missdjango

iIgår hände en spännande kul grej :) Jag hade inget jobb inbokad så hade tänkt åka in sent och sitta hemma och teckna först. Mitt i "pumpa upp kicken"-ciggen på balkongen ser jag en ensam hund ute på rastbanan utanför huset. Grejen är också den att jag har sett lappar i området om en bortsprungen hund. Såg inte en själ runtomkring.
Så snabbt in, hugg ett skärp och ut jag gick!

Sedan jag har varit barn har jag alltid varit sån här. Släpat hem varenda djur jag kunnat bära som "behöver hjälp". Halvdöda insekter, katter utan halsband, fågelungar, sorkar. Men jackpoten skulle ju vara en hund!

Vi kan kalla det karma-poäng, för det ligger minst lika mycket glädje i att kunna hjälpa ägare och hund att återförenas som i det lilla i att få umgås med en hund som kanske behöver ett nytt potenciellt hem.

När jag kom ut såg jag fortfarande ingen runt gården. Så då bestämde jag mig för att försöka fånga den. Det var en border collie, jag gissade på ung hanhund runt 2-3 år gammal. Inget halsband. Han hade redan sett mig när jag gick in på gården så jag började prata med honom och hade skärpet i fickan så han inte såg det. Han kom emot mig men lade sig ner runt 6 meter bort.
Sånt här är alltid lite jobbigt med främmande hundar. Alla har ju sitt egna kroppsspråk och sitt egna beteende mot främlingar. Vissa skuttar fram och är skitglada, andra attackerar för att markera, oc handra springer iväg. Jag satte mig på huk och började titta runt. Om man vill ha tag på djur sådär så handlar en stor del om att inte visa att man är där för deras skull, enligt mig. funkar på hästar också. Utstråla lugn, ett visst ointresse. Tar bort misstänksamheten.

Han ville inte komma längre fram, så jag provade ngt annat. Att bli kompis först. Vi började leka apport med pinnar, vilket funkade skitbra! För varje apportering kom han närmare tills jag tillslut kunde stryka honom över huvudet. Han drog sig ännu undan men det var själva beröringen som var viktig, en sorts markering det med. Sen provade jag att kommandera honom att sitta. Han satt, och jag trädde på skärpet.
Och sen tog jag in honom i min lägenhet och ringde polisen och anmälde honom. Det slutade i en hund-eftermiddag. Jag kallade honom Baltazar! Vi lärde känna varandra rätt bra. Vi gick promenad, apporterade mer pinnar (han fick springa lös, men jag byggde ett provisoriskt koppel också), jag bjöd honom på kokt kyckling med ris, vi körde agility i vardagsrummet över soffan, vi lekte sök med en pinne, han attackerade dammsugaren när jag dammsög upp pinnrester, vi hade pälsvård på mattan och mysstund i sängen. Han lyssnade på alla kommandon och var en sann gentleman, om än lite attention-whore.

Halv fem hade polisen fortfarande inte ringt. Jag gjorde en lapp att sätta upp på ICA och sa till Baltazar att vi skulle gå ut igen. Då fick jag min första hundpuss! I örat!
När vi kom neråt vägen fick en ung kille på väg förbi syn på oss. Det visade sig vara Baltazars ägare som hade varit ute och letat. Och Baltazar hette egentligen Peppe. Glädje uppstod för samtliga. Och sen fick jag gå själv till ICA.

Det var väldigt roligt och liksom magiskt att äntligen få en barndomsdröm uppfylld sådär. Och speciellt det där ögonblicket när vi skiljdes åt och Peppe för ett ögonblick tittade åt båda hållen och inte visste vem han skulle följa med. Vi hann bli riktigt bra kompisar.

Vi har ännu inte fått rätsida på skeppet. Medicinen verkar slåss med sömnlösheten trots allt. Fyra nätter av orosdrömmar sedan drömmen om Apocalysen. Jag har spetsat havsdjur i blodigt vatten, jag har blivit utestängd på en badort, jag har blivit jagad, och inatt blev jag vittne till ett mord. för att sedan vara hundvakt, bli överbjuden till granne på party (som hade cavailer king charles-hundar), alla kom och hade med sig öl. Jag var den enda som sov över, gjordes till åtlöje inför grannens familj på morronen, hittade inte min mobil och flydde i panik till tågstationen.

