missdjango

Nu är jag äldre. Är rätt okej. De här två lediga dagarna har varit ett töcken av utmattning, tyvärr. Både psykiskt och fysiskt. Nu är dte iaf bara 2 dagars jobb innan det är dags att åka till Mjölby över helgen.

Har börjat med ngn ny sorts diet, har plockat bort allt mjukt bröd ur min kost och försöker att äta uteslutande färska grönsaker. Har märkt hur otroligt lite ekologiskt odlat som säljs i min ICA-butik som följd av detta. Oh well.

Jag vet inte vad den här "uppsluppenheten" är som drabbar mig ibland. Den lägger sig som ett tungt täcke över allt. Har inte varit hos min kurator på 3 veckor och hon har inte ringt tillbaka gällande en ny tidsbokning, vilket gör mig modfälld. Jag vet, jag vet, ska ringa idag igen. Hon har ju också att göra.
Den här mattheten, de här förvirrande långa drömmarna gör mig till en 4-åring. Jag gråter för att jag är trött, modfälld, borttappad, svag, förvirrad, och för att jag bara helt enkelt inte kan sluta. Det är ganska läskigt att tappa kontrollen över en fysisk funktion på det där sättet. I tisdags grät jag mer eller mindre konstant från klockan 18 fram till sängdags. Somnade med hjälp av en tablett och sov till klockan tolv igår. Resten av dagen kände jag mig som en giraff som vaknar upp efter en nedsövning. Långsamma, släpiga rörelser.

Min sista dag som 24-åring är kommen. Konstigt, sista dagen och först då börjar det låta som ett intressant tal. Imorgon är jag halvvägs till 50. Ibland undrar jag hur fort mitt liv kommer att gå, i känsla antar jag. Tidens tempo går ju inte att brucka på. Är främst alltid i nuet och då går allting ändå relativt fort.

19 och 21 var bra år, och 11 och 8. 15,16 var pinsamt och 17 lärorikt. Främst saknar jag nog ändå 21. Ocvh allt känns på sitt vis som om det var igår. eller förra veckan.

Som 24-åring återvände jag till Sverige, tatuerade handen/fingrar/överarmen/höger lår/vänster fotled etc.. klippte och färgade håret kanske 3-4 ggr, gick på ett bröllop, blev sambo, lagade 8 hål i tänderna. Med mera. Är ändå rätt mycket på ett år. Känns som mer än ett år.

Imorgon och på onsdag har jag ledigt, idag är sista dagen på denna 7-dagarsvecka. Och mitt liv som 24-åring.

Idag är äntligen en ledig dag! Igår runt 1930-tiden slutade 7-dagarsveckan och jag lullade hem och åt god mat, drack en té i sängen och sov hela natten igenom. Nog för att jag har varit vaken sen kl 6 nu på morron men mår helt okej. Sen är dte jobb imorrn och efter det 5 dagar i Tyskland med Grabben, vänner, billig öl, musik och en träff hos El General! Ska faan packa redan ikväll!

Är just nu med om ett skumt fenomen. Märkte för två dagar sen, i fredags, att min fot har börjat släpa lite i marken igen. Minns ni den, klumpfoten som jag gick hos sjukgymnast med i början av året? Jag VETTE FAN hur, men jag har nu konstaterat att muskelknutan verkar ha kommit tillbaka, av sig själv. Bisarrt. Så igårkväll masserade jag den där fittiga muskeln och gjorde de gamla böjövningarna igen, idag med, och har märkt en viss förbättring så ska fortsätta.
Det känns ganska jobbigt, efetrsom nu finns dte ingen orsak till det här. Jag har inte suttit konstigt, slagit i knät, trampat snett eller dylikt vad jag kan komma på. Domningarna är inte riktigt lika kraftiga som förra gången, men de är där, och känns enda upp i knät.

Kan kroppen inte bara vara bra någon gång? Antar att uppåtkurvan av ungdom har börjat skjuta neråt. Känns ganska deprimerande, var bara häromdagen som jag var 17, 19, 21. Vet att senast i vintras så var alla mina värden bra, och blodtrycket checkades senast före operationen. Allt det där tickar. men jag är rädd att själva kroppen ska bli konstigt. Att man ska få problem med att gå, bli darrhänt i förtid.

Jag vet att min kropp har fått sig en del smällar genom åren som säkerligen har lämnat en del spår som visar sig längre fram. Den brutna handleden, den avslagna tanden och broskförhårdnaden i vänster kind, smällen mitt knä fick som hindrade mig från att springa långt efteråt (vet att det inte heller nu är bra, men har inte sprungit en lång sträcka på hundra år). De här klumpiga fotlederna som alltid verkar svaja åt fel håll och orsaka ett snedtramp.
Har alltid tänkt på mig själv som stark fysiskt, och nu är första gången då jag börjat känna en förändring mot det sämre. För i helvete, jag är 25, dte är ingenting. Men jag känner en rädsla för att jag måste förhindra det här på något sätt. Egentligen borde jag väl börja med sport igen, bäst vore ju simningen. Har inte kunnat kicka igång det där än.

