missdjango

Jag har sovit som en så jäkla stock inatt och det har varit så förbannat skönt!!! Bara att hoppas att det håller i sig. Fortfarande sjukdomskänsla i kroppen, drar nu dock ner ribban till en förkylning.

Var en bra dag på jobbet igår, första sen innan jul. De flesta kunderna som kommer till oss är i krogsvängen och alla känner alla, så nästa nhelt oberoende av vem den ena kunden är så känner den nästan jämt den andre. Bidrar med til lrätt trevlig stämning. Man kan jämt skämta och dte pratas om allt möjligt.

Det känns verkligen som om det görs en skillnad nu när jag får jobba i mitt tempo. Jag tittar nästan aldrig på klockan längre när jag jobbar, jag stressar inte upp mig och kan ta 1-2 h innan vi börjar tatuera och prata med kunden om motiv, var den ska sitta osv. I Tyskland hade det inneburit att jag skulle bli tvungen att ge nästan alla nya tider. Det är lättare att vara spontan och att ha kul. Man längtar lite till jobbet.

Sista året i Tyskland så var det ju bara stress i studion. För att inte tala om missnöje. Oss emellan som jobbade, chefen. Man lade ner lite, gick dit och gjorde sitt och sen ville man hem. Jag är glad att mina förhoppningar om en ändrad arbetsmiljö har funkat och att jag håller måttet. det enda som jag kan göra nu är att utvecklas.

Jag tror inte att jag orkar med en sån dår Nyårskrönika i år. Gör ett sånt där värdelöst fråge-set istället.

K´Glömde förresten berätta vad årets julklapp är! Jag gick till doktorn den 23e här på vårdcentralen och ska nu bli kallad dels till expert för utlåtande om min hals och om man ska operera, och även till psykokolog. En otrolig lättnad för båda delarna.

Skulel egentligen jobba idag men kunden ombokade igår och jag mår fortfarande dåligt, så stannar hemma i Gården istället. Har precis gått upp och ätit den sista värktabletten så om jag pallar sen ska jag iväg och köpa fler. mums.

Snart är det säkert att säga att årets jul är förbi och färdig. Både bra och dåliga saker har hänt men jag är rätt stolt över mig själv som har klarat av att träffa och äta middag med alla de människor i Johans familj, både på faderns och moderns sida som jag aldrig har träffat förut, utan att ha haft några utbrott.

Jag har faktiskt till och med haft trevligt. Johan sa att han var stolt över mig.

Energidepåerna har varit låga, och den svullna körteln har gjort mig snurrig och andfådd och trött, och självklart var jag jätterädd för att inte kunna kontrollera mig. Men jag har haft hårdpass med Johan och pratat med honom om allt som jag var rädd för kunde hända, vad som brukar hända vid såna här grejerna, och vi sa även lite lätt till hans föräldrar att jag "inte mådde så bra" vilket förberedde dom också.
På middagen igår hos Johans mor, med hennes nya respektive och hans fyra barn som jag aldrig har träffat så välte jag ett glas på bordet. En sån där typisk situation som skulle få mig att flippa i vanliga fall, som skulle få mig att bli skamsen och få se förebrående blickar och höra tilltal om att lugna mig. Men allt gick bra. Jag ursäktade mig och torkade upp, och det markerades inte alls av alla runt bordet. Man fortsatte prata och vara glada och jag förstörde ingen stämning alls.

Inatt var det storm. Det blåste som utav helvete ute och grenar föll ner från träden och jag drömde  ngt förvridet.

Jag var i Hamburg fast det var Stockholm, det var tvetydigt, och jag sa just hejdå till ngn för att dra vidare till en annan stadsdel. På tåget ringde jga min gamla klasskompis Linda från Skänninge-tiden för att fråga henne om vi kunde ses, för nu hade jag tid. Hon sa dock att hon just skulle äta julmiddag med familjen så det gick inte att gå iväg nu, men att vi ksulle ses nästa gång jag "kom hem".
Medan vi pratade åkte tåget igenom ett landskap som ser ut som vägen med bil mellan Mjölby och Skänninge och allt var snötäckt och soligt. En fin lugn dag. Jag såg som inzoomningar på djur som fanns i skogen, ekorrar, rävar och möss, och de grävde upp sill underifrån snön. Inlagd sill. Och allt var idylliskt.