Just den tågstationen som jag kommer till i mina drömmar är rätt uttröttande. Den går oftast i kall klinker-grön eller i feberrött, det är alltid natt där med skumma typer i hörnen och det finns oändliga perronger och trappor.

På tåget ringer en mobil i fickan. Det visar sig vara Johans mobil. Jag svarar och vi pratar och det visar sig att han har min telefon och jag hans och att vi har sprungit om varandra med bara fem minuter. Jag säger "okej, jag åker hem". Hem till honom. När jag säger det i telefonen är det helt plötsligt en landsväg som jag står på och det är dag och runt hörnet kommer Östgöta-trafikens buss, nr "460 Motala".

Haha, nu när jag skriver detta minns jag saker från andra drömmar. Busslinjen som går mellan Mjölby-Skänninge-Motala/vadstena är inte alls 460. Det är 660, 661 och 662. Buss 460 har jag däremot åkt i andra drömmar. Den åker alltid fel. Fel hållplats eller stannar för tidigt. Jävla drömmar.

Låt oss säga att jag inte är helt oförstående till varför jag drömmer de här sakerna just nu, låt oss istället vara glada över att de inte oroar mig så mycket som annars. Jag sover fortfarande bättre än förr. Inatt vaknade jag dock mycket igen och vaknar med muskelsmärtor i nacken. Jässan, Jässan, detta känslobarn...

Lyssnar pa Afzelius och försöker hitta rätt. Har diskat, rensat tvätten, duschat, tittat hundar, druckit kaffe och malat. Nu är mina pannoer slut.

Jag är inte pa ruta ett pa ngt sätt, men jag hatar att kasta mig ut i ovissheter igen och igen och igen. Men det är väl det som är att leva. allt jag moelar blir luddigt för att sa fort jag försöker strukturera sa blir det för mycket struktur oc hdet blir rakt och dör pa ngt vis. och sa verkar mitt liv vara just nu. Luddigt. jag tycker att det är mer spännande att dra en massa färglager istället för en jämn linje.

Men livet är konstigt. Jag vet att jag är en stark människa som kan prestera och som tror pa mina drömmar, men sa snart man börjar balansera pa randen fylls man av rädsla. Ska man lata bli sina moel för att man är rädd för processen. Jag borde kasta allt som jag inte är nöjd med och starta barskrapad istället. varför ska jag inte leva som jag lär. gah.

Det här är egentligen inte alls viktigt men jag har nu efter 13 dagars bra sömn drömt en domedags-profecia...Apokalypsen kom med de 4 ryttarna, men i 80-talsbilar. En kastade en flaska pa marken och den utspillda drycken bildade en pistolman. Johan sa att han tror dte var "Krig". Sa nu väntar vi da.

Annars ska jag vara ute i Garden idag. Har läkartid och tvättid, sa ska nyttja dagen rätt. ÄVEN städa undan lite lätt här, allt är försummat för vi hade en helhelg i stan och kul var det sa jag är nöjd med det :)

Hundannonser och kaffe senare...

Har fått tag på kund för idag, och har en och annan bokning för nästa vecka. Månaden är räddad. Idag gick jag upp tidigt och rakade benen. Ambitiöst. Inser nu att jag inte hade behövt det, men var pigg redan vid 6 så vad sjutton...Lyssnar på Best of Simon & Garfunkel ("America").

Hade jag haft rätt sorts skor hade jag kanske provat att jogga. Kanske. Provade dom där hotpantsen förut och insåg att de inte verkar vara den storleken som jag provade i provhytten. Har mest skrattat åt mig själv. Ska jag nu lämna tillbaka dom eller gå in dom?

Klippte mig förresten. Nu tycker jag att jag ser ut som Hillary Clinton.

Igår skulle jag ha opererat bort de där halsmandlarna, men låt oss bara säga att det inte blev så uta ndet har skjutits fram till den 19e. Nuff said.

Det som fascinerar mig desto mer är att  så mycket som jag sover nu har jag inte gjort sedan tonåren. Jag skulel kunna ligga i sängen fram till kl 12 varenda jäkla morron, och lägger mig gör jag vid tio (det är dock INTE som i tonåren). Jag har börjat ta ny medicin och dte verkar vara en sideffekt av denna. Jag störs inte direkt av det efetrsom det ju faktiskt är skönt att sova, och jag har ju haft så mycket problem med det, men dte är förbaskat ovant.

Jag genomsudlas av en känsla att vara en filbunke. Trögflytande och sval. Jag får inte arslet ur vagnen för att göra de sakerna som jag borde göra. Nu är frågan; kommer det att stabiliseras eller kommer det att bli värre?