Ok, nog med självömkan. Dags att borsta tänderna och möta dagen. SOM ÄR LEDIG!

Ok två bilder kan bjudas på :)

Det må vara lördag, men klockan är 8 och jag är nyduschad och vaken, för dte här är en 7-dagarsvecka.

Hade en intressant dröm, jag fick ledbesvär i benen så till den grad att om jag satte mig på knä så kunde jag inte resa mig utan hjälp av t ex en lyktstolpe eller en vägg. Det gick inte, dte gjorde ont och jag led och hade svårt att gå. I denna ringa ålder!

Inte särskilt svårtytt alls. Det finns gott om folk som tror att mitt jobb är lätt, jag har skrivit om det här förut. Jag hade svårt att jobba i Tyskland med vanliga 8-timmarsdagar och om jag gav upp en helg var jag nära att stupa både psykiskt och fysiskt. Träffade inga vänner etcetc..

Nu har jag haft en ganska hård start på det nya stället, första veckan 6 dagar och denna vecka alltså sju. Hittils har jag lämnat lägenheten vid 09:30 på morron och kommit hem 21:00 på kvällen i princip varje dag.

Har tidigare skrivit att jag trivs på det nya stället oc hdet gör jag verkligen! Jag har roligt varje dag, och även om jag spenderar mer tid där än hemma så tatuerar jag ändå i procent-tal oftast mindre per dag än i vad jag gjorde i Tyskland. Annars hade jag varit död nu. Blev väldigt förbannad på en viss person igår som påstod att jag klagar för mycket över mitt jobb. Vi tog en diskussion om det då men jag är nog fortfarande arg. Så än en gång: håll käft om dte du inet förstår.

Hade väldigt roliga motiv igår och jag hoppas kunna slänga upp lite bilder här igen ngn gång snart, men använder separat dator för det så är lite omständigt. Nu ska jag äta frukost.

Lite otrygg start på veckan...har sovit dåligt och har lite sjukdomskänsla i kroppen, men det beror nog främst på sömnen. Verkar bli en stressig vecka det här, har tagit mig an ett rätt knepigt teckningsarbete med en väldigt kort deadline och idag ska en till läggas på listan. Måste vara försiktig så at tdet inte har ihjäl mig och blir som i Hamburg, verkar finnas en viss risk för det. Förra veckan körde jag 6 dagar, så blev en redig start!

När jag var runt 12-13 så bestämde jag mig för att Petters låt "Vinden har vänt" skulle vara "min" framgångslåt. Då handlade det om att jag skulle byta skola och tuffa till mig, nu handlar dte om att allt verkar rulla på och bli en lyckad tillvaro.

I måndags började jag på nya stället, och har haft jobb varje dag. Mycket roligt, mycket bra och otroligt stärkande för självförtroendet med kundkommunikationen. Trevliga kollegor, bra deal, ett fantastiskt ritbord som jag bara dras till varje dag...jävligt fint.

"Eyo jag brinner för det här permanent
Aldrig för stunden naturligt bunden med kärlek som cement
Vi bygger från grunden på all skit som har hänt
Det är min tur nu, vinden har vänt"

Innan jag flyttade utomlands var dte aldrig viktigt för mig att ha en "nationalitet". Det är något väldigt komplext som kan vara svårt att definiera. När jag bodde i Sverige så ville jag inte bära svensk flagg eller på något sätt märka mig. En stor anledning var väl epitetet att bli tagen för nazist, men tanke på frisyren och skorna och allt det andra jag bar runt på.

De som känner mig vet att det inte finns något främlingsfientligt i mig. Jag är öppen för kulturer och språk och försöker hellre sätta mig in i människors situationer och oliktänkande än att fördöma dom med en gång, eller argumentera runt åsikter.

Att vara svensk betyder i sig inte mycket alls för mig, jag har mer alltid sett mig som en världsmedborgare som surfar mellan nationaliteter och blandar det jag tycker om och som alltid försöker att känna mig som hemma var jag än är.

Men jag vet att när jag flyttade till Tyskland, där jag ändå bodde i 4 år, så blev nationalitet ändå ngt lite viktigt. Att umgås med andra svenskar och tala mitt språk var inte så viktigt, men jag umgicks med många olika nationaliteter och vi pratade ofta om våra länder, våra högtider etc. och man fick signumet "die schwedinn", elelr "the swede" när folk pratade om en. Vi firade Australian Day, vi firade Midsommar, vi firade Tanz in der Mai. Jag har ju även en gång firat slutet på Ramadam, när jag bodde på Irland.

Allt det här om mångkultur i Sverige, och alla svenskar som tycker at tdte är så satans jobbigt...Jag kan inte förstå det. Och jag förstår inte heller rädslan. Jag förstår inte dumheten, ignoransen. Jag tror inte att man ska behöva vara med på alla grejer, men man ska faan inte fördöma andra människor.

Svensk tradition och kultur och svensk nationalitet var aldrig så viktig för mig som när jag bodde i ett annat land, och tanken att det var lättare för mig att fira mina högtider eller att visa min nationalitet bara för att min etnicitet var mer lik tyskarna än t ex en syrian i Sverige, det gör mig riktigt förbannad.