missdjango

HAHA! Kolla vem som skriver! Vem bryr sig? INte viktigt! 

 

Kom att tänka på min fina lilla blogg, smög även in en gång eller två och läste ett och annat inlägg. Insåg allt som har hänt sen dess, insåg kanske ett behov av ett lyckligt slut. Det blir varken slut eller lyckligt, men jag tror att det är bra för mig att skriva.

 

Just nu är jag kattvakt på Hotell Telefonplan, mina fina plastföräldrar som tar hand om mig i mina svåra stunder, är deras katt jag vaktar. Är skönt att vara hemifrån och att ta hand om nån. 

 

Vad är hemma nu? Jag hyr en etta i andrahand på röda linjen, ägaren är utomlands och fick precis veta att jag ska få förlängt med ett år till. Trivs så där där men det är fortfarande bättre än att flytta en gång i halvåret. Även om jag typ inte äger några saker. Står mest tavlor överallt och grannen är läskig.

 

Sen senast jag skrev har jag blivit diagnoserad med borderline och rapid circling. Det var förbannat skönt att få en diagnos, jobbigt också men jag har förstått det som att jag faktiskt har en chans att kunna bli friskförklarad och jag är inte nere i det där djupet som många andra är, mycket tack vare min circling, som gör att jag byter känslosvall fortare. Jag vill inet skära upp mina handleder och lyssna på ledsen musik och dö. Som Björnen brukar säga "Vi älskar ju att leva". Och så måste man fylla i att "ja jo, du har rätt". 

 

Problemet är min medicin. Jag började prova ut nya mediciner för snart ett år sedan och har bytt och provat ut en ny var 3-5e månad i jakt på något stabilt som inte ´leder till kraftig viktuppgång eller snea sidoeffekter. Nu är jag nånstans där det är rätt vettigt. Men det är så jobbigt att inte känna nånting. Jag tror att jag skrev nåntans, långt långt bak att topparna gör dipparna värda på något sätt, för där och då är man nästintill hög och älskar allt och allt är så vackert och kraftfullt så du anar inte. Om du aldrig har känt det, du anar inte.

Allt är så grått och mediokert med medicinen. och jag frågar mig ständigt, är det så här friska människor känner.? Det är mitt problem nu. Det har påverkat min självkänsla och jobbet, mitt sätt att vara bland människor, det är som om man måste lära sig från början igen, som om man har tappat en instinkt. För det var väl så, jag behövde inte tänka lika mycket förr på hur jag gjorde saker, och samtidigt tänkte jag konstant. Oroade mig. Den oron är ganska borta nu, och istället ersatt med tvivel. Varje dag.

 

Och ändå är det att föredra, för det här kan jag iaf lära mig att jobba med. Men det tar tid. I höst kommer jag påbörja en DBT-terapi, förhoppningsvis kommer det hjälpa nåt otroligt.

 

När jag läser den här bloggen bakåt nu, så är det mycket som att läsa nån annans och inte min egna. Helt sjukt vad några piller kan göra.