missdjango

Andra dagen som sjukling härute då. Förkylning bara men den förlamande sorten. Sov bort större delen av gårdagen, förutom en tripp hem för att fixa iordning hutschen.<Ska få besök imorrn och på söndagen ska vi hem till mig, så vill inte att det ska vara ett bombnedslag. Sen köpte jag ett pizzakit och föråt mig på pizza medans jag tittade på ett brittiskt program om folk som jobbade på klubb-toaletter. Framställde inte party-britter i finaste ljuset...

 

"wäää jag har piss på händerna och nu tog jag mig i håret"

 

"wäää jag stänger inte dörren när jag pissar"'

 

"wäää jag är så sexig så jag går in på killarnas"

"nej du glor ju bara på kukar"

"wäää nej, jag är sexy"

 

Och då kunde jag sitta och försöka minnas senaste gången jag gjorde bort mig på det där sättet och kunde inte komma på det. Det var skönt. Jag förstår mer och mer folk som slutar att dricka. Så har det väl varit ett tag iofj. Lärde känna och blev kär i en nykterist nåt halvår efter J, och det var nog ett nyttigt sätt för mig att få ännu mer energi att se över och ändra mitt drickande. JAg visste ju att det inte var bra, det var tydligt, men i mina umgängeskretsar är det många som har problem. Speciellt nu när vi blir äldre så märks det mer, likaså min kontakt med psyk som gång på gång har påpekat att mitt sätt att dricka (eller så som jag har druckit) inte är sunt. 

 

Vid nyår slutade Björnen att dricka och då drog jag automatiskt också ner. Jag hade gjort det redan innan men då började jag gå ut och inte dricka, för att vara support. Nu går jag inte ut mycket alls känns det som. Dels för att jag inte orkar längre, och jag har börjat tycka att det nästan är läskigt att dricka. När jag börjar bli full blir jag rädd, jag har blivit rädd för att tappa kontrollen.

 

När jag var yngre så brukade jag alltid säga att jag aldrig skulle låta rädslor styra mitt liv, och nu har jag blivit så jäkla rädd om mig. Jag är rädd för att slå mig, rädd för att få ont, rädd för att skadas. Det har väl att göra med att jag också märker att mib kropp har blivit lynnig just med energin. Helt plötligt är risken att däcka mycket större. Rädslan för att inte komma hem. Tänkte aldrig på det förr, trodde jag var oövervinnlig och nu känner jag att det är det sista jag är. De flesta skulle väl kalla det här sunt, jag har svårt att göra det eftersom jag inte är van vid det. Nu har jag ändå medicinerats i drygt ett år med de här humörstabiliserande, det är fortfarande inte så att man kan slappna av och go with the flow. 

 

JAg brukade prata så mycket om att jag ibland behövde fucka ur. Bara dra ut och supa ner mig och bara lalla, som att dra ut en plopp. Nu tror jag inte at tdet är fysiskt möjligt längre, något sug efter det har jag inte heller. 

 

Och det kan ju vara skönt. Jag har ju tidigare varit orolig för mitt drickande, att jag skulle bli alkolist. Senaste checken jag gjorde (fylla i papper om hur mycket man dricker) visade att jag inte NU dricker i för stora mängder men att jag garanterat gjorde det förut. Det fanns också en teori om att min lever har tagit skada. JAg vill ju liksom inte det. Såklart, vem vill det? Som med tänderna och bulimin, klart att jag inte ville kräkas sönder min emalj. JAg vill vara hel. 

 

Det finns fortfarande känslan av att jag har missat något. Jag är 27 nu. Inte så att jag har bråttom med att få ordning på mitt liv, men det skulle vara skönt. Jag klarar ju inte ens att ta tag i mina försäkringar eller min pension och det ska man ju göra nu. Det gnager på min dagligen nu. Fixa. Skapa trygghet. Rädda dig från dig själv. Jobba. Sköt ditt företag. 

JAg har liksom känslan av att jag aldrig skulle klara att ta ett steg utanför linjen, jag måste liksom laga bilen medans den rullar. En kompis föreslog igår att jag borde kanske se över möjligheten att få ett personligt ombud som kan hjälpa mig. Båda mina föräldrar har föreslagit att jag ska flytta tillbaka till Östergötland, de tror att lugnet skulle vara bra för mig. 50% sjukskrivning när jag börjar med dbt.

