missdjango

Sitter pa Roger sa idag är det tyskt tangentbord!!

Lördag och en vecka Sverige. Johan är iväg och spelar in en song med sitt band sa jag later bli att sova fast jag skulle kunna ta en timme till och laddar upp kort pa facebook och kollar pa musikprogramm för barn. JObbigaste är att jag har haft lite svoert att andas sen jag gick upp. Försöker andas mer med magen, har läst att hyperventilation och andningsproblem kan bero att man andas mer med bröstkorgen och att blodet da far ett överskott av koldioxid vilket gör kroppen panikslagen. Oh well.

Hur ska man utvärdera sin första vecka da? Väldigt blandat. Jag har varit väldigt ledsen, haft stunder av ren förvirring, varit glad när saker har funkat, varit gladd när Johan och jag har haft kvällar ihop och man försöker vänja sig vid tanken att nu kan det vara sa hur länge vi vill.
Samtidigt känslan av att man vill prata med ngn som vet hur man känner. och det finns ingen vän eller familj här tror jag som vill höra mig böla över hur jag saknar Hamburg.

Igar bjöd jag över en av mina bekanta/en av Johans vänner och gaddade henen i vardagsrummet. Det var en trevlig eftermiddag och det kändes skönt att äntligen tatuera igen. Men jag vill inte göra det till en vana att gadda hemma med de där värdelösa plastgreppen och det daliga ljuset.

Försöker mala en del med. Har avslutat en gammal tavla som pa börjades förra aret och börjat med en ny. Blir väl att fortsätta pa den idag. Och ikväll ska vi ut. Typ.

jag har stunder av att känna att allt är lugnt, men jag märker hur bräcklig jag är. Maste ta det meter per meter, jag är typ rädd att handla själv i mataffären eller att göra ngt alls själv. Tyck att det later fjantigt men det är faan inte kul att vara pa väg till t-banan och bli snurrig/ma illa av ingenting. Panikattackerna och angesten kommer som av sig självt just nu, samtidigt som jag börjat sova konstigt och upplever mig själv som väldigt trött och apatisk. Egentligen passar allt in i mallen av vad jag hade förväntat mig lite. Jag överreagerar pa allt som Johan säger och gör och tolkar allt i förhallande till mig själv och till oss.

Men jag gömmer mig inte bara i lägenheten. Har fixat allt med myndigheterna, försöker fixa med studion, och träffade min gamla kompis fran gymnasiet i torsdags för  första gangen sen 2007. Vi gick och fikade i Skanstull och hade ganska fort väldigt djupa snack, som förr i tiden.
Men att umgas med folk och att ha kontakt med folk, känns ännu svoert.

Idag ska jag faanimig lyckas med ngt! Iofj, Johan och jag lyckades ju köpa en toaborse och ett rivjärn igår, inte heller fy skam. Jag köpte även pannåer att måla på, men de är alldeles för små. Jag vill ju ha de här 60x40 historierna minst, men men. Blir till att jaga masonitplattor som i gymnasieåren igen ;)

Sen var natten inte så bra. Låg vaken mest hela tiden och när jag sov så drömde jag jobbiga grejer. Den första var inte så farlig, Matthew Perry jagade mig med pistol inne på en herr-toalett.
Den andra var bara grotesk. Jag var och fiskade med min "familj", vi var alla fiskare. Det hoppade mellan att vara gamla studio-teamet/delar av teamet/främlingar. Vi hade en redig fiskarbåt och var ute på havet.

helt plötslitg vänder sig hela familjen (inklusive jag) mot lillebrodern. Vi blev arga på honom av ngn anledning. En stöddig typ 18-årig blond kille. Och sen slet vi mer eller mindre ihjäl honom. Först misshandlade vi honom så grovt att han var på väg att spy upp sina inälvor (fysiskt omöjligt vad jag vet, men han gjorde det) sen hängde vi honom i fiskekrokar tills han typ bara var slamsor och hajarna kom. Sen klippte vi alla sönder våra SIM-kort och åkte tillbaka till våra vanliga liv. Jag bara vaknade och tänkte "vad i helvete??"

Så jag är lite vimmelkantig just nu. En sak som jag vet fick mig att sova dåligt var mina tankar. Jag vill bara börja jobba i den där studion men det finns ännu så många obesvarade frågor om hur allt ska funka. Och dom låg jag och tänkte på inatt mellan mardrömmarna.
Så nu har jag försökt fixa lite. Först har jag rett ut allt med SYSTEMET och komemr nog vara svensk medborgare till nästa vecka. Sen skrev jag till nya bossen allt som jag vill gå igenom med honom. Men idag kan han först efter nio. Och det är ju 40-50 min resväg. Jag vill ha svar, men pallar jag? Mannen kan ju inte bara ringa heller. Jag måste försöka hålla huvudet kallt men jag vill ju ha ordning.

Vill gärna lägga upp bilder på nya lyan etc men jag hittar inet den kamera-kabel :(

Det går lite bättre idag, drömde ngt som jag mindes till exempel. Det var dock ganska äckligt.

Jag satt i ett rum med Maura från USA (en fb-vän) och drack vatten direkt ur en kran. Upptäckte att det smakade äckligt och spottade ut det. Det var fullt av såna där rörbeläggningar som ser ut som potatisskal och sen ko mdet bara ut emr och mer ur kranen...den andra drömmen var bara flum, skulle bli tatuerad på röven i ngt jäkla fritidshus ute i skogen och försökte gömma mig på dass....nonsens nonsens...

Kom upp klockan tio idag, en klar förbättring, och har ringt viktiga människor/hus gällande min framtid som svensk medborgare. Check...En kopp kaffe. Behövs mer kaffe på det här bygget.

Tror jag ska ta en utflykt till Vällinby centrum och banken. Den hemskaste upptäckten med denna flytt fram tills nu är att jag har varit folkbokförd på fel adress i 5-6 år. Vem vet vad för jäkla post som har skickats dit?? Som har skövlats elelr bränds eller vette faan. Jäkligt tur att jag har varit inaktiv, men grejer som mitt personnummer och sånt har väl ngn jeppe fått tag på eller??? Ingen faan på väggen här, jag avvaktar.

Ngt annat som gör mig nervös är att jag inte får tag på framtida chefen. Ok, han är lite flummig kanske men jag måste ju snacka med honom. Nu börjar jag bli rädd att han har ändrat sig och undviker mig.

Mitt nyduschade hår luktar ju iaf gott. Lite kemiskt. Snark.

Har packat upp böcker och skivor, och kommit över mina gamla dagböcker (07-10, theres more where that came from).