Jag har egentligen aldrig tyckt om dom. Och nu är jag uppe i en ny rensning och det känns rätt skönt. Har en påse iaf och hårdhänt kastad tröjor som jag tycker om men aldrig använder. Däribland en av mina älskade Henrik Larsson-tröjor (gamla landslagströjan) som egentligen är för 11-åriga pojkar i storlek och som jag endast burit en gång (EM). Impulsinköp hittar jag med. En olivgrön tröja som har roligt sydda ärmar men som har en benägenhet att åka upp över midjan. Jag har aldrig burit den. Känns för jävligt. Och när skulle jag ens??

Ibland köper jag plagg som jag gillar men som jag sen oftast inte använder, därför att jag VÅGAR inte. En fegis. En annan skam som jag har (och inte kastar förrän jag har haft den iaf en gång) är en klänning som inköpte för en nyårsafton. Jag kallar den för min Beyonce-klänning. Den är kort, den är tajt och tillhörande är ett fett skärp. Jag menar fett, det är brett som utav faan. I sista sekund fegade jag ur och jag har aldrig haft det.

Det är oftast feminina plagg. Klänningar, mode-riktiga saker (jag vet inte ens vad som är mode-riktigt, jag bara tar´n och tror). Som när jag var yngre, för jag tror att det förväntas, elelr jag vill prova och se om det är annorlunda men nejnejnej, det går bara inte. Det är aldrig annorlunda.

Igår åkte jag till Vällingby för att köpa byxor. Jag var duktig som faan och provade mellan 6-10 olika par byxor i 2 olika butiker (vanligtvis är byxor det svåraste för mig att inköpa. Att köpa ett par jeans kan vara en vecko-process då jag aldrig pallar att vara i en butik längre än en kvart).

Jag kom hem med ett par hot pants. Och en kortärmad kofta som jag inte ville hänga tillbaka då jag hade svettats i den så mycket.

Det är jobbigt att vara jag.

Gjort de vanliga första morgon-sysslorna i form av att vakna, duscha, dricka kaffe och titta igenom hundannonserna på blocket (för det är kul).

Idag är jag trött, men känner mig inte nere. Det har jag faktiskt inte gjort på ett par dagar och det är skönt. Men kroppen segar. Nu är det två dagar kvar innan jag ska operera bort halsmandlarna. Inget jobb inbokat, men hoppas att ngt litet dyker upp. Ska rensa ut lite kläder att lägga i skänk-monter tänkte jag, och kasta konserver och sånt. Sen in till stan i ett par timmar, och sen middag hos Johans far. Och självklart promenad på det. Fast det verkar vara storm därute, blåser som fasen.

Jag är nervös inför operationen, att jag kommer ha väldigt ont efteråt och vara väldigt groggy. Har extra inte bokat in ngt för resten av veckan och Johan kommer att finnas där med. Måste tänka på hur jag mådde efter min olycka på nyår 2006/07 då jag hamnade på akuten med hjärnskakning och bruten handled och hur jag mådde efter det..men det blir nog inte samma grej. Eller det blir det ju inte.

Sitter just nu en telefonkö till sjukhuset där jag ska opereras och hoppas att pengarna på mobilen inte tar slut, är uppe i 5 min nu...för en fråga om ngr jäkla piercingar...gah.

Kollade på Efter Tio med Malou och kompani och dte diskuterades Melodifestivalen i Azerbaijan och hon ställde den heta frågan om det är ett bra tillfälle att visa att man är emot diktaturen. Jag tyckte att till och med Richard Wolf skruvade på sig och kommenterade att det var ju så att "Mello" från början var ett sorts fredsprojekt länder emellan.

Melodifestivalen är folklig och älskad utan att egentligen ha ngt folkligt i sig. Tycker jag. På sin höjd har det hjälpt homosexuella och transor och män som vill bli kvinnor. Och det är jättebra! Men jag tycker inte att den har gjort så mycket för, vad ska man säga, allmänpolitiken om nu ngt sådant finns. Som t ex att den nu ska hållas i Azerbaijan. Jag kommer antagligen inte att titta på sändningen men om NÅGON nu faktiskt skulle ställa sig upp och göra en politisk gest så vill jag gärna veta det.

