Veckan rör sig
Efter att Michellina och jag hade våran prat- och utflyktsdag i måndags fick vi besök av gamla demoner. De är som den där kärringen i släkten som man inte tycker om men som man måste bjuda över på kaffe. Vi kunde inte sova och vi kände oss värdelösa. Michellina har med en del tatueringar och vi började prata om en del av dom. Det var rätt roligt, för det visade sig att vissa av våra tatueringar står för samma saker, fast för oss själva.
Då vi kom underfund om en del under våran „talk and share“, grävde det dock upp gammal ledsnad. Igår kväll fann vi oss själva sittandes i filtar på mitt golv med temuggar och försök att vrida rätt på saker så att vi kunde sova inatt igen. Tack och lov gick det rätt bra.
Men det var natten till igår då jag träffade ett gammalt djup som jag inte har sett sedan länge. Det var som den här ryggsäcken jag skrev om som står i ett hörn medan jag är i Tyskland. Antar att jag lyfte på locket och rotade lite i vänstra ytterfacket. Däri ligger många stinkande äppelskrutt från förra årets kollo.
Idag har jag iaf tagit nya tag! Den 9e oktober är det dags för en ny tatuering.
Och nu sitter jag och läppjar kaffe igen. Tote Ron har introducerat mig för sån här kaffe-sirap, så det smakar karamell. Hugalingen vad gött. Ser inget regn ännu på himmlen och har idag med ingen aning om vad jag ska tatuera. Ena kunden igår var tvungen att jobba men fick en jätterolig walk-in! Old school, diamant, vingar, myspys! Det var så kul, en mindre tjej var det som kom med sin mamma. Hon genomgår just nu många operationer och ville ha detta motiv tillsammans med texten „Lionheart“ på skuldran. Som den sucker jag är för såna här „inre kraft“-motiv, „slå sig själv på bröstet“, speciellt tycker jag det är skitkul när tjejer gör något annat än fjärilar, på samma sätt som jag gillar när män vill ha fjärilar och rosor.
Jag gav mitt allt och när vi var klara ledde jag henne till ett rum med bättre ljus och större spegel och hela tiden „titta inte, TITTA INTE!!!“ och sen fick hon titta och hon blev så glad! „Får jag krama dig?“ frågade hon och sen stod vi alla där lite skrattiga och tåriga och känslosamma.
Och nu är min mugg tom. Och eftersom jag sov en halvtimme längre än vanligt borde jag inte sitta här vid datorn. Tjingeling.
"The elephant says: I am king because I'm strong
The giraffe says: I am king because my neck is long
There is no doubt that you are all wrong
The lion says: I am king because I'm double strong"
Dravel.
You're a liar
I wouldn't piss on you if you were on fire
Can't hear you 'cos your mouth's full of shit
Can't hear you 'cos your mouth's full of shit
Do something about it
Can't hear you 'cos your mouth's full of shit
det rundar upp hur jag mår i afton rätt bra. Vissa människor gillar helt enkelt att pissa territorium på varenda jäkla träd och bränna myror med glasskärvor. Jäkla hundar.
Annars var dagen bra, Michellina och jag gjorde nyttigheter, åt bra mat och sprang runt hela staden i jakt på ingenting.
Och vi pratade en jäkla massa om föräldrar. Det var med nyttigt.
En sak som jag ännu aldrig har lärt mig men som jag verkligen måste lära mig, det är att det finns människor som inte är värda ens tankar, slit, möda eller misstycke.
Det finns människor som är blinda. Det finns människor som vill vara det med.
Jag tror jag hatar människor rätt hårt. Usch, jag ville inte ha sånt här humör som jag har nu. Sorry.
Jag säger tack för ofta, jag säger förlåt för ofta. Jag blev väl uppfostrad så. Jag mår dåligt om jag inte kann vara alla till lags. Jag mår dåligt om jag ibland måste säga nej. Jag mår dåligt när jag vet att jag har rätt. Men blev jag uppfostrad så elelr blev jag formad så på vägen av någon konstig incident?
Jag mår dåligt när jag skjuter bort vad jag egentligen tänker. Det finns folk som jag vill be dra åt helvete. Det finns så många som jag vill slå på käften, spotta och sparka på och bara krossa.
Men istället säger man ingenting. Rätt konstigt egentligen.
Det är konstigt. Riktigt konstigt egentligen.
Usch, idag drar jag upp gammalt skit från förr. Förr fanns det dagar då man kompenserade. Man kompenserade sin egna dumhet mot sig själv. Det pratade jag och Michellina om idag. Festligt nog har vi båda erfarenheter av det. Faan, det finns saker som jag vill skriva men jag vill inte skriva dom här. Usch, vet inte. låg punkt slagen.
Jag har alltid hatat hyenor. Jag tycker att det är de vidrigaste djuren som finns. Så jag tror att jag ska tatuera en. Klurar på det. Visste du att 50 pers per år dör genom hyene-attacker? Inte illa, mer än av lejon.
Tror jag lägger mig nu. Den här dagen ger mig inget mer.
Keine lust
Sen igår hjälpte jag Antje att flytta. Oduschad, snorig och blöt! Ramlade i trappen med, det var en hård men lustig eftermiddag och nu har jag nya blåmärken och träningsvärk. Solidaritet gör ont.
Och ja i lördags var jag på äventyr med Olli och Dennis på en bikerträff. Det var med riktigt riktigt roligt! Kvällen slutade med whiskey och cola framför en dator lyssnandes på svensk hiphop på youtube.