Skrivet: Tisdagen 16/3 2010 på Jobbet kl 13:18 (Sista inlägget)

First time drunk at the age of 16
Not romantic to mommy but it sure was to me
Falling in love 300 times in one year
Days of not yet being used
Cheeky kids, dirty but still clean
Hot headed, naive, without brains nor fear
We never thought those days would go so fast
And what have we learned since?
You used to say it didnt matter
But guess it always did to me

Now we all run down the same street
Think of your future, to have clothes and what to eat
Where we´re gonna spend the next 35 years
Vacations and kids and all that shit
Have a career in an office
Sit by a screen, hate your colleagues
Stop having sex at 25
Gain weight, lose time
Drown in a pile of fill-in forms
Join a ratrace, pretend youre strong
You know its a dead-end road
Forget the stories you once got told

They said "follow your dreams, believe in yourself"
But that´s long gone upon a shelf
The law of gravity is kicking in
If you dont want to sink, then swim
Kissing asses you shouldnt kiss
Used by being used by dicks and pricks
You remind yourself of your parents
Still theyre always dissappointed of you
Your siblings are all successful
You yourself dont have a clue
Maybe "life" dissappointed you too

Har sovit till tolv och tittat på Morgonnyheterna i nya lyan. Idag ska jag skaffa mig ett nytt SIM-kort och bestämma ett möte med nya bossen, det är dagens mål. Nu är Jässan i Stockholm, i limbo-vecka nummer två.

Det var en hård helg. I fredags gick Johan och jag och blev bjudna på middag ute av Marko och sen vann jag i sten.sax, påse så det blev en runda till Bad Taste också, men bara till halv 12. Den kvällen var jättebra, för det fanns inte i mitt huvud att jag skulel flytta nästa dag, snarare att jag skulle hjälpa ngn annan att flytta.

Lördagsmorgonen började stressen komma smygande. Vi var uppe och åt frukost på Schweinske och sen vid ett började folk komma som ville hjälpa mig. Bara det, jag bad inte ngn om hjälp med flytten, så kommer de helt av sig själva. Jana, Schweiger, Daniel, Linda, och Janas son Leon och hans lilla kompis (fast de lekte mest med Domi´s trummor). Ja o0ch Michelle och Domi hjälpte med till. Det gjorde mig så glad allt, att de kom, och alla kramar.
Jana, Daniel och Leon hade satt ihop ett litet kollage med bilder till mig och ramat in :) Och jag är självklart mamma och BIll tacksam för deras hjälp med flytten! Det gick förbannat smidigt.

Allt var bara overkligt. Bilresan med, tills vi kom till färjan. Resten av resan var tung. Just nu känns allt tungt. Jag packade upp grejer som fasen igår och jag älskar att vara här i lägenheten och jag älskar att vara här med JOhan men nu känns det helt plötsligt som om hela Sverige kommer och klappar mig på axeln och säger:

"Så Jessica, nu har du ju haft ditt roliga i utlandet, välkommen hem! Nu ska du börja tala ren svenska igen och föda barn och tala med din familj i telefon varje kväll och bara vara gladgladglad för nu är du i ditt hemland igen och i Sverige är allt bäst. Nu ska du lägga Tyskland bakom dig för nu är du färdig med det och ditt äventyrande."

Ärligt talat så känns det som om jag har flyttat utomlands igen.

Jag har en del mål att uppfylla för veckan så jag ska väl börja ta tag i det första snart. Om jag inte kände mig så förbannat handlingsförlamad.

NÄST-SISTA DAGEN! Fast egentligen quasi sista. Allt är typ packat, fönsterkarmarna är putsade, väggarna tomma utöver mitt plast-gökur som ska ner idag. Jag är avanmäld fran statdbehörde, fran finanzamt, fran gewerbeamt. Har sagt hejda, elelr iaf försökt säga hejda, till alla. Eller de flesta. Och idag blir dte väl lite telefonkonferenser.
Johan kommer in till stan runt fyra-tiden och till dess ska jag packa ngt mer, kopiera lite papper, ringa lite samtal.

Ska nog till banken med. Har satt spärr pa min revisor sa at tde inte kan dra mer pengar fran kontot utan endast kan fa det genom mina överföringar. Nu är jag lugn, nu vet jag att de inte kan komma at mig. Antje förklarade för mig under en fika hur jag skulle hantera det. Var sa snyggt, sitta och böla över ostkakan pa Balzac för att ens revisor är ett regnmoln. Som alltid, det finns sana saker som man inte vet och som man alltid later hända hellre än att ifragasätta. Men hon hjälpte mig att skriva ihop ett färdigt brev pa fack-tyska och sa skickade jag iväg det tillsammans med underlagen för arsavräkningen i onsdags. Nu har jag matat draken.

Och igar hade Lucy och jag en sista kväll ihop, vi var pa Altonaer Theater och sag Clockwork Orange! Det var väldigt kul, vi satt och höll handen :) Jag är en av dom infidella som bara har sett filmen (fast x antal ggr) men nu har jag lust att läsa boken. Det värsta med theater är dock slutet, tusen ggr springer skadespelarna ut pa sen och sen värker händerna av klaaaapp klaapp klapp.
Sen lekte vi insekter pa vägen hem och stod i ngn kvart vid hennes port och skränade i insektsröster. Hon gav mig en megastor blomma med, som star i mitt fönster i en termos. Ingen aning om hur den ska överleva bilturen imorron dock :/

Dagen före känns naturligtvis allt som overkligast. Det är bara en vanlig dag och jag vaknar i min säng. Och, jag tänker ligga här lite till nu. Nästa gang jag skriver är jag nog Svenne Banan igen....höh..!

Det är förbannat svart att sätta ord pa vad jag gar igenom och känner just nu, inför flytten och det där „nya livet“. Till nära och kära, vissa ord här kanske är harda, men försök att ta det rätt. Jag vill inte sara ngn, men jag vill skriva av mig.

 

Innan den här sista veckan kom kunde jag inte alls föreställa mig hur jag skulle ta allt, hur ledsen jag skulle bli eller vilka känslor som skulle komma över mig. Och nu ligger jag här i sängen onsdag kväll, och bölar igen. Snitt tre ggr per dag hela veckan har det varit.

 

Det är typ ingen jag känner som har gjort det jag har gjort, att langsiktigt klippa band och dra till ett annat land i tanken att aldrig komma tillbaka. För att man var arg, ledsen, trasig, och sag sig själv utan framtid eller anledningar att stanna där man var.

 

När jag kom hit var jag en liten mus med daligt självförtroende, en bristande karaktär och tusen hjärnspöken som fick mig självdestruktiv. Jag sag ner pa mig själv och min förmaga som människa, pa ett sätt tog jag den egenvalda landsförvisningen som ett straff, at tdet inte var mer än rätt att min utvandring skulle försätta mig i nya svara situationer som jag skulle igenom, med elelr utan hjälp.

