gjorde min kund och åkte hem och vilade efteråt.

 

Idag ska jag till tandläkaren. Ångest, det är dyrt oc hde komemr göra de vanliga frågorna om hur mkt läsk jag dricker och visa mig hur man ska borsta tänderna och jag ska säga at tdet är magsyrans fel och att jo, jag använder munskölj. kanvilagahåljävlarnaochslutafåmigattkännamigdumihuvudet? men det går nog bra.

 

Sen har jag inget inbokat idag så jag ska nog försöka vara lite kreativ och göra ngt vettigt, alternativt gadda ett finger. Symbolismen är ännu oklar men det klarnar ju oftast där och då.

Ska se at tdet löser sig. Fixa lite peppgaddar bara. Vaknade flera ggr inatt, svårt att komma till ro, skjuta bort fel tankar för att hitta rätt tankar. Känner av en förändring i vädret också, hösten är på väg. Hösten är min årstid av förändring, när hösten kommer vill jag röra på mig, då vill jag utvandra. Förra året var enda året då jag inet vilel det, men, mycket har hänt på ett år.

F¨r mig att minnas Cork, elelr före Cork, när jag rökte cigg på pappas balkong och bara kände att jag måste bort. Eller att gå genom Norrköping för at tdricka kaffe med nån på stan. Från Stockholm och hösten har jag inget minne, inget poppar upp. I oktober kommer jag att ha bott i Stockholm i två år. Trots allt så har jag ju trivts här. Ville komma til lro här. Idag är en sån där dag då jag undrar om det ska vara så. Borde väl jobba emot det, hoppas på att det går över och påminna mig själv om det här som är bra. Det handlar sällan om att jag ger upp, dte handlar snarare om att jag tröttnar på att vänta på det där avgörande. Många processer kan man inte skynda på, och ibland kommer de bara inte. Och då tror jag att jag står på fel ställe. har alltid varit så rädd att missa mina chanser.

Jag har bytt boende 10 ggr sen jag var 17. Både för att jag har velat och för att jag har varit tvungen. Jag är trött på att röra på mig, jag vill ha en fast punkt, jag vill ha trygghet. Något som stimulerar min itch. Någon.

Förvildade dygn. Sitter nu i källaren i shorts och tjocktröja men Mongos syster, som heter nåt som jag glömt. Hon kurrar och sover i en boll och på tv är det Friends. Han vad-han-nu-heter ska fria till Monica och har köpt en pissdyr ring som är ful. På övervåningen äter familjen middag och firar dotterns födelsedag, hon fyller 26 och är gravid med sitt tredje barn. Jag är väldigt trött och har typ inte sovit, men har tränat idag och satt i mig en förpackning sojakorv.

 

 

 

Justja, Chandler heter han.

 

Imorgon ska jag packa, åka till jobbet och på kvällen sova hos J. Vi har inte pratat idag, skrivit tre rader på fb-chatten. Jag har ett hopp om att han ringer sen, bara för att höra hur det är. Kanske vad jag har gjort idag, berätta vad han har gjort idag, ni vet sånt där som man gör när man är tillsammans. Trodde jag iaf.

På fredag åker jag till Östergötland till söndag. Ska bli skönt att komma bort lite. Jag måste bli av med all skit som jävlas med mig i mitt huvud. Stressad, trött och korkad. Riktigt jävla korkad. Träning verkar inte hjälpa, gör mig ju bara mer matt.

 

Bästa idag iaf, tog mig ut till Liljeholmen för att köpa böcker på Stadsmissionen. Hittade massor med Lehane och andra delen av 5e säsongens Nip/Tuck. Jag började titta på den när jag bodde i Älvsjö för jag ville gå ner mig i en serie. är inte som alla de där andra nissarna som streamar och laddar ner, jag går och köper disk-jävlarna. Och den här delen har jag inte hittat i butik så jag har varit fast i flera månader. Så, tjoho! Happy me! Livet är så vackert. Piss.