Kanske ska jag vara så häftig att jag börjar jogga....men nääääää. Jag är så jäkla omotiverad att träna men jag borde verkligen verkligen göra det. Hujedamig. Jag vet att det är lönande och att man känner sig sund och nöjd och stark men...pffffffff. gjag borde även städa mitt rum. Handla mat. Putsa skorna. Usch, måste teckna visitkort idag med. Keine lust. Tot. Kaputt.
The power of ink
Jag ville göra en bild som beskrev hur det är när hjärtat slår så hårt att det skadar dig. När du är så passionerad för något, och känner något så hårt att det gör ont i dig. Därför att hjärtat slår dig innifrån. När du älskar och känner något som du tillslut inte vill känna mer därför att det skadar.
Igår ringde en tjejkompis till mig här i Hamburg. Vi känner nu varandra sedan två år och hon och hennes kille är även kunder hos mig. Hon är verkligen den raraste tjej jag vet här i stan! Förnuftig, ung mor, med fötterna på jorden och ett hjärta av guld, som verkligen gör allt för människorna som hon älskar. Hon kommer från en mindre ort som hon lämnade för att komma ifrån fadern till hennes barn. Han uttnyttjade henne, slog henne, spärrade in henne i deras lägenhet och manipulerar deras son. Han har även stulit pengar från barnet, och tagit med sig honom till parker för att supa med sina kompisar. Ett svin. Ett stort svin.
Hon är sedan ett år tillsammans med den här andra killen och de bor ihop sedan ett halvår. Hon älskar honom verkligen jättehårt och han är bra med hennes barn. Men sedan i somras har han börjat förändras. Han säger elaka saker till henne, beskyller henne för allt som han inte själv tycker om i sitt liv och sedan veckor har hon trippat på tår runt honom och samtidigt alltid visat en stark fasad inför sin son.
Igår sa han till henne att han inte längre visste om han älskade henne. Sedan sa han att han inet ville att hon skulle komma till krogen där han dj:ade, att han inte ville se henne.
Jag plockade upp henne efter jobbet på stationen. Vi har inte setts på ett tag. Hon hade magrat av och ögonen var rödgråtna. Vi gick och köpte vin och cigg och sedan satt vi hela natten i mitt kök och pratade. Ena stunden var det ilska, hat, förlåtelse, oförstående, sedan förståelse om i ett. Jag blev så förbannad på allt, för det är alltid de människor som är förblindade av alla dessa starka villkorslösa hjärtan som skadas mest.
Plötsligt säger hon att hon vill ha en tatuering. Och då klickade det i mig. Jag gick och hämtade mitt skissblock där jag två dagar tidigare hade formulerat detta moriv, då jag äntligen hade hittat det, men visste att det inte var för mig.
Hon satt med blocket i knät i en kvart och bara tittade på bilden. Sedan tittade hon på mig, kramade mig och började gråta så det inte fanns. Det var ett motiv menat för henne.
Det finns en stor diskussion om huruvida tatueringar bara ska vara snygga eller ha en betydelse och alla tycker olika. För mig personligen är tatueringar något så starkt och bindande och direkt till dig/för dig att det mer eller mindre måste ha en betydelse för att du ska kunna bära den. Vad jag ibland tänker att många missar är kraften som en tatuering kann ha. Mina tatueringar påminner mig om människor som jag har kär, om saker som jag har upplevt och lärt mig en läxa av, sidor hos mig som jag måste hålla starka och mina åsikter som jag måste hålla fast vid. Och jag ångrar inga av mina tatueringar och jag tror att det är precis därför att de alla är jag.
Det är
17 olika motiv
gjorda i
25 sittningar
under sammanlagt cirka
34 timmar
det tog kraft från mig och gav mig ännu mer tillbaka.
Det är det här som jag älskar med tatueringar. När de bara är rätt. Man ser dom och man vet att det är rätt. Man uppfylls av en känsla så stark och känslosam, det finns inte. En tatuering kann ändra hela ditt liv, men bara om den är rätt. Därför kann jag känna mig så hatisk mot så många kunder. Hehe.
On the road to rock n roll
Jag står i rummet, kann inte somna in
Min skalle bränner som en kamin
Jag vattnar med vatten, det ger ingenting
Tankarna ränner ännu omkring
I min skalle, ständigt fast töjt
Varenda skruv är hett förböjt
Det stinker från sönderbrännt kött
I en ishink skiftar jag i rött
Jag tänker, tänker, tänker, alldeles för mycket
Det vore bra om skallen ut ur fönstret flög
Ingen ventil för allt det här trycket
20.000 tankar som jag redan har hört
100.000 uttänkta scener
min monsterskalle krakar och lider
behöver en paus, jag skruvar av den fort
och packar den långt ner långt bort
den svåra kulan ramlar av
ser ingenting mer, hör som en lam
nu står jag i mörkret i min hall
jag har tappat min skalle
skallen rullan, då den är rund
jag springer efter som en förvirrad hund
är döv, stum, blind och dum
ett kungarike utan kung
morgonkaffe......vill först och främst önska alla mina vänner i Sverige en rolig helg i Kalrskrona på spelningen! Jag hoppas kunna se en del av er i december i Norrköping iaf.
Klurade på det här med hur man kommer på vad man vill med sitt liv, eller vart man är på väg. På väg är man ständigt, därmed behöver man inte anstränga sig, iaf inte som ung. Jag vet att många av oss är i den åldern nu, „vad ska jag göra om ett år?“ och man frågar sig ständigt om det man gör just nu egentligen är rätt, eller förlorar man bara tid?
Pratade med en vän igår kväll om det och det slog mig att jag mår bra.