 

Under mina fyra ar här har jag inte „bara bott utomlands“, här har jag blivit vuxen, fatt en tillstymmelse av ryggrad, kommit med ingenting och byggt upp en helt egen tillvaro. Skaffat nya vänner, gjort gatorna till mina, köpt mina första egna möbler, min första egna lp-spelare. Firat födelsedagar, blivit självförsörjande, upplevt bra och daliga stunder, hittat människor som känner mig som den jag är här: glad, självständig, smart, kul, snäll. Som kramar mig och säger att de älskar mig, som hjälper mig när jag behöver hjälp och som jag kan lita pa. Som lyssnar pa mig, har varit med om liknande saker som mig.

 

Jag flyttar inte „tillbaka till Sverige“, jag skiter i Sverige. Jag flyttar fran Tyskland.

 

Sanningen är den, jag madde inte bra i Sverige. Jag ville inte vara där. Jag var arg pa mina vänner, jag kände ingen direkt förstaelse fran eller kontakt till min familj, det fanns inget arbete för mig och jag var olycklig. Det var inte lätt för mig att dra, men jag visste att det var sentimentalitet som fick mig att grata och att jag behövde avstandet, kunna stänga av alla röster som inet förstod, som sa till mig att ta tag i mitt liv, som indirekt sa till mig att ge upp pa mig själv. Att mina drömmar inte var värda ngt, att min sorg för aret som var, sveken som jag hade upplevt, inte var viktiga. De där rösterna kvävde mig.

 

Jag minns sa manga ggr 2007 efter att jag flyttat tillbaka till Mjölby och börjat soff-surfandet i Nkpg igen, som jag gick ut pa balkongen för en rök och möttes av samma syn varje gang. En tom gata. Inte ens folket i huset mittemot rörde sig. Och jag tänkte „är det här mitt liv?“

 

jag upplevde att mycket folk runt mig var snälla mot mig för att de kände skuld, men egentligen ville de bara prata om sig själva och fa min förlatelse för skit som varit, för att DE ville ga vidare. Och jag stod still med en kniv bakom ryggen, för jag kunde inte ga vidare.

 

En av de skönaste sakerna med flytten hit var min anonymitet. Fy faan vad jag har njutit av den. Och att se pa mina nya bekantskaper här med nyktra ögon fran början.

 

Sanningen är den, att om farfar inte hade dött i ar och om jag inte hade kommit ihop med Johan, da hade jag inte flyttat tillbaka. Det är inte som om jag älskar allt här heller, men det är MITT. Och Sverige var aldrig mitt. Sverige i sig intresserar mig inte. Det betyder inte att jag inte älskar min familj och mina vänner, men det finns anledningar till att jag har suttit här i fyra ar. Här känner jag mig som en människa.

 

Nu kommer det ständigt upp i huvudet tankar som „varför gör jag egentligen det här“, som att operera bort blindtarmen fast ingenting har hänt. Jag ser Johan framför mig, var lägenhet och det är ju just det. Jag vet varför jag flyttar och jag känner inga tvivel. Men jag vill inte bli kvävd igen. Och jag vill inte höra av folk att de förstar när jag vet att de omöjligt kan första.

 

They drew my lucky number but I lost my ticket,
my poker hand is lousy and I cannot win it,
Do you wanna Place you bet on me

The odds are stacked against me but I keep on trying,
do you wanna play with me, ain't no use in crying,
I have to see my life as one big game

En ny morgon i min säng! En tand gör ont sen igarkväll, annars är allt bra. Lucy kom över igar och vi beställde tonvis med mat (men at bara hälften) och frossade uppe i min säng och kollade pa hundfilm. Det var mysigt. Fy faan vad jag kommer att sakna henne. En av mina längsta och bästa vänner här, syster nummer 45 ;)

Idag ska jag gadda Markos fingrar och sen antagligen träffa Mel över en kaffe och ge henne dvd-filmer som jag lanade för tusen ar sen.

Hittade ngt nyss som jag vill publicera här i ett gammalt mail, nämligen mitt avslutningsarbete i Svenska fran gymnasiet, som ledde till ett MVG i hela kursen. Ja, jag är stolt, det här var tiden da Jässan kunde bli vad hon ville, fast Jässan sa redan da att nejnej, jag vill tatuera och ses ner pa av samhället. Fast kanske hade Jässan kunnat skriva notiser i Svenska Dagbladet.

svenskauppsats essä "Fasornas sekel"
 
krig är idag ett begrepp som de flesta människor på jorden är bekanta med 
och de flesta tror nog att de vet vad det innebär. men kan man verkligen 
föreställa sig något så hemskt som krig, få en rättvis mental bild av det 
utan att själv ha upplevt det?

det finns flera som har försökt. under 1900-talet var vi med om flera stora 
krig. bland annat; första och andra världskriget, koreakriget, vietnamkriget 
och kriget i afghanistan. den ungefärliga dödssiffran för alla de här krigen 
lyder; 72, 8 miljoner människor. det skulle vara som att tömma och 
återbefolka sverige över tio gånger under 100 år, och det skulle ändå inte 
räcka för att täcka antalet offer.

men från varje krig kommer ju även överlevande och det är de människorna som 
kan ge oss den närmaste förståelse för vad ett krig tar fram hos en 
människa. i kapitlet Fasornas sekel finns texter med flera olika exempel och 
perspektiv och det är det kapitlet som jag har valt att min essä ska handla 
om.

det första stora kriget som skakade det här seklet var World War One, Första 
Världskriget. det pågick från 1914 fram till 1918 och efetrlämnade 10 
miljoner döda. 1929 gavs boken "På västfronten intet nytt" av Erich Maria 
Remarques ut. västfronten 	låg i norra frankrike och i belgien och bestod av 
milslånga skyttegravar, ett så kallat "ingenmansland". bara under en dag 
kunde tusentals soldater stupa där. huvudpersonen, den 18-årige Paul Bäumer, 
tar värvning tillsammans med flera andra klasskamrater efter att deras 
lärare har gett dem långa tal om denna ärofyllda handling; att försvara sitt 
land. men boken är långt ifrån en romantiskt patriotisk skrift, jag läste 
den själv i högstadiet och efter det kunde jag inet sluta tänka på 
senapsgasen och uppslitna bukar där tarmar hänger ut.