Så hör jag ett mjau och vrider på huvudet. På stolen mittemot på andra sidan gången sitter en sjaskig kille och klappar en katt. Killen är tydligt utvecklingsstörd och gullar med katten som är smal och lortig och som helt klart ser missnöjd ut med att hållas fast av den här killen.

Jga vände rmig mot fönstret igen och fortsätter att prata i telefon. Plötsligt skriker katten. Jag vänder mig om. Killen håller den runt halsen med ena näven och i bakbenen med den andra. Katten är helt paralyserad och killen verkar inte fatta vad han gör.
Jag vänder mig mot honom och vädjar att "du kan inet hålla katten sådär, du skadar den". Killen tittar upprört på mig och vrider sig bort från mig med katten. I samma rörelse böjer han den. Ögonen blir totalt uppspärrade på katten och jag hör ett ben knäckas i dess kropp. Killen kramar ihjäl den.

Så vaknar jag. Johan sov bredvid, stormen dånar utanför och jag inser att jag måste gå på toa. Jag låg där i en halvtimme och väntade på att släppa visualiseringen av att jag skulle hitta en skändad katt i mitt badkar. När jag kom tillbaka så försökte jag gå in i drömmen igen och byta ut katten mot en dagstidning. det lyckades nästan.

Och jag kunde hela tiden tänka att jag var den där katten.

Idag lämnade jag skalleper åt sidan lite på morgonen för att istället gå tillbaka till min goda gamla vän: Halsen.

De som har följt min fantastiska blogg ett tag vet att jag har ngr konstiga mer elelr mindre kroniska men med min hals, som innefattar uppsvullnader av lymfkörtlarna (vilket i sin tur ger feberkänsla, huvudvärk, en gnutta ångest) och att jag även har en liten 1.5cm stor cysta i halsen.

Sammanbanden mellan följande är alla rätt nya för mig. Problemen har funnits sen tidiga tonåren men dessa som diagnos fick jag först i april i år när jag började gå till en hals- öron och nässpecialist i Hamburg (som var svindyr men bra).

Saken är väl den att vi konstaterade vad problemen var men jag kunde inte ta in all information, och inte heller fick jag direkt förslag på ingrepp, utan mer ett tal om avvaktande och mediciner för 1000 spänn. Sen flyttade jag ju.

Idag har jag plockat fram räkningarna med provsvar, tester och diagnoser på, för att googla lite. Den främsta anledningen till det är att min högra lymfkörtel (som nu är stor nog att få ett eget namn) är konstant uppsvullen sedan 3 dagar och gör ont. Den är för övrigt sowieso kronisk förstorad även i "osvullet" tillstånd. Jag tror att det är en Han. Gunnar kanske. Aja.

Under den där våren i år då jag tog krafttag i att ta reda på vad som händer så tog jag fullföljda blodtester, inklusive blodsjukdomar som hepatit, HIV osv, på doktorns begäran. Detta eftersom lymfkörtlar svullnar upp pga infektioner i kroppen, och då vita blodkroppar (minns jag rätt) produceras i halsen så sväller då lymfkörtlarna oftast upp i halsen vid blodsjukdomar. Så hon tänkte egentligen rätt där, men skrämde halvt ihjäl mig.

Allt kom tillbaka negativt.

Det var då jag började gå till specialisten, som redan vid första besöket hittade min lilla cysta. "Mediane halszyste", som diagnosen säger. Det är nu det blir läskigt. Han menade då till mig att eftersom den är godartad och inte växer så kan den få vara kvar, och vi behöver bara hålla den under uppsikt.

Nu har jag precis läst om den. Dessa små cystor är oftast medfödda och skapas redan när man är ett embryo, det vanligaste är att de upptäcks efter 6e levnadsåret. Jag "upptäckte" min först ett år innan jag gick till denne man. Vad det betyder vet inte jag. Det har att göra med sköldkörtelns utveckling som foster.