2007 var mitt fittår, de som känner mig vet varför. En svår separation, bruten förlovning, jobb i en stad, skola i en annan och sovplats i en tredje. Inga pengar, ingen chans till bidrag eller hjälp att hitta egen lägenhet. Dragningskraften drog mig tillbaka till småstaden Mjölby igen, där jag kunde flytta in i min fars lägenhet och börja en industriell utbildning som svetsare.
Man fick någon form av panik. Det var det sista vad jag ville och det enda som jag just då var över huvud taget säker på. Det fanns en annan skiss där jag skulle flytta hem till mor, som just då bodde i Stockholm med min syster, och bo i en större garderob som fanns i deras hus. No shit, jag var på väg att flytta in i en garderob.
En annan skiss var att jag skulle dra till London, hade lyckats spara ihop 2.000 SEK och min plan var att dra för en helg och försöka hitta ett jobb.
Min sämsta skiss var att hoppa på en båt.
Man vaknade varje dag och kände sig som om man satt i ett timglas och ena stunden spelade absolut ingenting någon roll och i nästa ville man göra vad som helst för att undvika sitt egna livsöde. Jag ville inte hoppa in i ledet och bli fast i Mjölby, för så såg jag det. Om jag skulle återvända skulle jag aldrig mer kunna ta mig därifrån. Resten av mitt liv i Mjölby. Jag skulle kvävas.
Under ett halvårs tid efter min separation flackade jag mellan de här tre städerna. Jag kann tacka många vänner som lät mig bo hos dom i omgångar i Norrköping, speciellt Johanna, Maléne och Ande! Jag förstår att det inte var kul att ha mig i hasorna under den här tiden men jag är er evigt tacksam!
Och hur mådde man då. Man gick på tår. Jag var väldigt sårad och kände mig totalt besviken på systemet man hamnade i, och vilka begränsade möjligheter jag hade och hur jag som en boll bara kastades tillbaka till andra sidan fältet efetr att jag hade rullat så långt.
Jag kände som att mitt liv var påsar och sportbags. Jag bar ständigt runt på en bag med kläder och var tredje månad flyttade jag mina ICA-kassar med tillhörigheter från en lägenhet till en annan. I mjölby var jag en-två nätter i veckan. Varje gång ringde min far och kom över med lite käk från Konsum, stannade någon timme (oftast käftade vi) och sen gick han hem till sin kvinna.
Och jag flippade ur varenda gång, mitt humör kunde så lätt förvridas och från ena stunden till den andra bli totalt odräglig. Jag orkade inte hålla upp någon form av fasad alls om hur jag mådde. Jag kunde inte låta glad och pigg på telefonen om jag inet var det. Jag kunde inte ge mig in i prat med folk om „något roligt“ som jag inte tyckte var roligt.
Man ville distansera sig, för man räckte inte till till alla. var ständigt beroende av och omgiven av andra människor. Pappa och jag hade redan en knepig relation bakom oss, bättre blev den inte under den här tiden. När jag kom till Mjölby ville jag finna ro men fann den aldrig. Jag spelade skithög musik, målade i vardagsrummet och försökte få ur all skit som jag hade i skallen. Grannarna klagade, far och jag bråkade, saker gick sönder, vi skrek på två väggar. Ingenting gick.
Jag ville bara bort tillslut. Jag visste inte vad jag ville men jag ville bort. Allt blev för mycket. Jag klarade inte av att kommunicera med mina föräldrar längre för de kunde inte se problemen, jag klarade inte av att hänga hals på mina vänner längre och deras gästfrihet, jag orkade inte med mitt dead end-jobb längre där jag ändå inte tjänade något. Det som jag minst pallade var slaget i magen med ICA-kassarna. Det kändes så lågt.
Så jag drog. Annars skulle jag explodera. Och hamnade i Tyskland.
Kunde inte språket, kände ingen i staden, hamnade i ett rackar-kvarter på en gång. Jag hade absolut ingen aning om vad som väntade mig. Först det man såg, alla horor, alla bär kniv, alla vill dra med dig hem och stycka dig, sprutor, sexshops, flaskor...och jag med min gitarr och min gröna resväska en tisdagskväll klockan elva.
Min första lägenhet var ett råtthål. Betalade 290 euro exklusive vatten och el för ett rum där det rymdes en säng och ett bord. Kille njag bodde med var en värdelös knarkare som dessutom var paranoid. Råttbon i hallen. Det var värdelöst. Jag grät varje kväll den första månaden. Och söp som utav helvete.
Efter ett år var det dags för mig att bestämma om jag skulle stanna, om jag verkligen skulle försöka göra något av det hela. Då hade jag flyttat till en något bättre lägenhet, kanske jag ska inflika.
Så jag åkte till IKEA och köpte ett litet soffbord för 20 euro. Min första egna möbel. Sen ringde jag min far. Han sa att „det var ju onödigt, hur ska du kunna ta med det till Sverige?“ men jag hade bestämt mig att jag inte skulle tillbaka till Mjölby. Efter det avr min nästa runda att flytta hit mina vinyler. Då var det på riktigt.
Och ska jag stanna här? Jag kommer iaf inte att dra imorgon. Här har jag byggt upp något och är sedan juli detta år äntligen självförsörjande och jag gör precis det som jag vill med mitt liv. Jag tänker aldrig mer jobba på ett callcenter elelr leva life in a bag lifestyle.
Jag tror aldrig att man VET vad man vill med sitt liv eller vart man är på väg. Allt kann hända. Men jag tror att när det händer, då märker man det garanterat.
Sweet soul
Och titt på faan. Jag var där för att räkna ut hur mycket jag har rätt till i arbetslöshetskassa. Jag tror att hon hette frau Schröder. Och hon var rolig! Och vi räknade.
Och jag har rätt till 235 euro.