just det utdraget som är med i läroboken beskriver lite om hur det var att 
vara soldat, och man kan också dra paralleller mellan den texten och en 
annan, nämligen "En menig riktares berättelse" av Svetlana Aleksijevitj. de 
skildrar två unga soldater ur två olika krig, men ändå berättar de liknande 
saker och det är hur soldaterna var tvungna att mentalt stänga ner sig 
själva för att klara av kriget. den senare texten bygger på en intervju med 
en exsoldat från kriget i Afghanistan. han beskriver däri att han, liksom 
den unge Paul Bäumer, drömde om att bli den där krigshjälten som kunde döda 
kallsinnigt, visste att handla rätt, och som kom hem hedrad med sin pluton. 
han märkte hur de andra soldaterna sällan var hjältar, han själv blev aldrig 
det som han ville vara heller. "att det inte finns så mycket människa i 
människan, det har jag förstått i det här kriget", säger den unge soldaten. 
han själv klarade aldrig av pressen, för han kunde inte släppa sin 
medmänsklighet eller acceptera bristen på den som försiggick bland 
soldaterna. soldaterna i Pauls pluton går mer samlat soldatlivet till mötes, 
för de inser att efter det här kriget finns inget nytt liv. de som kommer 
levande hem kommer ändå att vara soldater för resten av sina liv. de är 
"krigets generation", människor som har blivit så formade att de aldrig 
kommer att kunna gå tillbaka till ett "normalt" liv igen.

jag anser att det är så på båda sidorna. de som slåss för att de har blivit 
tillsagda att göra så, de som lämnar sina hem för att de blir tillsagda att 
göra så. i ett krig slåss inte bara soldater och länder. alla slåss, för 
alla vill överleva. alla gör inte det. någon som dog långt efter att Andra 
världskriget och Hitler hade gått i graven var juden Primo Levi, författaren 
till boken "Är detta en människa?" från 1959. 1987 begick han självmord, 
över 40 år efter krigets slut. Primo Levi berättar i boken om de starka 
minnena från hans tid i koncentartionslägret Buna nära Auschwitz, de som tog 
hans liv. i utdraget beskriver han hur tyskarna berövade offren i 
koncentrationslägren allt mänskligt värde. deras privata saker, deras 
familj, deras namn och deras identitet.

 "den som har förlorat allt förlorar lätt sig själv", skriver han. 

kanske händer något liknande soldater ibland. 
då man plockas ut från sin normala omgivning, sitt egna liv och placeras på 
en ny plats långt borta från allt man tidigare känt, är det kanske då man 
måste ta ett etiskt och mentalt steg tillbaka för att ens ha någon chans att 
komma levande ur det hela? kanske man måste upphöra att vara människa?
i ett krig är det de utsatta och soldaterna som blir offer för olika makter, 
och även för varandra. sedan finns de andra människorna, åskådarna. de som 
sällan får veta vad som har hänt förrän allt egentligen är över. andra 
världskriget och revolutionen i sovjet var konflikter som båda var ytterst 
propagandastyrda gentemot ländernas egna folk, och även med sitt ansikte 
utåt. efter att Adolf Hitler hade kommmit till makten och samma sak med 
Stalins folkmord, dröjde det ändå länge innan länder utanför reagerade eller 
ens riktigt förstod vad som faktiskt försiggick. vad Hitler och Stalin båda 
gjorde var att de förbjöd vissa skrifter, vissa författare, den fria 
handlingen och tanken, och faktiskt lyckades hjärnvätta människor genom 
fantastiska tal och starka makter som agerade i mörkret.

många verk som skrevs under dessa tider gavs inte ut förrän många år senare 
på grund av censuren som rådde. ett exempel på det här är den ryska poeten 
Anna Achmatova. det här var dock en kvinna som överlevde censuren och ändå 
lyckades nå ut till folket, vilka memorerade hennes dikter. att de ännu 
finns kvar idag är ett starkt bevis på ordets makt, egentligen på samma sätt 
som minnet av talaren Hitler. i läroboken finns en dikt av Achmatova vid 
namn "Epilog till Rekviem". denna mycket vackra och känslosamma dikt skrev 
hon för alla de kvinnor som liksom henne väntade utanför fångläger och 
fängelser för att få höra vad som hänt med deras män och barn. hon lyckas 
sätta ord på de känslor som flera hundra människor delade, det är sann 
poesi.

Primo Levi och Anna Achmatova kunde genom att berätta sina egna historier 
samtidigt berätta flera hundratals livsödens historia på ett sätt som får 
oss helt utomstående att till viss del förstå hur hemskt det egentligen var, 
för att förstå det helt kan vi nog omöjligt göra. jag finner inte ett spår 
av självömkan i texterna från läroboken, men jag finner sorg från skrivarnas 
sida. det hemska som ligger i att en människa kan skada någon annan så hårt.
det här är verk som jag inte anser i första hand finns till för oss, utan 
för alla de som var med om krigen. att möta sin historia och acceptera det 
som hände för att kunna gå vidare och förhoppningsvis kunna leva igen, och 
jag kan inte tänka mig något svårare. den uppgivenheten och den rädslan kan 
nog inte präntas ned på papper med ord, och kanske är det därför som många 
av de här verken är skrivna helt enkelt som reflektioner, utan alltför 
mycket känslor utan snarare sakligt "rakt upp och ner". det behövs inte 
heller några fantastiska utmålningar eller visioner för att förklara hur det 
var. de enda som har rätt till att egentligen skildra krigen är de som 
faktiskt var där - och de har nog inga visioner.

två värlskrig. "en gång är ingen gång och två gånger är en gång för mycket", 
finns det ett ordspråk som lyder. likt förbannat går vi här som på tå och 
väntar på ett tredje världskrig. andra världskriget hann knappt ta slut 
innan nya spänningar uppkom i världspolitiken, den här gången mellan USA och 
Sovjet. kapprustingen mellan nationerna startade och krigsindustrin tog fart 
i vad som ändå borde ha varit evig fredstid. Berlinmuren restes, atombomber 
släpptes över Hiroshima och Nagasaki, hetsjakt fördes på kommunister och 
Vietnamkriget påbörjades 1965. resten av världen började nu att ifrågasätta 
västvärldens burdusa framtoning och länders ungdomar ville ha förändring. 
deras föräldrars generation var de som hade genomlidit krigen och det här 
var ungdomarna som en gång för alla ville ha frihet och fred. de gjorde 
revolt. ingen skulle längre behöva berövas på sin framtid eller leva i 
rädsla, det var drömmen.

så länge som människan har funnits så har egentligen krig funnits, men 
aldrig tidigare har vi haft tillgång till så starka skildringar som under 
1900-talet. krigets skugga har aldrig nått ut till så många och det har fått 
oss att nå ett form av vägskäl. varför är krig inte ännu en förlegad 
konfliktlösning? det är egentligen något som vi alla måste fråga oss.
1989 föll Berlinmuren. Sovjetiska imperiet upplöstes. 1989 var massakern på 
Himmelska fridens torg. och sedan dess? gulf-kriget, konflikterna i bosnien 
och kosovo. just nu pågår över tjugo olika krig runt om i världen, hur många 
av dom är du medveten om? då vi här i Sverige just nu inte på något sätt har 
ett krig vid vår ytterdörr så sitter vi här och petar tänder och klagar på 
Bush och på invandring och är totalt ignoranta och känner oss samtidigt bara 
maktlösa. var det inte så som hitler kom till makten? därför att ingen 
aktivt agerade?
 