Det vanligaste är att dessa cystor opereras bort direkt efter upptäckt, pga infektionsrisker. Som vanligt vet jag inte varför ingen sa ngt till mig. Och ska jag göra ngt nu? Fuckpissjävlaskit.

Ibland känns det lite jobbigt att inte veta exakt alla som läser den här bloggen, för att genom det sa känner jag att jag inte kan skriva precis om vad eller hur jag vill, fast jag egentligen bestämmer det själv.
Jag kan tänka mig att vissa personer tycker att jag ibland kanske kan bli för personlig, man ska väl inte hänga ut hela sitt liv pa internet yaddayadda. Ligger ju ngt i det med. Egentligen bloggar jag ju eftersom jag inte hittar tiden at skriva för hand i en bok längre, och sa var det fran början för att folk i Sverige skulle kunna veta vad som händer i mitt liv.

Samtidigt tror jag att det kanske har fatt andra människor att förvanas över saker jag skrivit, som de inte har vetat om. Idag kan vara en san dag.

Psykologi.

Jag har aterigen börjat gräva i mitt huvud. Jag är trött pa att leva med angest,depression, sömnproblem och maniska tankar. De har funnits där i 8 ar, jag själv tror inte längre pa att det är en teenage state. Det hindrar mig fran att ha en normal vardag, fran att umgas med familj och vänner pa ett normalt socialt sätt och fran att bete mig sa som jag vill.

Jag vill börja i terapi och fa en psykologisk utvärdering. Jag hoppas kunna ta tag i det i januari. Under tiden försöker jag nu själv plocka ihop en sjukbild. Eller vad man ska kalla det. sakerna som jag har kommit fram till har varit ganska läskiga, men later förbannat logiska utifran mina problem, och det ger även ett sorts lugn.

Man känner sig lugn för att man hittar förklaringar till sitt beteende. At tdet inte handlar om att man överreagerar elelr "tänker fel", utan att anledningarna och grunderna faktiskt har sin förklaring i ngt. Och att de kan försvinna.

Sedan jag flyttade tillbaka till Sverige sa har jag verkligen haft ögonblick da jag känner mig paralyserad av depressiva tankar, mentalt förlamad . Jag har aldrig upplevt känslan av andnöd sa mycket och sa länge som nu, det är verkligen sa att man lider.

Jag tror att dte finns förbannat manga människor i samma sits som jag, som inte har förstatt att deras beteende kan grundas i ngt som kan diagnostiseras. Psykologin är en djungel.

Igår firade JOhan och jag ettårsdag. Det var i mörkret hållandes händer mellan en bäddsoffa och en stålsäng lördagsnatten den 17e december förra året som jag sa att jag älskade honom för första gången.

Shit vad mycket som egentligen har hänt sedan dess. Saker känns indelade som i etapper på ngt sätt, Hamburg separat och Sverige separat. Alla samtal på skype, msn och i telefon på badrumsgolv och flygbussar och allt känns långt borta och samtidigt inte, och att vi bor ihop nu känns ännu overkligt.

Men sedan jag fattade beslutet att flytta så har jag aldrig tvivlat. Och jag har aldrig ångrat mig. Varje morgon när jag vaknar bredvid honom och kan krama om honom känns som ett privilegium.

Vi hade byggt vår ettårsdag på väldigt tunna idéer; käka ute och se en film. Som vanligt, virrigt. På ngt vänster bestämde vi oss för att hålla oss i Vällingby så att vi inte skulle ha så långt hem, speciellt efetrsom det just på denna dag bestämde sig för att snöa utan stop. Åkte in vid 4-tiden, gick i lite affärer och försökte sen hitta O´Learys där vi tänkt käka. Vi hittade det, under renovering. Så vi lullade runt lite i undran om vad vi ksulle göra nu. Filmen vi hade tänkt se började inte förrän 20:00.

Tillslut fick vi välja mellan att käka i en allmän mathall, där varje "restaurang" hade disk som en korvmoj, för att efetråt dricka glögg vid ett stånd på torget som sålde granar och spelade Eiffel 65´s gamla hit "Im Blue" från början av 2000-talet.