Att det inte täcker någon fast utgift alls som jag har, utöver åkkort gör ingenting eftersom jag ju tjänar pengar. Om jag hade stått helt tomhänt hade det varit en skratt i ansiktet. Men så är det iaf inte dock!
Faktum var att jag kände mig lyckad. Min kontakt med myndigheter har aldrig funkat, speciellt inte med arbetsförmedlingen. Många träffar, många tomma ord, handläggare som byts utan att man något vet, spärrperioder pga olevererad post trots adressändringsanmälan och och och....
Men, här där man kastas hit och dit i ett irrtum av korridorer, rum, dåliga vägbeskrivningar och verkligen tusentals papper, fick jag ändå ut något. Och det är fair play, med tanke på vad jag har döljt för myndigheter sen jag kom hit. Var som att gå rätt i en labyrint och hitta ostbiten!
Så efteråt gick jag och köpte soul. Som man gör när man är nöjd. Är man missnöjd är soul värdelöst.
Och pga det tänker jag ge med mig av en liten lista av mina bästa kärlekslåtar (aka „Kuschel-hits“):
„It must be love“ – Madness
„Soul & inspiration“ – Trojans
„(Your love keeps lifting me) Higher and higher“ – Jackie Wilson
„Piece of my heart“ – Janis Joplin
„Make me yours“ – Bettye Swan
„I save a little prayer for you“ – Aretha Franklin
„All I want is you“ – U2
„Brickbat“ – Billy Bragg
„Habibi“ – Ahead to the Sea
„Baby love“ – The Supremes
„Misty morning, Albert bridge“ – The Pogues
„The curragh of Kildare“ – Irish trad. Men gillar den med herr Furey
„Cryin“ – Aerosmith (så jävla bra. en av tidernas bästa låtar faktiskt.)
„Bonnie & Clyde“ – Tote Hosen (leg deine hand auf meine schulter, es ist schön der nacht zu spüren, und wir spieeeleeeen bonnieee und clyyyyyyde...romantik)
„Man kann inte äga varann“ – Björn Afzelius
kom ihåg barn, använd kondom och att efter solsken kommer regn. Fast sol är ju sol för det.
Jepp, så har vältrat mig i blandskivor mest hela dagen i studion och de andra lyssnade villigt, tills Tote Ron började gorma vid sju-snåret att „Nu vill jag höra hela skivan med Bäst från Sesame street, annars får inte du höra någon Bob Dylan imorgon Jessica!“
Så han fick som han ville, och resten av arbetsdagen sjöng vi om alfabetet, att grönsaker är bra, att man ska borsta tänderna och inte prata med främlingar. Kom ihåg det med, ni barn! Mios ninjos
Friska vindar i Sverige
Har egentligen ingen tid alls att sitta här, för jag måste till Arbeitsamt och prata med frau Mumme (haha som i kardemumm(a)) om min självständighet. Men jag vill skriva om valet, jag dör för att skriva om valet.
Samtidigt måste jag inflika att ingen behöver lyssna på mig för jag har bara röstat en gång innan jag begick landsflykt. Och då röstade jag grönt.
Ni vet det här om att kändisar går in i politik? Det är lite knasigt, men ännu knasigare skulle kunna vara om politiker kunde bli kändisar?
Titta på Terminator i Kalifornien. Dra mig baklänges! Men han sitter kvar. Denna manliga Heidi slaktade massor folk utklädd till robot och har inte förlorat sin guvernörspost. Respect. Det är just varför han har sin post över huvud taget.
Ja men i Sverige har vi ju inget sånt, lägg av... inte nu kanske. Men vi har ett jättefint exempel på hur bra svenskar är på politik. Säger partiet „Ny Framtid“ någon något?
(Wikipedia)
„Partiet var representerat i Sveriges riksdag 1991-1994 och hade "sunt förnuft" som centralt tema i sin politik. Ny Demokratis huvudsakliga profilfrågor var sänkta skatter, kraftigt bantad offentlig sektor samt en mer restriktiv flyktingpolitik,[1] lag och ordning, reduktion av riksdagen till 151 ledamöter samt maktdelning med en direktvald svensk statsminister. Partiet krävde också att Sverige borde anslutas till dåvarande EG vilket förblir ett nästan unikt drag för renodlat populistiska partier i Europa.[2]“
detta parti tog bla bestämda val av sammarbete med Sverigedemokraterna på den tiden.
„År 1992 blev det alltmer tydligt att Ny Demokrati valde att satsa på den invandringsrestriktiva linjen med krav på minskad u-hjälp, utvisning av invandrare som begår brott, lån istället för bidrag och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd. Samtidigt började partiets sönderfall med avhopp från riksdagsgruppen, uteslutningar, besynnerliga medieutspel, skandaler och inre stridigheter.“
„Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991, 25 riksdagsmandat och sammanlagt 335 mandat på kommunal nivå. Bland de invalda återfanns en rad personer med bakgrund i högerpopulistiska partibildningar, som riksdagsledamöterna Leif Bergdahl och Sten Söderberg.[6]“
Detta parti försvann pga konkurs 1994. Och nu kommer godisbiten längst ner i påsen för den som inte redan vet:
En av medgrundarna av partiet var mediamogulen och affärsmannen Bert Karlsson.
Denna man finns ännu runt oss, till och med i mer mån än Leif Loket Ohlsson (som var smart nog att inte ge sig in i politik), han var senast jag visste nåt om nåt i Sverige moderator för svenska „Popstars“. Leif, han är ju go, lite egen, bra i tv...men en Terminator är han inte.