Och vi som är kritiska kommer kanske att tänka på Sillstryparn från Göteborg. 1975 framförde han denna trudelutt på Alternativfestivalen i Stockholm, proggens svar på Melodifestivalen:

Det rasslar av juveler glittrar av guld
de sjunger om den spanska solen
men roteringar och mod det skiter de i
och svänger på fascistkärringkjolen

och här kommer ABBA i kläder av plast
lika döda som sillkonserver
de skiter också i allt vill göra snabba stol
det pyr i mina franska nerver

Doin' the omoralisk schlagerfestival
Doin' the omoralisk schlagerfestival

"ja kom igen gubbar!"

Och världens melodi, förtryck och slaveri
va fan rör det våra artister
de gör sin karriär och ler och snälla är de har många korkade brister
De ställer upp på allt de tar det smörigt kallt
i fascisternas feta ister
de roar oss till döds och våran grammafon
sak vi fastna i dera klister?

Doin' the omoralisk schlagerfestival
Doin' the omoralisk schlagerfestival

Och Stickan Andersson han tycker folk är dumt
pruducerar romantik
Men kärleken är stark
så Stickan får en spark
som passar ett syniskt svin
men ni som jobbar hårt
och ni som har det svårt
sjung med i Sillstryparens melodi
Vi har våran egen sång
vi ger väll fan i de
i deras fjöliga svärmeri

Doin' the omoralisk schlagerfestival
Doin' the omoralisk schlagerfestival

Det här ska handla om hår. Fy satan i gatan vad kul!

Jag gillar att göra håret wacky, även om jag sedan 16 års ålder har gått runt med i princip samma snitt; i min familj kallad "munk-frisyren", kort-snaggad skalle med lugg och långt på sidorna och i nacke. En speciell subkulturell frisyr som blev allmän-gods efter att This is England kom upp på biograferna. Innan dess domderade tuppkam, lång lugg/kort lugg i lila, blått, rött, grönt...

Men 2-3 ggr har jag provat ngt annorlunda. När jag var 17 såg jag filmen Quadrophenia och blev lite kär i karaktären Monkey´s frisyr och därför försökte jag på min 18-årsdag, strax innan födelsedagsfikat med familjen, att klippa samma frisyr som hon. Jag har inte varit hos frisören sen jag klippte page som 13-åring, och jag tror ännu på min egna förmåga att klippa det utan att betala ngn annan för det. Den där gången lyckades jag dock inte riktigt.



Monkey´s hår



Mitt hår.

Nevertheless, då och då gäckas mitt huvud av att vilja klippa av i princip allt hår. Förutom Monkey´s hår så har jag drömmen om en frisyr som jag har döpt till Russian Boy, jag har sett den flanera i filmer från 80- och 90-talet på pojkar i stickade tröjor och trasiga skor. Tror även ngn i Skänninge hade den under min barndom. Hittade ingen bild, men det är rakad/kortklippt skalle och sen en megalugg! En hemlig kärlek. Ingen har någonsin sagt att jag har bra smak ;) direkt.

Det är helt enkelt en kick att raka huvudet! Och dte finns inget skönare än att slippa hår i nacken som kliar och blir svettigt och lockigt och tovigt. Senaste tilltaget som jag gjorde var nämligen att raka bort allt mitt nackhår och det var ngt av det skönaste jag har gjort och ngt av det närmaste som jag har kommit min Russian boy.

Sedan jag flyttade tillbaka till Sverige så har jag låtit håret växa igen. Jag har kännt mig oinspirerad, kallar det mitt sorgeskägg, likt religiösa ortodoxa inte rakar sig efter ett dödsfall. Ville ha tillbaka min naturliga hårfärg som jag inte har sett skymten av sen 19-årstiden och låta håret växa lite över min k-o-tatuering i nacken tills jag kände mig bekväm med det igen.

Nu börjar jag bli sugen på att gå crazy igen. Ignorera mitt runda ansikte, bulldog-kinderna och den lilla dubbelhakan och klippa ngt kort, vulgärt och rufsigt. Who´s with me? :D

Känner mig rätt jäkla däckad idag, men har tagit 1 vitamin-tablett, 1 p-piller och 1 alvedon så det kanske löser sig?

Idag har jag inget speciellt jobb iaf, ska gadda bossen. Har en vision av en häst-madonna förfalskad?... nej fel ord. fördold? För...mörkad? MASKERAD. Typ. Maskerad till Eva som står och luktar på ett äpple och hon vill äta det men börjar gråta för att hon inte får. Det är en killer-ide. Vi får se hur den komemr funka. Gjorde lite skisser igår framför Antikrundan med choklad och salta pinnar men det funkade inte riktigt. Kanske har lossnat sen när man står där med den blottade huden. Hjälper ibland.