Vi valde att åka in till stan istället.

Det slutade med att vi käkade på en indisk restaurang vid Odenplan och istället för att se en biofilm, så köpte vi två rullar på Casablanca och åkte hem runt 20:00 och hade det hur mysigt som helst hemma. Filmerna var tyvärr rätt kassa båda två men vi hade kul för det. Det gick att skratta åt allt. Vädret, misslyckade planer, dåliga filmköp, allt var bara kul!

Under den korta tiden som vi har varit tillsammans så har vi ändå gått igenom ganska mycket. Jag har aldrig trott att jag har varit en lätt människa att tampas med på en privat personlig nivå, men jag har aldrig varit med om ngn som har klarat det så bra som Johan, eller som försöker så som han gör. Som ger mig frukost på sängen, köper chips till mig (haha), gör té och kramas.

Ser fram emot alla kommande år <3

Nu börjar jag kunna vända ryggen mot rum igen, eftersom jag har hämtat hammaren och letat igenom lägenheten fem ggr efter gömda människor.

Inatt fick jag ngt mer sömn än de senaste, vilket var otroligt skönt, och efter att Johan gått till jobbet vid 7(?) så kunde jag ändå somna om. Sen upp vid nio och går ut i köket.

Och ser i ögonvrån att balkongdörren är öppen.

Den äldsta skräcken jag har som jag kan komma på, det är inbrott. Att en främmande människa kommer in i mitt hem och vill skada mig, det hra jag minnen av sedan 7-årsåldern.

Så jag stängde dörren, tittade snabbt igenom alla rum, och låste köket. För om han hade tryckt ngnstans så skulle det vara köket. Sen ringde jag Johan och frågade om han varit på balkongdörren. Han sa nej, men att den kanske varit halvstängd och åkt upp av sig själv.

Sen duschade jag med låst dörr (men det är standard), hela tiden svinrädd att höra ryck i dörrhandtag. Man kan föreställa sig så jäkla många scenarion när man är nyvaken. Att ordna frukost var med för jävligt, för vad gör du om du står och skivar ost och det kommer in en stor barfota man (ja, jag gav honom ett ansikte) med en av dina köksknivar och bara ger sig på dig? Det är ngt värt att ha en plan om. Jag tänkte att jag var glad att Johan har ett alibi, och att om ngt händer är det viktigt att de hittar min mobil, som ledtråd. Och bevis.

Roliga morrontankar.

Därtill hade jag en jättekul dröm med (antagligen inspirerad av draget från balkongen). Jag var på en jättestor anläggning och det var snö överallt och mörkt. Tydligen var det min gamla tyska bilfirma där jag jobbade, alla därifrån var med. Vi gick runt och typ letade efter ngt, tills det kom ett kall om att vi alla skulel samla runt bossen på en kulle.

När flera var runt kullen så började de skjuta folk. Lite som på Utöya. Det är svårt att springa i snö och mörker.

Såna här drömmar brukar jag klassa lite utifrån de vapen som används. De bästa drömmarna är de när man har närkamp och bara slår varann, de är mest ofarliga och samtidgt mest frustrerande. Men inte läskiga. Snäppet efter kommer drömmar om knivar, alltid stora köksknivar och de är läskiga för de lovar blod och att sprätta och hugga. Sen kommer skjutvapen. De kan man bara fly ifrån och om man träffas så dör man. Så de är de läskigaste.

Så på skalan var det här en ganska hotfull dröm.

Jag vet inte varifrån jag har min inre oro. Men jag vill inet ha dem. Jag kan må så psykiskt jäkla dåliga av såna här skall-parader.

Det är konstigt nu hur mitt humör och mitt inre tillstånd kan vara så annorlunda från dag till dag. I helgen var jag ett nervvrak och igår och idag känner jag mig som Di Leva och i harmoni med allt. Gårdagen var en av mina bästa Stockholmsdagar, i all sin enkelhet.