Och ja, nu är Sverigedemokraterna i riksdagen. Kanske behöver vi mer kändisar i politiken bara? För när de blir osympatiska, försvinner de. De får inte MER röster. Svenskar är ju ena jäkla nötter. Om det inte dröjde så jäkla länge för asylsökande att få asyl, uppehållstillstånd och svenskt pass hade saker sett jäkligt annorlunda ut. Och det hade varit ett land att vara stolt över.
Kann inte varenda 17-åring i Sverige få läsa „Från Duvemåla till fort Europa“ av Sanna Vestin i skolan så de får veta något om verkligheten. Att skylla på den som ingenting kann eller har lär vi oss i lekis är fel, men när vi kommer iväg till röstbåset är det många år bakom oss.
Samtidigt kann alla jäkla politiker sluta att distansera sig från sina väljare. Bjud på er jäkla kaviar, och ha inte på er slips varenda jävla dag.
Jag är på ett sätt glad att jag nu bor i Tyskland där alla är så jäkla uptight och skäms för sin historia så till den grad att de attackerar varandra på gatan, skriver låtar om hur fel det är med hakkors, bränner bilar i protest mot kapitalismen och skäms för sin egna flagg något mer än vad svenskar gör.
Men jag är riktigt ledsen över att jag inte kan rösta härifrån när jag ser hur snett det går annars.
Sammanfattning helg
Var ute med Olli i lördags och gjorde intressanta människor-observationer. Först drog vi till en annan stadsdel för att slippa alla människor på Reeperbahn (partyhörnan i stan). Vi hittade en mysig krog där alla satt vi bord som var för låga, där det var rätt mörkt och där musiken var rätt hög. Men vi var där för några drinkar innan vi både ville gå. När vi kom ut visade det sig att vi hade stört oss på samma sak, nämligen hur en kvinna vid grannbordet hade tittat snett på oss och hur hon och hennes drink-partner hade snackat om oss.
Vi såg ju inte ens speciella ut. Man kunde se mina gaddar på underarmarna, men snagg-frisyren var gömd, och Olli ser inte heller utstickande ut. Och det var ju för i helvete i stadsdelen Altona. Vi kunde inte förstå det. Men som vanligt blir man störd när man möter ouppfostrade människor.
(och alla ni Normala (eller vad ni nu är) därute som menar att folk som dansar utanför linjen ber om att bli tittade på, ni kan gå på Zoo. Jag själv märker det inte längre markant, men det är en vane-sak. Att folk tror att det är okej att fråga en främling varför de klipper/färgar håret eller har tatueringar kan jag aldrig förstå. jag har varit med om flera gånger att jag är och handlar och hur personer som står precis bakom mig pratar om min tatuering i nacken. Vad får dom att tro att det är okej bara för att den är där?! Newsflash: det är inte okej.)
Kvällen blev inte direkt tydligare, haha! Vi lallade runt på olika krogar, hängde i evigheter utanför en kiosk, drank drinkar och snackade skit för att då och då retirera till hans parkerade bil för att lyssna på blandskivor och gissa låtar.
Sista anhalten för kvällen skakade om mig lite. Klockan sex på morgonen gick vi till Onkel Otto, ett punk-hak nere vid hamnen. Det var typ ingen där men vi beställde öl och vatten (nu var jag redan nykter, började dricka vatten vid fyra) och satte oss vid ett bord. Plötsligt noterar Olli hur en snubbe står och tittar på oss från andra sidan rummet. Snubben kommer närmare. Vi vänder oss bort och Olli pratar o sjuka människor. Snubben ställer sig vid vårt bord. Jag tänkte bara att faan jag kann inte tro det. Men det blev värre. Snubben sätter sig vid vårt bord. Snubben rutschar tills han sitter precis bredvid mig. Jag vänder mig bort och hinner typ bara säga till Olli att vi borde dra samtidigt som jag fimpar ciggen och då griper den här mannen tag om min arm!
Vi flög upp båda två och börjar med „Vad faan gör du din sjuka jävel“-jargongen. Snubben tittar ner i sitt knä och flinar. Och då tänkte jag bara att det här är inte värt nåt för han kommer bara sonika sitta där. Så tog tag i Olli och vi drog, båda helt förbannade. Halvvägs framme vid bilen ville vi vända om och gå tillbaka och ge honom stryk, men då visste vi båda at tdet inte var lönt det. Men på ett sätt hade det varit det.
Min första chock i hela scenariot var bara hur overkligt det var. Jag har aldrig varit med om en människa som användt sådant direkt spåk på något vis. Han sa inte ett skit. Det är precis den där typen av sjuka jävlar som hänger på busshållplatser och ger sig på småtjejer och gamla tanter och fulla ungdomar. Ett vidrigt jävla sjukt äckel. Nackskott.
Resten av morgonen var tack och lov odramatisk. Vi åt äggröra på Mc Donalds.
Det blev ingen singelutflykt sen. Michellina drog till St Pauli för att fira 1-1 i derbyt mellan St Pauli och HSV. Självklart blev det kravaller runt hela stadion, var på Millentor. Skrev till Schweiger att se upp för Boy in blue och sen hade ju jag herr Lättja på besök som sagt. Gäsp, gäsp, har jag blivit för gammal för fotbolls-våld säg?
Naja. Idag åker jag med Merle till Lübeck! Hon har sittning hos tatueraren Carlos och jag ska med för att kanske boka in tider hos honom för mitt nästa gaddningsprojekt. Min största tills nu...! oooo spännandeeee....och rota igenom alla hans förlage-böcker, jummjummjumm!
Sen imorgon har jag en Frisör-kund (se tidigare inlägg). En realistisk kollibri med en lilja. Men vad faan, ser fram emot att göra realistiskt! Står nog ut med quinnan.