Kreativiteten känns låg, likaså sömnen är ett förvirrande töcken av oändliga uttröttande drömmar som bara förvirrar. I vaket tillstånd råder ovkså förvirring, blandat med frustration och en väldigt låg gräns på tålamod och tal-förmåga. Det påminner mig om en kort historia som jag skrev en gång på högstadiet. Man vaknar och ngt känns konstigt men man kan inte sätta fingret på det, och sen kommer mna på att man inte har sitt huvud.

Den enda kreativitet som riktigt gäckar, nästan outröttligt, det är tavlan som jag påbörjade förra veckan. Jga kan inte låta bli att måla lite på den varje dag. Det är som veckorna med min Maud-tavla som stod halvfärdigt i flera månader. Varje gång jag kom in på mitt rum stirrade hon på mig och krävde upprättelse. Den här tavlan tittar mer retfullt på mig.
Det är en flicka och ett lejon, och jag har en bild i huvudet på hur allt ska vara, och på ett sätt gillar jag känslan av att slita med den här målningen. Jag har målat om hennes ansikte säkert 4 ggr nu. Ögonen 6 ggr. Och den ser bara enkel ut. Den ser stel ut. Den ser poserande ut. Jag söker ngt sorts flyt och icke-medvetande.
En stor skillnad mellan den här och mina vanliga damer är att den här går i ljusa färgtoner istället för de här mörka, hårda skuggorna som jag vanlitvis jobbar med. och det är en utmaning. Du sitter 10 cm från ansiktet och duttar i en timme till tonerna av alla irlänska skivor du har, och sen när man tror att man börjar närma sig ngt och går iväg och tittar på några meters håll, så inser du att dina detaljer blir alldagliga.

Sen lägger du en ljus nyans där du aldrig skulle lägga ngn annars och inser att du har gjort ngt du aldrig lyckats med förut, och så får du lust att fortsätta.

För visst är det väl fortfarande aktuellt?

Det är lite kul, jag har inte uppmärksammat den här dagen alls sedan jag var kanske 16 år. Nu undrar jag lite varför. På den tiden var jag förvisso en förvirrad liten mus i många anseenden, men det finns och fanns alltid värre. Jag hatade medelålders män och kukar i allmänhet och brukade dela ut flygblad mot djurindustrin. På väggarna hemma satt artiklar om kvinnor som fallit offer för anorexi och hundar som hade fått pälsen avdragen etcetc - blandat med lite affischer om konserter, en ful bild på kungen och en tecknad engelsk bullterrier.

Jag brukade gå på föredrag, var med på ngt Reclaim the streets, gick i fackeltåg, blev full på blandade ting och kunde inte ta ironi i ngn form. Men jag undvek hårt palestina-sjal. Jag hade militärbälte.

Det var närt man började inse att det fanns onda ting i världen som 12-åring och man undrade varför ingen gjorde ngt åt dom. Elelr verkade iaf. Det internationella ansvaret som ingen ville känna sig vid.

Och sen det här med att vara kvinna. Elelr just då bara en ung tjej som skulle in i en värld med skräckblandad förtjusning och lära sig förstå och hantera allt det där som man måste som kvinna. Och även som man, i viss utsträckning.

Stora frågor som: måste jag raka armarna? Måste jag noppra ögonbrynen? Bryr sig ngn? Ser ngn? Hur luktar jag egentligen?

Det mesta, och svåraste iaf för mig, var skönhet och idealen, reglerna runt det. Jag fattade ingenting. Absolut noll. Allt det där som alla andrade verka ta så naturligt, det skrämde och förvirrade mig. jag minns att jag ibland undrade om jag var född i fel kropp.

