missdjango

igår flyttade jag. En ganska ångestlös dag faktiskt, sov dock ingenting den natten i principen. Man vaknar och har en tom känsla i sig och insikter som kliar i ens huvud. "Det här är på riktigt".

 

Nu har jag den där första natten med taket. Är bättre än vad jag hade förväntat mig. Men saknaden som fyller den här lägenheten är som en lukt i tapeterna som man inte får bort. Jag vaknar samma tid som han vaknar, ligger och väntar på de 2-4 snoozarna då man kan kramas lite till. Det finns ingen här som jag kan tvinga lyssna på när jag berättar vad jag drömde om inatt. Men jag drömmer bara om en sak just nu, och det är om dig. Tomrummet efter dig, saknaden, o förståelsen.

Inatt så försökte jag få dig tillbaka genom att smuggla in brev i ditt hus men hjälp av dina småsyskon som du inte har. I slutet log du stort på skype och berättade att nu hade du tagot borta hela ditt facebook-konto för gott. "För. Gott."

 

Finns det verkligen ingen kärlek kvar? Har all kärlek blivit så nedsmutsad av mig? Eller har du kvävt den?

jag vaknade precis från en dröm, klockan är 05:54, har säkert vaknat tre ggr inatt...

 

Det var sommar, jag var på nån festival i en hamn. Mamma var där och vägrade prata med mig. "Go fuck yourself" sa hon, att jag inte var hennes dotter längre pga allt som hänt. Johan var där, och Mallan och Jana och fler...Johan ville inte heller prata med mig. Jag grät, bönade och bad och fick bara snäs och ryggar.

 

Så, helt plötsligt mitt i drömmen, så var han hos mig igen. Han sa att han saknat mig så mycket, och jag grät och kunde inte sluta pussa på honom. 

 

Och nu är jag vaken och gråter. Som om allt bara slets ifrån mig en gång till.Jag har skapat en sån jävla mardröm.

vet inte ens vad det är för dag idag...datum, dvs...A-ha, den 7e! Och jag lever än. Jag har slutat hyperventilera.

 

Idag tackade jag ja till en lägenhet i Älvsjö, kontrakt på 6 månader, så nu har jag nånstans att ta vägen. det känns för jävla skönt. Flyttar nästa helg. Cant fucking believe it. jag kommer att få vara själv och begrunda framtiden och börja om från början.

 

Så långt har jag kommit i processen. accepterat att jag måste börja om hur resten än går. Det går som det går och det blir som det blir och jag kan inte sitta nånstans i nån vågskål och vänta på ngt som kanske aldrig händer. det får tiden utvisa.

 

det är är så satans kort och så satans intensivt. jag får ont i kroppen när telefonen piper och jag vet att det är han som skriver. ja, det är overkligt och hemskt.

 

 

Den 4e januari. Har tittat på rum nummer två igår. Mailade även på 4 andra blocket-annonser och det är tungt att se att jag inte har fått svar ännu idag. När jag kommer till jobbet ska jag registrera mig hos hyralya.se. Har nu bestämt att jag vill bo själv. Och att jag ska försöka ge en boot för att hitta något.

 

Har aldrig bott själv. Kanske är så jäkla rätt. 

 

Jag har börjat kunna tänka framåt och acceptera vad som händer runt mig. För stunden. Nu kan jag fokusera på nummer ett på listan och dte är att flytta. Sen när det är gjort, så blir det pergatory.

Jag drömde att jag och Pissa tittade på foton av oss med flockar av kajor i bakgrunden och tuppkammarna höjda. Vi skulle resa bort, dra till USA eller nåt a la "freedom´s just another word for nothing left to lose". 

 

Sen skulle jag bädda en säng, bara för att upptäcka att ngt rör sig i kudden. Tror dte är en råtta och hämtar resten av familjen i förfäran. Men det är ingen råtta. Ur kudden för vi ut vårt marsvin Cicci. Hon såg jätteäcklig ut. blind och nästan död-stel, ingen päls. Jag gav henne tomat. Vi konstaterade att hon hade varit borttappad i sängen i 6 månader minst. Var det kanske en metafor för mig själv? 