Charmen i att gå mot rödljus
Som rebeller i en småstad var det svårt med vilda äventyr. Så vad gjorde punkarna inför kameran?
Vi satt på marken.
Vi slogs på en lekplats.
Vi spottade offentligt.
OCH
Vi gick mot ett rödljus.
Detta blev för mig i afton en metafor. Vi gör många val i livet och väljer ofta mot det sämre alternativet även om vi vet det redan från början. Svara i telefonen fast vi VET att det är någon som vi inte så gärna vill prata med. vi dricker en öl framför tvn en onsdagkväll fast vi VET att det är mitt i veckan. Vi dricker en öl för många fast vi VET att vi redan är fulla nog. Vi trycker på enter-knappen fast vi VET att datorn inte jobbar snabbare för det.
Varför gör vi det?
Jag klurade på varför jag ofta ignorerar varningslampor. Jag ger mig in i relationer fast allt pekar på att det kommer sluta illa med just den personen. Jag färgar håret fast jag vet att den färgen får mig att se ut som ett pucko. Jag äter tre tårtbitar fast jag är mätt redan efter den första och fast jag vet att det är onyttigt. Jag säger att jag ska ta det lugnt en helg och bara se en vän för en drink men jag vet att det antagligen kommer sluta med fem drinkar och halv tre på natten.
Och, ärligt talat, jag gör det för att jag till stor del tycker att det är kul.
Det roar mig att gå mot mina rödljus, för att jag kann skratta åt mig själv. Plus att just medans man korsar gatan och en billist tutar surt får jag ofta ut något av det. Jag känner mig rolig för en dag eller fem minuter.
När jag tänker på hur många dumma situationer som jag har hamnat i eller satt mig själv i pga naivitet eller lust på äventyr så ångrar jag det faktiskt inte. De flesta skulle jag ha gjort igen. Vi lever bara en gång och jag vill aldrig bli den där „tänk om“-människan. Man kanske blir vilsen, förbannad, sårad, trött, bestulen (allt har hänt), men i efterhand förstår man varför. Att följa sina impulser är nyttigt! Jag har lärt mig så mycket utav det, främst om mig själv. Vad kann vara värdefullare än det, mina vänner?
Lycka
Fredag-kväll:
Stretching
Ett glas host-té
Meer Muerte ansiktsmask (bränner!!!)
Mjukisbyxor
En persika
Welcome to my life :)
Idag hade jag ännu en mysig sittning: Martina! Hon kom in igår och ville tatuera sin mans namn på underarmen i tid till deras bröllopsdag. Hade en ombokad sittning idag, så tog henne!
Mitt första intryck var negativt: äldre (49 men såg något äldre ut), fin i håret, välklädd, verkade något världsvan-överklassig.
Men OJ vad fel jag hade! Hon var döhäftig!
Hon verkade först något osäker på det hela och samtidigt totalt uppspelt. Detta var den andra äldre kvinnan jag tatuerade och den första var en dålig erfarenhet. Äldre hud är verkligen en klass för sig och jäkligt svår-tatuerad. Konsistens som påminner om oljig deg och du kann göra fina tunna (men inget annat än tunna) linjer med en tunn 7a, men kommer du med en 5a kör du för djupt var 3e millimeter, eller det blir bara tunna rispor från varje separat nål.
Som tur var ångrade hon sig och gick från namnet (Torsten) i old english till att ha det i japanska tecken, vilket betydde inga tunna linjer.
Så vi körde loss och hon menade att allt var kolugnt och att hon hade hög smärttröskel och jag inflikade att "ja, kvinnor kann ju sowieso hantera smärta bättre än män!" och vi hade ett gott skratt. Detta var efter min första impuls av att tro att hon snart skulle börja gråta, precis som jag trodde att den andra skulle.
För de här äldre damerna, de är så uppspelta och glada och det är deras första tatuering och det betyder massor för dom och de har väntat så länge och nu vill de ha!
Och jag vill leverera!! För mig är det nästan som att göra något för kvinnans rätt i samhället när jag tatuerar dom.
Och så blir vi alla besvikna och ledsna för huden är bara helt enkelt gammal och vill inte vad vi vill. Och det finns inget värre än äldre människor som gråter eller är besvikna.
Allt vände sig dock till det bättre. Efter ett nålbyte körde jag loss och gav mig verkligen möda att göra de här tecknena så jäkla fint jag kunde lyckas med även om huden var dum.
Samtidigt pratade vi om lite allt möjligt eller skämtade bara. Hon berättade om Torsten som körde motorcykel (vi pratade om bikerträffar!) och som var yngre än henne och lång ("En riktig karl!") och om hur de hade träffats för tio år sen. Hon berättade vad hon gjorde (sekreterare på halvtid). Egentligen tjänar Torsten tillräckligt men hon sa att man kann ju inte sitta hemma hela dagarna, plus att man måste ju tänka på sin pension.
Jag värmde upp till henne totalt! Hon kunde prata business english, hon visste vem Billy Idol var, vi pratade om Blondie...
Innan hon gick var det varm omfamning och "Tack, det var jättekul!" och puss på kinderna. Hon sa att hon skulle komma in nästa vecka och fixa ett presentkort för Torsten ("Han måste göra mitt namn nu! Fast han är en gnällmes.").
Senare ringde hon och var så glad och sa det att hon hade pratat med några bekanta och sin granne och nu vill de alla tatuera sig hos mig! Jag fick en hög med knuttar! MYS!
Merle hade också en kul sittning. Hon avslutade idag en halv-rygg (motiv Gråben och den där road-runnerfågeln) och kunden hade som firande med sig en hel jäkla tårta! Jag menar MEGA tårta! Så den hugger Ron och jag in på imorgon förmiddag. Haha!