När man sedan kom i kontakt med Radikal Feminism a la Vänstern och punken så insåg man att man faktiskt kunde skita i idealen. Andra gjorde det, andra tyckte att det var lika krångligt med idealen och "tjejer ska"-snacket.

det var ju skönt på sitt sätt, man tog en accepterande roll för sig själv som en Ankunge. Man tyckte inte att man var snygg elelr såg bra ut och man fick kritik för att man inte klarade av ens de fundamentala delarna i att "födas som kvinna" men det gjorde egentligen ingenting, för jag hade ändå fattat så långt som till att man även föds med ett val. Man måste inte följa ngn ström alls i livet. Man kan flyta över vilken åker man vill.
Värre var det med sex. Att folk gillade sånt där var mig mäkta förvirrande. Man pratade inte om det, man läste om det i tidningar. Och jag var nog egentligen avundsjuk på hur lätt män hade att äga sex, att det var deras orgasm det handlade om, och hur lätt det var för dom. Hur lätt de kunde domdera en stackars förvirrad tjej i åratal med en enkel missinär och en högerhand.

Jag ser på mig själv från den punkten där jag är idag och jag har en ståndpunkt som jag har haft i många år. För mig handlar kvinnokamp om att bryta normer. Man ska inte vara tyst, man ska ta plats, slå sig på bröstet, tro att man kan göra vad som helst. Gå rak i ryggen, minnas den tiden då det var ett privilegie för en kvinna att ens ha på sig byxor.

Det är en grej som jag tror att män har svårt att förstå, elelr aldrig komemr kunna förstå. Allt det som är naturligt för en människa, en man, har inte alltid varit det för kvinnor. Det är som ett os som ligger över vår civilisation än idag.

Byxor, orgasm, kroppsbehåring, rösträtt, egen firma, ett arbete i sig, att kunna resa ensam, att kunna hämta posten, att kunna leva i celibat. Det är sjukt. Och tänkt sen på att detta fortfarande finns inte bara i "andra" länder, utan även i människors medvetande i vårt samhälle.

ta död på dom.

Idag har jag sommar-känslor. Lyssnar på Peter Tosh, dricker kaffe och försöker definiera känslan. Är verkligen konstigt hur mitt humör kan svänga så kraftigt, jag hinner inte med ett dugg!

Nu är jag iaf harmoniserad, dock trött. Gick upp strax efter 8, såg ingen mening i att somna om. Man vet ju inte om man kommer vara piggare eller om det kommer att vara svårare att gå upp sen. Idag är dte dags att gå igen! Har haft igång det i en vecka nu, minus fredag och lördag, så jag är nöjd! Har tid hos tandhygienist kl 11 i Vällingby och sen har jag kund efter 1. Quite alright.

Fredagen fick en snedstart med ångest-attack hemma. Grät i 2h och kunde inte sluta, men åkte ändå in och jobbade sen, och det är jag glad för även om det var förbannat jobbigt. Ska ta upp det med kuratorn sen imorgon. Frustrerar mig lite att det känns som om ingenting riktigt händer.
Annars tedde sig helgen riktigt bra! Kund lördag och sen hem till Mallan för skumpa och cigg och musik med damer och sen ut och dansa. Avslutade med ett Green Meal från Max. Förbannat gott. Det behövdes kanske.

Resa till Barcelona är nu bokad! Ska bli förbannat spännande egentligen, har aldrig varit i Spanien. Försöker få tag på my gal i London med men hon verkar borta. Hon brukar försvinna så särskilt orolig är jag inte. Skulle vara förbannat skönt att åka dit en helg, en otroligt fin terapi. Resmuskeln rycker, elelr vad man säger.

Hela veckan har jag kännt förvånandsvärt mycket energi och jag har promenerat som faan varje dag! Varje morgon, från Hässelby strand till antingen Johannelund elelr Vällingby, och igår gick jag ända till Råcksta. Så jäkla mycket är det inte, 4,5 km ungefär, men jag kände mig rätt nöjd med mig själv.

Men idag går dte visst neråt igen. Igår försvann den där energin och ersattes av ngn sorts förvirrad Jässa med sjunkande social kompetens och självförtroende. Och jag har drömt så satans mycket och man vaknar och är ändå trött. Man vill bara lyssna på New Model Army och man ifrågasätter vad man egentligen gör med sitt liv. Man oroar sig för ngt man inte riktigt kan stryka under (man gör svepskäl istället) och samtidigt har jag den där känslan i mig att "det spelar ingen roll".

att dte inte spelar ngn roll vad jag gör. Att jag redan har förlorat vad det nu är.

Forever running even when we are standing still
Driven on and fired up as the whirlwinds blow
And shouting out inside "I'm proud of you, I'm proud of you"
Ten thousand footsteps echo down the Brixton Road
Eleven sweet years and no nearer home
A hundred thousands miles through this battle zone
Still high on the wire above the hollow darkness
Trying not to look down