 
"Jag ska minnas dem - överallt
och alltid, också i nya sorger.
 
Och om min plågade mun skulle tystas -
må de miljoner för vilka den ropar
 
ropa ut den klagan och minnas mig
var gång min minnesstund nalkas."
 
/Ur "Epilog till Rekviem", Anna Achmatova

Vilken vecka, dag, kväll..! Ligger här nu söndag morgon i sängen och börjar komma in i mitt limbo. Har ätit kokt potatis med ketchup och salt, för det är allt som jag har hemma. F.r.o.m idag har jag mindre än en vecka kvar här i landet. Just nu sitter jag här och har inget jobb längre. LIMBOOOO!!!!!

Igar var sista jobbdagen, och Merle och jag kom i böltakter när det var dags för sista uppräkningen. Sen i sista minuten kom folk, och sen iväg till restaurang. Middagen i sig var inte sa rock n roll, men jag var trots det glad att alla var där. Jag fick en bok som alla snickrat ihop, med bilder och lyckönskningar. Bölade för varje sida som jag bläddrade förbi :)

Sen akte jag til lSternchanze med Isa och Gunnar (ska fortfarande förbi studion nästa vecka och hämta grejer). Vi tog en drink till innan jag gick pa konserten och mötte upp alla. att ssäga hejda till dom var toerigt. Kramar och grat och vi ses snart. Aatt säga hejda till allt här är faan overkligt, jobbigt, absurt. Jävligt, grymt. Att jag nästa söndag ska sitta i en bil pa väg till Stockholm är en konstig tanke när jag ligger här i min säng i Hamburg och vilar fötterna mot balkarna i taket över sängen. Det här är ju mitt rum. Jävligt skumt allting.

Hej, det var Bitterfittan här igen! Näst-sista dagen pa jobbet och sen är jag i limbo. 2-3 veckors limbo. Gah.

Nu ser mitt rum lika fullt ut som innan jag började packa, och jag har packa 6 flyttlador. :(

Den här helgen ska bara hamna om langfingret i luften, sen fortsätter jag med telefontrackasserierna, räkningsfaxandet, pappersdüddlet, ta-en-kaffe-för-sista-gangen-pa-ett-tag-folket. Ska göra en lista pa taget. Räknade pengarna i madrassen igar och hoppas at tdte kommer bli ett milt skutt, det här.

Jag hatar verkligen hur man ständigt maste vara beroende av andra människor. En bekant till mig i London postade ett intressant citat pa nätet igar av Esther Phillips:

"Min mor sa alltid till mig att vissa människro är som krabbor i ett kar, men hon förklarade aldrig vidare och jag förstod inte. Sen akte vi och fiskade krabbor en dag, vi fangade kanske 40 stycken och lade dom i ett kar. Jag försökte att varje gang som en krabba försökte ta sig ut, sa drogs den ner direkt av en annan. Och da förstod jag vad hon menade."

Mina "dumma tankar" börjar nu bli sanning. Jag tror att min revisor försöker lura av mig pengar. Vi har redan broeket om de dubbelt avbokade räkningarna fran SEPTEMBER som ännu inte är avklarat. Tydligen därför att frau Snigelmann nu är hemma sjuk och därefter sa snyggt har en veckas semester....Istället för att ringa upp mig efter min tre veckor langa systematiska telefontrackassering sa fick jag av sekreteraren höra att hon hade skickat mig en kopia kontoutdrag som skulel visa att hon hade rätt och jag hade fel.

De är fortfarande inte där. Fick även veta igar att mitt pappersarbete för denna manad hade blivit olevererat. VARFÖR denna manad??? Resten av aret har varenda jäkla räkning och ickeräkning kommit fram, nu gar istället allt at helvete.

Just det, icke-räkning. Förra veckan fick jag en räkning där jag skulle betala 120 euro för en DVD som skulle brännas för arkivet. Jag ringde dom för att fraga vad i helvete det skulle föreställa och fick veta att det var en felskickad räkning. Sa jag skickade tillbaka den till dom och betalade den inte.

Fick ett brev hem igar om att de rävarana hade försökt at tdra summan fran mitt konto i mandags. VAD FAAN????

den enda jag pratar med är sekreteraren som enligt sig själv är maktlös. sa vitt jag vet med herr Snigelmann, som jag har träffat 2 ggr, sa sitter han nog pa ett spa och flirtar med smatjejer med stora bröst pa Facebook. Jag kan garantera att han gör detta da jag är kompis med honom pa Facebook (för jävligt) och jag kan se aaaaalla bröst-tjejer som han har i sin vänskapslista.

Det här är en värld där det inte spelar ngn roll hur rena skor du har. Även om de var smutsigare förut sa blir de alltid ännu mer smutsiga.

Nu borde jag ta mig fasen ta en paus fran gadderiet. av MIN hud. Haha, avskedspresenterna och lyckönskningarna för framtiden sitter nu alla där ;)

Men det var som alltid kul hos El General, pratandes om husdjur, Stockholm, London (klockren kommentar om London-mässan: "Där ser alla ut som X-men. Riktiga freaks!")... NU pabörjade vi ater ett större projekt, vilket iaf garanterar kommande aterseenden för 2012, yeah!

Även om jag inte far sova sa länge som jag vill idag är det rätt okej. Jag spenderade alldeles för mycket tid i sängen igar, och svullade :) Jag at hjärtat ur mig, var en otrolig sak. Som med allt annat (utom knark) sa är det skönt att göra sa da och da (1 gang varannan/varje manad). Jag at och at tills magen sa "ge dig för i helvete". Och ja gav jag upp. Försökte lite halvhjärtat ta e nchipsbit till efter ngn kvart men, nej, bättre att sluta när man ligger pa topp!

Helgen har varit i sin ordning. Hade rätt bra humör i studion i lördags, fast jag jobbade över dryga timmen. Sen akte jag och shoppade kläder (ja, ni hörde rätt). Pa hösten funkar det iaf. ngt annat som jag gjorde pa lördagen var att spontan-ta Merles tatueringstid hos Carlos idag och därför är jag uppe redan nu. För att först maste jag aka ut till jäkla Wellingsbüttel och ta ut ett recept hos min gynekolog....SEN iväg till Lübeck!