Sen kom Mike in med, en polare som jag tatuerade igår, med min lagade clipcord. Den var snygg, mitt i sittningen när jag skulle börja med färgning går koppartråden i clipcorden av och självklart är min extra-cord hemma och även den trasig (en dålig leverantör, beställer inte därifrån igen). Jag kann laga, löda etc, men det hjälpte inte mycket just då. Efter en halvtimme hittar vi en extra-cord och fortsätter och Mike (som för övrigt tatuerade en comic-ninja) var en riktig krigare och höll ut totalt, tills hans hud inte tog till sig färgen mer!
Men oj vad vi hade roligt. Smärta och skratt om vartannat. Han är elektriker så fixade kabeln på jobbet. Han får fixa den andra med, slipper jag köpa tång.
Ja.... jag älskar mitt jobb. Även om man får ont i ryggen.
If U like it then U shouldnt put a ring on it
Sen gifte hon sig med Jay-Z.
Michellina och jag fann varandra nu i köket i afton vid halv tio, sittandes vid bordet efter jobbet, kedjerökande, ätande och vemodiga.
Hon hade sett en snubbe idag som påminde om hennes ex, och den värdelösa snälla grannen, t.o.m. HAN har en flickvän! Och killen som hon gillar vill inte bli hennes vän på Facebook.
Jag hade jobbat över (igen), och även häromdagen fått beskedet av någon som kanske stod på den potientiella listan av något mer, att han ännu var kär i sitt ex (som självklart är en slyna).
Vi sitter i denna lägenhet, tre roliga, utåtgående människor i våra bästa variabla år, och vi är alla tre singlar i en storstad. Ingen av oss har krokiga tänder, problem med skallighet, haltar, har puckelryggar eller direkt konstiga ovanor(?), men ingen av oss har någon att mysa med på en söndag.
NEJ för denna söndag ska vi alla t.o.m. på singel-utflykt till Dominiks jobbs på operahuset och se en kulturell föreställning.
Till råga på allt hade Michellina i en bulletin om singlar läst att singelkvinnor hänger upp mycket posters på väggarna (vilket gjorde henne ännu mer deprimerad då hon just idag hängt upp en ny poster). Detta gjorde mig upprörd! Tills jag kom på hur mycket saker jag har på väggarna....fuck.
Speed-dating, nån som har lust?
ORKADE INTE LADDA UPP MINA ANDRA PATETISKA BEVIS, MIN SERVER ÄR FÖR LÅNGSAM
Maniacs
the reason and the rubbish,
the smashing of promises -
in the cultivated language of destruction,
while we suck each other´s bruisers
and find each other always on a fallow footing
/Aidan Murphy
Jag tror tyvärr inte att det är en fördom att många människor inom subkulturen är lite störda. Jag säger inte att alla är det, och det tror jag inte heller. Jag säger heller inte att alla skulle behöva tung medicinering.
Utöver det klassiska drogberoendet och alkolismen gömmer sig dock manodepression, tvångstankar, panikattacker, humörsvängningar, borderline, aggressionsproblem. Jag vet att flera av oss ser det bland våra närmsta kompisar sedan år tillbaka.
Jag tänker inte skriva direkt om individer i min egna riktiga familj, eftersom de läser min blogg. Iaf vissa. Men jag vet att många av mina vänner inte fick stödet eller förståendet hemifrån. Många ville inte heller ha det, ville lösa sina egna problem eller klura ut hur man på bästa sätt kunde leva med dom.
Många problem kann man inte lösa själv pga oerfarenhet. Jag vet hur Pissa och jag var när vi var sexton-sjutton. Den där tuggande rastlösheten. Javisst, hos många kallas det hormoner och obstinata tonåringar. Men hos många är det inte så, hos oss var det inte så.
Ibland när jag kommer hem till Sverige och går igenom mitt källarförråd hittar jag hattexter. Det är skolböcker fullklottrade och skrivblock sida upp och sida ner med all möjlig skit. Humörproblemen har man kvar men när jag läser det där tänker jag verkligen att nog var jag inte riktigt frisk när jag skrev det där.
Jag kann vara i den gamla lägenheten där jag bodde och det är som om väggarna bara skriker och trycker mig mot hörn.
Jag uppsökte själv terapi när jag var sjutton, men tyvärr gav det mig inet vad jag ville ha, plus att jag inte kunde fullfölja terapin då jag inte kunde lämna drogtest. Så då drog jag från Sverige ett tag.
När jag är borta hemmifrån har jag ett hop av konfrontationer med mig själv och andra som jag bara kann ställa i ett hörn och låta bli. Ställa undan en ryggsäck. Det dumma är att ibland glömmer jag bort ryggsäcken, tills jag måste ta på mig den igen. Jag kann tro att allt är bra, men sedan dyker allt upp igen och jag förstår att det inte är det.
I våras pratade jag och herr Mölls om att det kanske skulle vara ett bra tillfälle nu att försöka börja med en ny terapi, då mina problem började komma tillbaka igen i samma veva som farmor blev sämre och pga min dåliga ekonomi m.m. Men sen mådde jag bra igen och struntade i det, något som jag ångrar nu. Menmen. Jag har lärt mig att leva rätt bra med mina problem och att hålla dom i schack eller att se varningstecken i tid.