 

Det är svårt att gå vidare. Det är svårt att inte sörja det gamla. Ibland bara små fragment, ibland mycket mer. det ska väl vara så och man kan ändå inte ändra nånting, gå tillbaka, ta tillbaka, elelr ställa om. Men bara för att man säger till sig själv at tdet är så det ska vara, så det måste vara, så betyder inte det att det i slutändan är så det sjunker in. Allt rör ju på sig, världens lag, men ibland kanske det inte spelar nån roll.

Jaha, då ska man ta tag i den här dagen också. Vaknar förgrömmad. jag är arg och sårad, dte är dagens form.

 

I övrigt blir jag så trött på Nyhetsmorron. Antar att det programmet väldigt lätt profilerar den nutida svensken. Klickar in i tid att se en "matkonstnär" göra en kanin av en smörgås. antar att jag bara är i helt fel sinnesstämning rakt av. Ville inte gå upp ur sängen, är egentligen rätt bra på det men jag känner mig som en sten idag.

 

Känner lite spontant för att fly landet. Det, elelr skada nån. Fantastiskt. Hur ska jag nånsin komma nånstans i livet. Ingenting verkar ju duga som jag gör. Dra åt helvete.

Jag har precis kommit hem och vet inte åt vilket håll näsan pekar. Jag är ledsen och upprörd. Främst ledsen, och tröstande ord har inte hjälpt.

 

Om nån över huvud taget följer den här bloggen, och antagligen inte känner mig i verkliga livet..och, på det, har nåt form av monster i skallen (som är likt mina), kanske kan relatera till nht som jag nu kommer skriiva.

 

Det här monstret, som finns, i obestämd form, som jag tampas med, har alltid förföljt mig, och jag har alltid försökt döda det. Monstret har skapat mini-monter ich jag har säkert skrivit om hur stolt jag har varit över mig själv, mina framsteg, glädjen i att mer och mer ha känt mig som en funktionerande människa. Inte normalt funktionerande, men att jag har funkat och har kunnat hantera fler situationer som jag för ngr år sen skulle ha förstörds av.

 

Jag vet att jag har kommit framåt. Och jag är så stolt att jag får tårar i ögonen.

 

Idag vändes massor upp och ner för första gången på över ett år. Första gången egentligen, sen jag jobbade i tyskland. Det är svårt när du käbber själv att du har kommit till en plats som är trygg, och får veta att den inte är annorlunda från alla andra arbetsplatser som du har varit på. Du undrar, är jag verkligen en så svår människa? Så disfunktionabel? Jag vägrar tro det? Jag kan inte tro det. För det skulle betyda att det i princip inte skulle finnas en enda arbetsplats där jag skulle kunna funka. Jag vet inte om jag överdramatiserar, är jag rätt person att bestämma det?

Det som jag vet, är att jag behöver en arbetsplats där jag lägger upp mitt egna schema utifrån vad jag klarar av och att mina kollegor frstår och accepterar mina svängar i humöret. Det är ett drömscenario, men jag går i terapi och försöker vara lyhörd och jag jobbar som fan på mig själv och som sagt, det finns ingte hellre som jag vill än att funka bland människor.

 

Det är ett sånt jävla bakslag att få indikationen att jag inte gör det när jag jobbar för det mer än vad jag nånsin har gjort på den punkten när jag känner mig som mest medveten om mina brister.

 

Jag har problem. Med fler saker. Men att påstå att jag inte gör tillräckligt göt så ont. Jag funkar inte som vanliga människor gör – det är ngt som jag har accepterat och jag försöker fortfarande räta ut var exakt saker går i kläm – men jag vill vara med. Jag VILL vara normal och klara allt som alla andra klarar. Det har jag alltid velat. Jag blir så förbannat ledsen när folk ser mig som trasig och kasserad. Jag kan inte hjälpa hur jag föddes. Men jag vill så jävla gärna vara med. Jag vet att jag har mycket bra saker att dela med mig av, även om jag inte kan springa i ekorrhjulet.

Idag känns dte bättre. Gick all-in för att trötta ut mig. Två dagar i rad har jag gått/sprungit 35-40 varje morron och kväll, i blandad terräng. Har känts jävligt bra och jag har sovit helt utslagen. På det är ju dock minuset att jag känner mig konstant trött men det kommer väl gå över.