Jag tror att en del är att jag har börjat ha mer arbetsrutiner. Jag har varit där kl 11 varje dag, haft relativt mycket jobb och fått bra respons på allt. Det är egentligen den biten som känns bäst. Jag gjorde ju en ny facebook-sida för tatuerandet och konst endast och det har visat sig vara väldigt bra! en vän till Johan föll för en egen teckning och den har vi nu påbörjat på honom och han har gett mig helt fria händer i allt. Jag får färgsätta precis som jag vill!
På en annan gjorde vi lite smågrejer och han lät mig också ha total frihet.

Och igår gav jag mig in på eldprovningen - en helarm med fantasiväsen, älvor, svampar med ansikten och skog, blommor. Jag visste inte alls hur det skulle gå, jag har aldrig gjort ngt liknande och visste inte om jag skulle komma in i det. Men det känns bra som satan och han som jag gör den på litar på mig totalt. Vi kom på massor mer saker att göra, hyllningar till hans gammelfarmor och roliga grodor och gud vet allt.

Sen hade jag en herre inbokad till imorgon, som jag nu dock måste göra nästa vecka för han är sjuk. Men iaf, det är hans första tatuering och han har väntat i 25 år med att göra den. Vi har haft ett möte och jag har gjort en del skisser som han ska få titta på och det känns rätt kul (klassiska old school-motivet Tro, Hopp och Kärlek).
Men iaf, vi pratade nu på förmiddan eftersom han måste skjuta upp tiden. Han berättade att han har varit inne på studions sida och kollat igenom mitt galleri där. Och jag blev så glad! Han sa att han älskade hur jag använde färg och att grejerna var så träffsäkra i sin design! Det var en så otroligt skön känsla.
Som det alltid är, alla ser olika på ens grejer. När tatuerare tittar på andra tatuerares jobb kan de titta på så många olika saker medans folk osm inte tatuerar kanske tittar på en bild rakt upp och ner. Att man bedömer saker annorlunda. Men det är en otroligt skön känsla att ha, att man ska tatuera ngn för första gången och man har hans förtroende innan man ens har visat en teckning.

På ett sätt känns det som om jag arbetar mer "på riktigt" nu. Jag har ingen lärlingstämpel längre, jag behandlas inte som en, varken av chef elelr av kunder, det är ett hårdare arbetsklimat. Det känns som om jag är mitt yrke mycket närmare, down by the core, att jobba i en liten shop där det springer runt en chiuahua, det är papper överallt, böcker överallt, en ynnest av struktur och en flaska Sailor Jerry Rum står på hyllan. Hörde chefen säga till sin kund igår, ngt i stil med:

"Det här är en tatueringsstudio, det är en kreativ plats. Det ska vara en kreativ plats."

Det har faktiskt varit en rätt värdelös dag i mina ögon och jag har spenderat hela kvällen hemma själv med fluor-tuggummin, vindruvor och chips, och "Så mycket bättre" på tv 4.

Så det slutade som det kan sluta rätt ofta på obalanskvällar ensam hemma; med gitarren framför dataskärmen.

Jag är inte bra på att spela gitarr, jag gör det verkligen bara för min egna skull ÄVEN om jag gärna skulle vilja kunna spela bättre än vad jag gör. Det började med ngr ackord i nian, fortsatte med ngr ackord på gymnasiet, lärde mig att spela baktakt i Cork med Brian och sen dess har det varken gått framåt eller bakåt. Men det är ändå det instrument som jag kan bäst av alla mina ambitioner (fiolen, munspelet, saxofon och trumpet) att kunna.

Som många vet så lyssnar jag på väldigt blandad musik, allt från country, blues, punk, singer/songwriter osvosv. Det finns dock en kategori där jag alltid känner mig så myshemma, och det är trubadurer och folkmusik. Det är likaså ett område där jag absolut inte är en expert på ngt vis, men jag vet absolut vad det är när jag hör det.

jag älskar att hitta nya människor som jag klassar in i denna genre, där jag gärna töjer lite på gränserna. För att för mig så är det alla de människorna som berättar en historia med essence för mig samtidigt.

När jag var liten så fanns det ett heligt ting i vårt hem och det var pappas vinylspelare. Självklart gav det ju en annan bara ännu mer grund att pilla på den och att dra ut vinylerna och titta på dom. Den fulaste tyckte jag var "På Väg" med Hoola Bandoola Band.