En kaffe kvart över tio i källaren. mår piss idag. hyperventilerade på morgonen och var på väg att ramla ihop. ska ringa kuratorn idag. min vän säger att jag måste bearbeta det här med någon. att leva på bananer, kaffe och korsord är nog inte svaret. har en kund kl 16 idag, så ska se till att äta ngt större innan så jag inte darrar ihjäl mig.

känns bra att ha min källare att krypa ihop i. och när jag får svårt att andas plockar jag fram korsordet.

 

igår var jag iväg och tittade på ett rum i farsta. blev erbjuden det. ska titta på ett till imrogon och sen bestämmer jag mig. insåg igår att det här måste gå fort. annars komemr jag inte att klara det. bara tanken nu på att åka tillbaka till lägenheten och packa skrämmer mig något otroligt. att sätta nyckeln i dörren, att gå in, att se spår av något annat som inte längre finns. som att skövla en regnskog. som att förstöra ännu mer.

 

jag är också rädd för tanken att ligga den där första kvällen i mitt nya rum och stirra upp i taket och inse. INSE. att det verkligen är förbi. att jag har skurit och vandaliserat och att det aldrig kommer igen. lika definitivt som att ta ett liv. tycker inte ens att det låter överdramatiskt. något har ju dött.

Jag har varit borta i ett halvår och jag tror inte att ngn har saknat mig direkt, jag utgår återigen ifrån att det bara är jag som läser. Och Martin kanske. Hej Martin, jag är jätteledsen att jag inte har hört av mig. God jul och gott nytt i efterskott.

 

Och varför nu? För att jag behöver det. För att jag verkar oförmögen att göra det old school, med papper och penna.

 

Sitter på mitt nya jobb på söder, i min källare dagen efter nyår. Har möblerat om jag monterat ihop nya möbler och ordnat det rätt fint. Lyssnar på P3 och dricker kaffe. Ska iväg snart och titta på ett rum i Farsta hos en designer med två katter.

 

Så är det...

 

Känslan jag uppfylls av är saknad. Jag gjorde något oförlåtligt mot han som jag bor med, och nu sover jag på soffor. Och jag förtjänar varenda brännande förbannade sekund av det här eländet som jag har skapat. Jag förtjänar ingen medkänsla och inga utsträckta händer. Jag vill att alla som känner oss båda bryr sig om honom.

Och ändå vill jag sitta här och skriva om saknad? När det som jag känner egentligen är helt irreelevant just nu. Jag ångrar att jag ljög, att jag lyssnade på fel människor även om de bara gav sin omtanke. Det är jag som är svinet och det är jag som ska ta alla smällar nu. det ska vara så.

 

Nu har jag äntligen förstått känslan av att förlora ett hem. ett riktigt hem. Jag saknar vår säng, jag saknar oss, jag saknar att borsta tänderna tillsammans.Att hålla om dig. Vårt kök, vårt vardagsrum. Det är inte längre vårt. Jag har inte rätt till det längre. Jag har inte längre rätt att veta hur du mår, vad du gör.

Är det därför som jag konstant tänker på just det?

 

Att inte längre veta de här sakerna, det som tidigare har varit basen i min vardag, min trygghet och mitt liv. En vän till mig menar att det är just tryggheten som jag har stött bort, att jag till sist blev mentalt uttråkad. Att vi egentligen aldrig passade ihop. Jag vet inte om det är så.

 

jag hoppas att vi kommer att kunna prata med varandra igen. Jag hoppas att jag kan hålla mig undan och ge dig den tid du har rätt till och kan acceptera och lära mig att leva med dina val.

Du sa till mig att du påbörjade något med mig som du aldrig har gjort med någon annan. Det gjorde jag med, du betyder så förbannat mycket för mig. Kalla det ironi med tanke på omständigheterna...Du har gett mig så mycket och jag är ledsen att jag inte har kunnat uppskatta och ta hand om det bättre än vad jag verkar ha gjort.

 

Jag hoppas på inget, jag hoppas på allt.