 

Har insett att jag bor i ett naturreservat. Det finns så mycket djur här, så mycket skkog och rörelse, jag ser nåt nytt varje dag. Det finns massor av paddor t ex! Herrn jag bor hos berättade att även grävlingar och ugglor och vesslor gömmer sig mellan träden. Så befriande, så fantastiskt. Jag får energi som när jag var liten när jag springer runt där och försöker lokalisera fåglar.

 

Så jag kanske har hittat en ventil lite, förbannat bra. Vi får se.

 

Trögt på jobbet, inga jobb. Ramlar bara in en massa turister med skurrila frågor och önskemål. Juli månad helt enkelt.  Semestertider helt enkelt. Skulle vara skönt att åka bort.

Fan också! Hatar att bli tankfull och nostalgisk på mornarna. Jag var så otroligt trött igår. Jag var arg på folk, ville bara lägga mig ner och sova där jag stod. Inte se nån.

 

Och jag har den här hemska känslan av att jag vill gadda sönder benen och armarna totalt. Jag vet inte om det är uppbyggd ångest pga mitt uppehåll sen maj månad, jag vet inte. har jag kanske saknat en ventil? det låter jättehemskt och jätteäckligt men jag vill bara karva karva karva. det har aldrig varit så här förut. Det har aldrig känts så här förut. Varför känns det så? Vad är det som jag måste få ut ur själen för att kunna andas normalt den här gången?

 

The pictures tell the story
This life has many shades
I’d wake up every morning and before I’d start each day
I’d take a drag from last nights cigarette
That smoldered in it’s tray
Down a little something and then be on my way

I traveled far and wide
And laid this head in many ports
I was guided by a compass
I saw beauty to the north
I drew the tales of many lives
And wore the faces of my own
I had these memories all around me
So I wouldn’t be alone

Some may be from showing up
Others are from growing up
Sometimes I was so messed up and didn’t have a clue
I ain’t winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

In a rose tattoo
In a rose tattoo
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

This ones for the mighty sea
Mischief, gold and piracy
This ones for the man that raised me
Taught me sacrifice and bravery
This ones for our favorite game
Black and gold, we wave the flag
This ones for my family name
With pride I wear it to the grave

Some may be from showing up
Others are from growing up
Sometimes I was so messed up and didn’t have a clue
I ain't winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

In a rose tattoo
In a rose tattoo
I’ve got your name written here,
In a rose tattoo
In a rose tattoo
In a rose tattoo
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

This one means the most to me
Stays here for eternity
A ship that always stays the course
An anchor for my every choice
A rose that shines down from above
I signed and sealed these words in blood
I heard them once, sung in a song
It played again and we sang along

You’ll always be there with me
Even if you’re gone
You’ll always have my love
Our memory will live on

Some may be from showing up
Others are from growing up
Sometimes I was so messed up and didn’t have a clue
I ain't winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here in a rose tattoo

In a rose tattoo
In a rose tattoo
I’ve got your name written here,
In a rose tattoo

In a rose tattoo
In a rose tattoo
With pride I’ll wear it to the grave for you

In a rose tattoo
In a rose tattoo
I’ve got your name written here,
In a rose tattoo
In a rose tattoo
In a rose tattoo
Signed and sealed in blood I would die for you

Det är rätt fint härute i segeltorp iaf. Nu vet jag att det finns en badbar sjö på gångavstånd, jag har sett en kopparorm för första gången på typ 14 år och katten Mongo är min nya följeslagare. Har än så länge inte haft så mycket att göra med andra människor här heller, det är bra. Jag lever i en sommarstuge-illusion.

 

Kanhända att jag lever i andra illusioner med just nu. Men vem gör inte det.

 

Det är konstigt ju mer medveten man blir om andra när man blir mer medveten om sig själv och hur man själv funkar. Känns som en nyttig process, som att man förstår världen mer och mer. Och kan testa sig själv mer och mer, på sånt som man visste at man för freakade ur av. Och för varje gång man hanterar situationen så får man bekräftat för sig själv att man har utvecklats.

..............................

 

 

Jag vet inte vad jag egentligen ville skriva om. Jag trodde att jag ville skriva om ngt specifikt men jag kanske inte vill det. Jag vet inte. Så jag ger fan i det tills jag vet..