Föga förstod jag att jag ett par år senare skulle komma att få en så öm relation till detta band.

När jag var runt 15 år så började jag lyssna på pappas vinyler och det var i hans vinyler som jag upptäckte så mycket saker. Som jag ngn gång tidigare har nämt så var det ju genom "When a man loves a woman" på dubbel-speed och Bow Wow Wows skiva som jag kom i kontakt med det där första som var "punk", iaf punkdunk som kändes så farligt och aggresivt och vilt.

Men sedan fanns den andra sidan, och det var Hoola Bandoola Band. Pappa har nästan alla vinylerna; utöver "På väg" så återfinns "Vem kan man lita på?", "Fri information" och "Garanterat individuell". Alla kom på sitt vis att ha betydelse för mig.

Pappa själv har alltid varit passionerad över sin musik och han har sina artister som han alltid pratade vilt om. De högst upp var (och förblir tror jag) Freddie Mercury och Rod Stewart. Men han pratade loss ordentligt om Björn Afzelius när han märkte att jag hade ett intresse för vinylerna. Han har vinylen "Innan tystnaden" och jag minns den som en portal mellan pappa och mig i min tidiga tonår där vi annars bråkade så mycket.
Det är genom Afzelius som jag hittade Bob Dylan, "Absolut solar plexus" är Afzelius egna version på svenska av Dylans "Positively 4th Street" och var även en favorit från Innan Tystnaden, den och Innan Bomberna faller.

Från Bandoola-skivorna minns jag många låtar. "Garanterat individuell" spelade jag över på kasettband och lyssnade på i min freestyle när jag åkte tåg. "Kvinnoförakt" gick stadigt när jag började läsa om feminism!
Jag tror aldrig att jag har varit nära eller ens legat i en riskzon för att bli främlingsfientlig eller att se ner på andra människor för deras etiska ursprung/hur de är födda, men jag tror att det var Hoola Bandoola som fick mig att ta in det som en "självklar ställning". Som på ngt sätt gjorde mitt huvud öppet för resten av världen. Jag visste inte alltid hela förklaringen om de saker de sjöng om. Vem var Victor Jara och vad var det som hände i Spanien och var sjutton ligger Cuenca. Det var ju både viktigt och inet viktigt. Men när jag fick höra om Juanita så kunde jag ändå fatta så mycket.
Jag lärde mig också mycket om hur människan fungerar. "Bläckfisken", "Keops pyramid", "Till min kära". varför envisas man egentligen bara med att låta barn sjunga "Sång till friheten" i skolan?

Många av de där låtarna blev mina vänner. Jag snodde de medtryckta textsidorna med ackorden på och det var dom som fick mig att vilja kunna spela gitarr, speciellt från "Fri information".

Så ikväll sitter jag här och umgås med Wiehe och Björn och spelar Fröken Julie och minns i mitt huvud hur jag försökte på mitt flickrum och svor och svettades och skämdes ihjäl mig åt hur i helvete fel det blev och hur mysigt jag har det nu.

Egentligen är jag en vandrings-trubadur. Tack för att du ville dela med dig pappa. :)

Hehehe, idag känner jag åter va de välbekanta muskelvärkerna i rygg och vadfaanheterdet SCHULTERBLATT. Skuldra? Och vad roligare är, mina vader slår knutar på sig själv jämt och ständigt. Det är rätt fascinerande. Efetrsom jag just nu inte kan gå ordentligt på vänster fot (har mina små övningar, plåster och rehab-Lena), så belastas allt i benen annorlunda och jobbar annorlunda. Den största delen av senaste besöket hos sjukgymnasten gick ut på att hon försökte massera bort de nya muskelsvällningarna/kramperna. Och sen gav hon elstötar till min insomnade muskel.

Henne gillar jag ju dock att gå till. Vi skrattar väldigt mycket!

sen var jag ju hos tandläkaren igen och där grät jag istället. Nuff said.

Nu är det veckans sista arbetsdag då! Ska bli skönt. men det har varit skönt att ha mycket att göra med.

Oj nu måste jag gå