I övrigt pa lördagen akte Lucy och jag pa kvällen in till stan och mötte upp käre Markus, han "bror" Robert, tva suspekta kvinnor och en man som sag spansk ut pa London pub inför nightern. De andra gick tidigare men jag, Markus, hans vän Hase och Lucy satt kvar och snackade regissering av pornografi och drack cider. Markus är lite speciell, har jag alltid tyckt om. Han har ett jobb som han hatar pa ett kontor, men han är för feg för att söka nytt jobb.
Iaf han har en kollega där som är ensam och lite störd, skriver kärleksbrev till porrstjärnor pa fritiden och sana saker. Markus hade loenat pengar av honom och filmat med mobilen när han gav tillbaka dom. Schimpo, kallar han kollegan. Han hade lagt pengarna sa högt att Schimpo fick hoppa efter dom. Han har narcissistiska drag med, en sympatisk människa :D

Oj. räknade just klockan och inser att jag maste dra typ nu om min fantastiska tidsplan ska funka. Berätta mer ikväll.

Ringde till Snigelmann i ett försök att skälla ut dom, men det var precis samma paradox som med Arbetsförmedlingen. Personen jag ville skälla ut är pa semester i 2 veckor. Svinuselt. Var dock i vilket fall bra att jag ringde, eftersom räkningen de skickade till mig igar inte var min. Jävligt tur det.

annars är jag trött. Jag jobbar, jag sover, jag vaknar och är trött. Och ngt uttrakad om jag ska vara ärlig. Och samtidigt ingen lust elelr energi att ta mig för ngt. Blir soul imorron-kväll, det blir iaf kul! Dansaaaa...Fast jag har knappt lust med det heller. Vill stirra i taket lite grann.

Smugglade ut ramen till mit glasbord förra veckan. Styckade den jäkeln och stoppade den i sopsäckar. Har dock kvar glasskivorna, inte helt utan eftertanke. Ett hörn som är lite tommare iaf. behöver tomma ytor nu för att lugna själen.

Och jag maste säga att min nya tatuering känns sa sjujäkla bra, jag var rädd att den skulle kännas som för mycket. Ville egentligen inte skriva om den ifall mor och far skulle läsa och oroa sig pa ngt sätt (den sitter inte i ansiktet - andas ut). Men jag far en sadan lust och kraft av den! Som om jag jobbar som konduktör och äntligen har fatt konduktörsmössan :))) Hoppas att läkningen gar bra, men jag voerdar den ömmare än vad jag voerdade fiskmasen när den var ny.

Och far san lust pa mermermer, alltid mer! :D

Gick otroligt smidigt att göra bokföringen i afton sa nu blir dte diskussionsrunda om gaddar!

Ngt som jag ofta har tänkt pa (och garanterat manga med mig) är hur det kan vara som tatuerad/kroppsmodifierad (implants, piercings etc) att bli utfragad/uttittat av främlingar.

Jag tror att det finns en allmän uppfattning om att ifall ngn sticker ut, sa vill denna person automatiskt bli uppmärksammad av sin omgivning. Man ber om att bli tittad pa. Maste tänka p a en otroligt dum sak som min mormor sa en gang i samtal. Hon hade minsann varit pa badhuset och där satt minsann en fulltatuerad kvinna pa bassäng-kanten.

"Ja hon satt där, och jag svär att hon ville bli tittad pa..!"

De som är lite mer tatuerade tror jag känner igen sig i situationen och är enade om att nej, hon var bestämt nog bara och badade. I badkläder.

Visst finns det alltid extrema människor som gillar att chockera och leka domina och freakshow och som älskar uppmärksamheten. Men de människorna finns pa Big Brother och inte en kväll pa bussen hem eller i parken med en glass en söndag. De dansar pa baren i silikontuttar eller är med i Expressen som "Växjös mest extrema man" etc.

Jag är van vid att folk tittar, främst för att jag fick veta av det först som 15-16-aring, med tuppkammen, tvättbjörns-sminket, den skrikiga uppsynen etc. Fast det var samtidigt inte för att bli uppmärksammad, inte ens pa den tiden. Javisst ville jag visa mitt utanförskap, men samtidigt ville jag ocksa visa att jag var en arg liten människa, och att folk skulle halla sig borta fran mig.
Sa är det för manga, man vill visa ett utanförskap och att folk ska lämna en ifred. Men da, mer än nu, kunde jag bli ledsen om jag stod och väntade pa bussen och en äldre spottade at mitt hall elelr sa ngt högt om "smutsiga ungdomar". man möttes ju samtidigt av att folk hade mycket förutfattade meningar om en, vilket jag ibland uppmuntrade och ibland kämpade emot, beroende pa humör.

Klädesmässigt ser jag absolut inte lika extrem ut nu som när jag var tonaring. Folks första intryck av mig är oftast ocksa mycket positivt, de flesta tycker att jag är trevlig när de pratar med mig. Den främsta förutfattade meningen som jag stöter pa nuförtiden är att jag vill uppmärksamma mina tatueringar. Som kvinnan i badhuset.

Jag menar, när man star en morron och väntar pa taget, och ngn säger "vilka fina tatueringar", det är helt okej. Man säger "Tack", ler, och kliver pa sitt tag. Det är okej, det kan man förvänta sig och det är inte värre än när folk förr sa "oj vilket hoer, hur far du det att sta sa?"

Det är värre när de börjar studera dina tatueringar och kommer med följdfragor. En otroligt idiotisk känsla, du vrider huvudet at höger och där sitter ngn/ngra helt oblygt och glor pa din arm/dina ben. Da försöker jag alltid möta deras blick. Oftast slutar de, men inte alltid.

För det är just det, folk tror att det är okej att glo, för att "Varför skulle man annars tatuera sig sa att det syns?"

En fraga om "gjorde dte ont?" är inte heller farlig (jag svarar alltid "ja SKITONT!"), men sen grejer som "vad betyder den tatueringen?"

Hej vilda främling. Det ska du ta och skita i.

jag kan bara svara för mig själv, och mina tatueringar är det privataste jag har typ, mer än mina dagböcker. Vad de betyder berättar jag bara för folk som jag tycker om och i förtroende. Jag tycker inte om att skylta med dom utöver i estetiskt syfte eller i avskräckande syfte. Därför publicerar jag dom inte heller.

Detta betyder dock inte att jag inte älskar att se dom. För det gör jag som utav helvete!

Visst finns det de som älskar att visa upp sina tatueringar, som kan klä av sig halvnakna pa en fest för att visa sina blommor pa ryggen, men man ska aldrig utga ifran det. Aldrigaldrigaldrig. Aldrig.

Nio timmars sömn och nacken mar bättre! Bokade om min sista kund och drog hem till sängen och varmvattenflaskan. Jävligt skönt och nödvändigt. När jag vaknade gjorde nacken ont och när jag gjort klart sista kunden (4 h) Var hela axelpartiet gjort av sten. Merle tittade lite surt pa mig pa morron när jag sa att jag tänkte dra tidigare men det struntade jag faktiskt i.

Det för jäkla mycke tat tfixa med. Nu har jag bara denna vecka och nästa vecka och sen är det förbi. Ja, det känns faktiskt skönt, och konstigt. Men mest skönt. Främst därför att hela jag haller pa att krascha under inbillade och verkliga tryck.