 

Jag kan bara inte få de här sakerna att hända. Jag vet inte vart m,an ringer, hur man gör. Och när ska jag göra det. Det blir som berg man inte kan bestiga för mig. Är bara för förvirrad, det har inte medicinerna tagit bort iaf. 

Leila bakar gambas i Frankrike och jag har soffläge.Katten går och jamar på väggarna och jag tar sjukdag. Visade sig att jag visst skulle vara här till söndag och inte till uidag som jag trodde, så jag måste förbi hemmet sen och hämta mer mediciner. Kanske också lite nya kläder. Och tvätta. Hade inga bokningar idag så gör inget arr jag är hemma.

 

 

Satt och tittade på resor till Berlin igår. För jag ska visst dit och hänga på tatueringsmässan med fröken Z och hjälpa henne kolla ut den tyska marknaden och hjälpa till med intervjuer. KAn bli kul, kan bli motsatsen också men det ska nog gå bra. Jag vill bara boka resan idag så att det inte blir för dyrt. 

Sen blir det mässa i Stockholm, då jag ska kränga tidningar med Björnen och nån dansk nisse. Gratis inträde och gratis käk, kan inte bli bättre. 

Och sen London-mässan. Fullt ös medvetslös. 

 

Semester? Typ. 

 

Annars är det inte så ösigt just nu. Jag hade vit helg förra helgen och ser ut som om det kommer bli det denna också. Känns bra! Träffar inte så mycket folk men det kan vara så ibland. Inte så att jag isolerar mig, det bara blir så där ibland. Antar att jag inte riktigt har energin, ibland räcker det bra att träffa folket på jobbet liksom. Sen jag började med medicinen är energin mycket lägre, som ett täcke man lägger över sig. Vissa dagar är det så att man kan sova bort hela eftermiddan. Och träna? går typ inte. Alla säger, "du kommer må bättre om du tränar" och det är säkert sant. Men att komma igång, den uppförsbacken blev helt plötligt dubbelt så lång. 

Viktigast för mig är att hålla vikten, så länge inte den skenar. Och det gör den inte, kanske för att jag äter rätt minimalt, Sjunker gör den inte heller.

 

Det är så många förändringar, och det är svårt att vara förberedd. Det jobbigaste tycker jag är att inse att det inte försvinner, att det bara är att vänja sig. Så länge jag tar medicinen, och det kan vara så att jag måste ta den väldigt väldigt länge. Vill inte säga resten av livet, det fanns ett tag då jag var inställd på det men nu har jag ändrat m,ig. Jag vill inte ta medicinerna resten av livet, jag vill kunna kontrollera mig själv. 

 

Alla de här lättnadskänslorna, att ha fått en diagnos och en bekräftan, och behandling, har lagt sig. Att inse at tdet inte finns några snabba lösningar till psykisk sjukdom bara för att man har hittat själva problemet. Det är lite tungt. Det som har varit skönast det har varit att lära känna andra människor med samma diagnos, i olika stämningar och med olika bakgrunder och behandlingar att kunna prata och reflektera med, att inte känna sig ensam och att också förstå att man inte har de sämsta förutsättningarna.

Men jag har inte träffat någon som har blivit friskförklarad. Någonstan är man ändå rätt ensam i sin egna kamp att komma till sans med allting. Vissa dagar märker man inget, andra dagar är man frustrerad och stångar sig blodig mot en vägg för att man känner inget, och det är läskigt.

Man g´kan glömma ångesten till viss del, inte tänka på den dagligen, eftersom den inte är där. Den lurar under ett täcke av psykofarmaka. Men därunder ligger också glädjerusen, skrikskratten och en bomb av dopamin, och man får inte röra det,

 

 

Det är konstigt när något som man tidigare har sett som en del av sin personlighet, en acceptans av vem man är och hur man är, helt plötsligt är borta. Jag tror att det är väldigt svårt att föreställa sig om man inte har upplevt det, lite Clockwork Orange.