missdjango

igår flyttade jag. En ganska ångestlös dag faktiskt, sov dock ingenting den natten i principen. Man vaknar och har en tom känsla i sig och insikter som kliar i ens huvud. "Det här är på riktigt".

 

Nu har jag den där första natten med taket. Är bättre än vad jag hade förväntat mig. Men saknaden som fyller den här lägenheten är som en lukt i tapeterna som man inte får bort. Jag vaknar samma tid som han vaknar, ligger och väntar på de 2-4 snoozarna då man kan kramas lite till. Det finns ingen här som jag kan tvinga lyssna på när jag berättar vad jag drömde om inatt. Men jag drömmer bara om en sak just nu, och det är om dig. Tomrummet efter dig, saknaden, o förståelsen.

Inatt så försökte jag få dig tillbaka genom att smuggla in brev i ditt hus men hjälp av dina småsyskon som du inte har. I slutet log du stort på skype och berättade att nu hade du tagot borta hela ditt facebook-konto för gott. "För. Gott."

 

Finns det verkligen ingen kärlek kvar? Har all kärlek blivit så nedsmutsad av mig? Eller har du kvävt den?