Idag kommer Isa tillbaka och det ska bli skönt som faan! När hon inte är i studion rader kaoset.

Vill lägga mig igen. Dra ngt gammalt över mig. Sa känns det, och ligga där som en katt gömd i en garderob och latsas som om ingenting finns i ngr timmar.

Vet inte vad som slog slint med helgen. Jag sov, jag at ordentligt, var ju till oc hmed och simmade igar (innan frukost, var iofj kanske inte sa bra för kroppen) OCH akte trampboet i en timme! Sa vaknar man för tidigt idag efetr att ha sovit  skit (igen) och med en sjujäkla nackvärk.

Fast jag vet typ vad det är, jag kan snudda pa det. Jag har tvivel pa mig själv som tatuerare. Igen. Det kommer ibland. Jag vet att jag inte har jobbat länge eller i en direkt stimulerande och utvecklande miljö, jag kan inte förvänta mig att ligga pa en fantastisk niveau. Men jag vill inte heller försvara mig med det.

Var ju hos Marko igar, och jag visade honom min samuraj fran i lördags.



Innerarm, 5 timmar. Förlagan var en omarbetad tusch-teckning och ja, jag var rätt nöjd med den, tills han sa ngt.

"Du kan ju teckna och moela", sa han, "sa varför missar du jämt de fina detaljerna? Det ser jag alltid i de bilder som du lägger upp. Dina linjer kan med bli mycket bättre."

Det gjorde mig rätt modfälld. Jag vet att jag alltid jobbar under press och ibland kanske förenklar en del grejer. Jag borde inte göra det och jag vill inet jobba sa. Men ibland är dte som om varje gadd har en deadline. Just nu, mina sista tva veckor är det absolut sa att de har en deadline. Hade helst varit hemma idag, men jag kan inte för allt maste bli klart.

Det finns sa mycket som jag kan förbättra i mina arbetssätt, i material och tekniker. Sa är det alltid. Och jag maste ständigt fraga mig själv om jag är bra nog, och framför allt: borde jag jobba med det här?

Och det gör mig sa förbannat ledsen, jag har ju velat det här sen jag var 17 för i helvete.

Sova daligt inatt igen, kul. Gar upp och gör kaffe och ser att Ekorren har skrivit "WTF" pa svartaa tavlan i köket när han är uppe för städning. Ja ny vecka - ny städare pucko. Bara för att han skiter i det i tva veckor behöver inte jag göra det.

Idag blir det full rulle, sa da är dte ju extra bra att man har sovit oroligt och vaknar opepp. Jag ska till min gynekolog och ta ut ett recept pa sjukt mycket p-piller. sen ska jag iväg och simma (fast jag just nu inte känner mig pepp nagonstans men jag har bestämt det), sen handla, och sen iväg till Marko. Han ringer nog runt 6-snaret. Vi ska busa idag. Vi skulle göra min fiol pa innerarmen, men nu blir dte annat.

Pratade med Johan igar om att bli gammal. Man inser mer och mer att man inte kan bete sig som när man var 17 - kroppsligt. Man är inte lika vig, kroppen känns tyngre, och när man försöker festa flera dagar i rad sa behöver man en vecka för att bli människa igen (istället för en pizza och en efetrmiddag med Simpsons). Jag accepterar det - förbannat motvilligt men jag accepterar det. Gar ju inte annorlunda.
Att ens ungdom försvinner, det vet man ju händer. Vi är ju fortfarande unga, men visst är dte konstigt när jag gaddar kunder födda pa 90-talet och jag kan i mitt huvud inte fatta att de är 18-19 oer idag. Läser artiklar om "generationen uppväxta med mobil och internet". Generationen efetr mig, som inte vet vilka Alphaville är utan bara känner till rap-versionen/remixen av "Forever young" med Jay-Z. Eller att sitta pa bussen och tycka att tjejerna bredvid är jobbiga, bara för att inse i tanken att "nej, de är bara överfulla med hormoner".

Det är dom sakerna som far mig att känna mig äldre mer än i kroppen. Tycker inte att man ska märka det sa mycket, skillnaden mellan 20 och 24. För mig själv har jag inte förändrats, utöver att jag har blivit lugnare och det är bara bra. Mitt huvud känns precis som om jag somnade igar för 5 fem ar sedan.

Jag undrar om dte kommer att kännas konstigt i Sverige sen, som att atervända efter en paus. Att tiden kommer att komma ifatt mig.

Men visst, jag funderar pa saker som innan var väldigt läskiga för mig. Som lägenheten vi ska ha nu, som vi ska binda upp oss i för varat liv tillsammans, Johan och jag. "Ja där ska vi ju bo ngr oer", sa han. "Hm, ja" sa jag, som om jag inte tänkt pa dte förut. Jag var sa rädd för att binda upp mig förr. Detta förr var redan 5-6 ar sedan i mitt förra förhallande. Plötsligt blev dte förbannat länge sen, fast det i skallen inte känns som det.
Jag minns när jag försökte prata med mitt ex om att vi skulle resa bort ihop, framtida semestrar och han började prata om charterresor. Jag fick panik. Nästa flipflops, fiskarmössa, hängtuttar, kedjerökande och ett missat liv. Det var en san där "bli som Dom"-grej. Den stora rädslan. Da kunde jag aldrig föreställa mig att binda upp mig för flera ar framat.

Men vi förlovade oss, flyttade ihop, skaffade katt.

Sen sa han en annan gang att han ville ha ett hus, med trädgard. Da fick jag panik igen. Radhus, flaggstang, grannar som kommer över och grillar fast man inte har ngt gemensamt.

Det var väl dömt att misslyckas, inte bara pga La Grande Finale som kom sen. Det skulle nog inte ha funkat. Han var för fast och jag var för flytande.

Johan har aldrig sagt till mig att jag ska "lägga av" eller "skärpa mig", vad jag än har pratat om. Vi är pa förbannat samma breddgrad i det mesta, och om inet sa kan vi prata om det med. Med honom vill jag vara, för med honom behöver jag inte kompromissa mig själv och inte han heller, och det är väl sa det ska vara?

Det är väl ett tecken med pa att bli äldre. Man vill inte flacka runt. Jag vill fortfarande resa, och det kommer jag att göra med. Jag kommer fortfarande att göra allt som jag vill. Men jag längtar förbannat efter att komma hem fran jobbet och ha en kväll pa soffan med honom.  Och kanske hund.

När man aldras i den här aldern, 20something, sa gör man det förbannat lätt och försiktigt, men när man märker dte sa blir dte lite schockartat. Man börjar fatta att man inte är en superhjälte men man kan fortfarande inte smälta att man kommer se ut som en rynk-tant en dag. Just nu ser jag mer de positiva sakerna än de negativa. Förbannat skönt.

Min familj vet att jag har velat spela fiol sen jag var liten. Jag tjatade rätt mycket om den, men det är än dyr och smärtsam sak (för öronen) att lära sig sa det blev inget. Minns en gang när jag var hemma hos min kompis Maria som spelade fiol och jag gick bärsäkrargang skuttandes pa hennes soffa med det stackars instrumentet. Världens rock n roll-kick som 10-aring!!!

Jag hade ihjäl stroeken totalt, men hon var inte sur för det.

Nu har jag ju iaf den där fiolen, under min säng i sitt fodral med en annan sabbad stroeke och DEN ska faan fa tjuta! Även om jag sa maste ga ut i skogen för att lära mig.

Jag vill ju självklart lära mig fiddle-tekniker och inte de här trakiga grejerna som de stumma ungarna spelade pa skolavslutningar med en koncentrerad min och svarta lack-skor. Jag vill ha en rock n roll-fiol som Tymon Dogg!

Tymon Dogg backade upp pa manga Joe Strummer & The Mescaleros-loetar, och även pa The Clash´s "Loose this skin" fran Sandinista. Det är faktiskt han som sjunger, inte bara fiolen. Jag faschinerades alltid av hans fiol men visste inget om honom förrän jag fick Joe Strummer-dokumentären "The future is unwritten" av min käre far en jul. Han intervjuas där runt en lägereld med andra bandmedlemmar och vänner till Strummer och spelar även fiol.

Det var dääääär jag fattade!

Ibland räcker det inte med att höra, man maste se ocksa. När Tymon spelar fiol, sa är det som att han spelar ett annat instrument, jag kan inte säga vilket för det är som flera. Han misshandlar fiolen, improviserar, stampar med foten och skuttar runt. Genalt!!! Punk-rock fiol!!!!

Kolla upp mannen pa youtube. Han lever och spelar ännu. Jag borde leta upp honom och bli hans lärljunge. :)

Jag köpte den i mandags pa Skavsta innan jag flög tillbaka till Hamburg, "Att leva och dö som Joe Strummer" av Marcus Birro. Nu är det lördag och jag är pa sista kapitlet.

Boken handlar om en man i 40-arsaldern fran Göteborg som har levt ett liv som han varken är stolt över eller förnekar. Han var tonarsrebell, hade band med sina polare och söp för mycket. Fastnade i en 20-arskris och klarade inte av förhallanden, jobb etc.

Hans vänner fran den tiden flackade ut i olika former. Villa, barn, karriärer, författarskap, resande. Men han var och förblev i sitt limbo.

Sen kommer nyheten att en av de forna vännerna och bandmedlemmarna har dött, av samma typ av hjärtfel som Joe Strummer hade.

Detta leder till att de aterförenas inför begravningen och huvudpersonen sätter det de var bredvid det som de har blivit genom aren och väger för/emot, bade med sig själv och med dom.

Jag gillar böcker om hoerda realismer, frihetssökerier och etopier. Fattigdom, kvinnomisshandel, knark, totalitära samhällen, etc etc. Och böcker om förvirrade, tappade människor. Där kan jag alltid reflektera. en grej som han tog upp i ett kapitel tyckte jag var förbannat huvudet pa spiken. Huvudpersonen pratar om hur de som unga alltid pratade om att de aldrig "skulle bli som Dom". Dessa dom, människor som viker sig, som lägger sina drömmar pa hyllan, som glömmer bort vad de ville. "Ja, jag blev inte som dom. Jag blev ingenting". Säger huvudpersonen.

När jag var yngre, när allt var riktigt kaos, hade jag en dröm. Det var en liten etta, med mig och min hund med balkong, nagonstans i Malmö. Jag ville vara ifred, ta soliga morgonpromenader med hunden, titta pa Jeopardy med hunden i soffan om kvällen och ha ett jobb som jag klarade mig runt pa.

Utat var en annan historia, utat visade sig bara kaos och trots och det togs emot sa. Jag var i trotsaldern, med vanföreställningar och en bortskämd världsbild. Fick jag höra.

Leder väl till missförstand. "Brist pa kommunikation." Men genom alla oer var allt jag ville ha frid, ro och plats för mig själv. Jag tror att när man sätts in i en mapp i unga oer sa stannar man där. Min attityd var för mig rätt klar. Jag visste vad jag ville (min självständighet, min frihet) och vad jag inte ville (hoppa in i ledet, böja mig, bli ngn som jag inte var, glömma vem jag var).

Det blev ngr kaos-oer. Jag och mina vänner, vi var alla störda ungar som ingen ville ha utom oss själva. Vi hade alla en "bortskämd världsbild" och vara egna problem. Bortgang i familjen, föräldrar som söp, kroniska sjukdomar, svaga psyken, en inre ilska och frustration som ingen valde att hjälpa till med. Jag madde väldigt kasst psykiskt när jag lämnade Sverige 2004 och jag saknade stödet som jag behövde för att ordna ngt där och da i Sverige.

Men iaf, tillbaka till boken. Han beskriver en känsla som jag känner hemskt väl. Man vill forma sitt egna liv utan kompromisser. Men han är inte nöjd med det han blev. När jag satt här i Tyskland och drack bort mina problem (eller försökte) 2007 och 2008 hade jag alltid den där rädslan attdet skulle ga för langt. Att jag skulle paja min kropp, min balans, mina stadiga händer. Att jag skulle dricka sönder mig.
Jag är glad att jag faktiskt var medveten om det, mitt bland de fulla hamnpromenaderna och fyllegroeten och aggro-attackerna.

Man kan fastna i sin frustration. Jag försöker att jobba emot den och ta tag i saker i mitt liv. Vissa dagar är tunga, när papper förvirrar mig eller jag har angest för att jag inte klarar att tvätta, men jag jobbar alltid emot min angest, elelr försöker. Sen kommer det dagar da inegnting funkar. Da är allt bara svart och jag ser inegt ljus och allt kommer att ga at helvete. de dagarna har jag mobilen pa och av i omgangar, men jag försöker fortfarande komma igenom dagen.

Nuförtiden dricker jag väldigt sällan, och annorlunda. Jag har mycket bättre koll pa mig själv och later inte Kaoset ta över, fast det smyger sig pa lite ibland iaf. Och jag uppskattar att inet dricka mycket mer.

Det bästa med mitt liv är att jag fortfarande gör det jag vill. Jag sitter inet och troecklar pa ngn utbildning eller har pa mig kostym eller maste jobba i langärmat för att dölja den jag är. Mitt jobb är kanske ingen trygghet, men jag är stolt över mig själv. Faktiskt. Ibland känns det som om jag gar runt pa sa jäkla tunn is, men jag fortsätter att ga pa den. Och det tycker jag om med mig själv.