De flesta av mina närmsta kompisar har liknande problem, eller gör problemen inte till problem. Jag tror att en del i min familj kann undra hur jag känner det lättare att träffa vissa av mina vänner när jag kommer hem istället för den direkta familjen. Och det är för just dte. Vi känner till och respekterar varandras små disorders, vi känner sidor av varandra som vi skäms för att visa upp inför våra egna syskon. Vi har i det förgågna suttit och gått igenom allt i varandras ryggsäckar. Och vi sa aldrig till varandra att det var skitsnack eller inbillning.
Jag har inag problem med att snacka om vad jag har eller hur det var när jag var yngre och inte visste hur jag skulle hantera vissa saker. De flesta av mina vänner vet som sagt om det redan, och min familj med, även om de inet förstår det så har jag iaf berättat det mesta om det för dom.
Det är som talesättet „vänner är den familj man väljer“, och jag ser ofta mina vänner som min familj. Brorsor och syrror som är lika störda som mig själv, men vi har hittat en sorts balans och byggt upp som en egen liten värld av festivaler, putsade kängor, att ligga på golvet och lyssna igenom hela „Best of Johnny Cash“/“Dwight Youkaham“/“4-Skins“/“Anti-nowhere League“..... de flesta av dom fattar vad jag menar när jag pratar om att min skalle smällde till igår på spelningen jag var, de flesta fattar varför man går lös på varandra i en mosh-pit eller varför man tatuerar sig.
Vet inet vad jag ville med det här inlägget men men...nu ska jag borsta tänderna. i orden av Peter & The Test-Tube Babies:
I creep down alleys and peep thru blinds, I strangle and kill any children I find.
I like meeting people when they're dead, I take some of them back to bed.
I'm a maniac, I'm an insaniac, I'm a maniac, are you a maniac too?
Catching, eating spiders and flies, seducing people on telephone lines.
I like little girls of nine or ten, I love making love to them.
Setting light to dogs and cats, breaking into old ladies flats.
Why is everyone laughing at me? Why is everyone laughing at me?
Ninjos, buenos dias!
Jaha, slutade ae att funka pa tangentbordet.6 jävla euro, vad förväntar man sig.
Jaja, ville berätta om gÅrdagen (gudars), bytte mina jeans pa H&M för tredje(!!) ggn och det har ännu inte blivit rätt. Maste börja prova byxorna i butiken, men jag HATAR det! Sa idag blir det besök pa H&M IGEN och om det blir fel nu skiter jag i det...fast det sa jag igar med och mitt samvete tillater mig inte att lägga ut 30 euro pa ett par byxor som inte passar...so today we go again... var och lunchade med Marko och sen ville jag ha utbildning! Har nu köpt sprÅkkurser för 350 SEK, nu blir det spanska av!! Var däremellan inne pa Media Markt och lyssnade pa galen flamenco i en timme. Höll pÅ att garva ihjäl mig.
Hola! Como esta? (eller Que tal?) Me llamos Jessica, yo soy una pitora y una tattoria a la cuidad Hamburg!
Hahahahahahahahahahahahhaahhahaha
Dominik blev riktigt pÅ det hela och sen satt vi i köpet och kämpade i 40 minuter emd ett kaffe-rep pÅ spanska.
Una taza kaffee con leche y azucra naura, por favor?
-No, yo bebera con leche!
Gracia!
Bara att säga jag dricker är ett helvete! Men jäkligt kul. Ge mig fram till nästa vÅr, sen blir det arriba arriba! men om nagon skulle vilja förklara för mig när man använder plural-formen "les" skulle jag bli tacksam :)
Adios, muchachos! A la la la la bamba
Dravel om Skitungar och Kaoter en söndag
Seeeen kollade jag på Save The Last Dance på tv. Dans-filmer är jäkligt bra på söndagar. Sen har jag duschat och kollat på naturprogramm, ÄLSKAR naturprogramm! Det handlade om ren-märkning i Lappland. Visste ni att de flesta renar i Lappland dör i trafiken på vintern? De går ut i vägen för att slicka salt, krakarna. Har alltid velat åka till Lappland. Helen som bodde här förr var halv-same och hon berättade alltid så härliga grejer. Vi kom bra överens, båda svenska småstadstjejer. Med markering på småstad. Även om jag nu bor i en stor jäkla stad (1.8 miljoner ca) och gillar att det alltid händer något så skulle jag aldrig vilja uppfostra barn så. Att kunna ge dom möjligheten att bara kunna gå ut efter frukost och springa och leta troll och enhörningar på åkrar och i skogar, springa runt bland vilda hästar i hagar, bli jagade av tjurar och tuppar och äta rå otvättad potatis direkt ur jorden, leka Indiana Jones vid floder och järnvägsspår, prata med harar och bygga tusentals hemliga kojor fram till kvällsmat är svårslaget.
Fasen, att bygga kojor är vajert. Hitta först två trän som står tätt ihop där man kann hänga över något som balk, sen större tallgrenar att lägga lager på lager lutandes mot/över balken till tak. Och mooooossamossamossa till golv och håltäckning. Jag saknar att känna lukten av skog och att klättra/ramla omkring bland rötter och jord elelr se något från toppen av en tall eller gran. Fast jag pallade typ aldrig till toppen.
Nog för att jag kann klättra på hus med, fast det är inte samma sak. Gamla Vivo-butiken i Skänninge hade mig runtspringandes på taket en hel sommar på 90-talet! Och böjningarna på taket till Vårfrukyrkan som ser ut som fotsteg ville jag alltid prova. Men man kann ju inte klättra på en kyrka heller...är rätt säker på att det är en synd. Naja, vi pallade ju äpplen från prästens trädgård iofj...pallad frukt smakar bäst!
Underbara småstad! En enda ful gubbe fanns, Asta-skräcken kallades han. Ett galet fyllo som bodde ett snäpp utanför stan. En gång när jag gick över gatan med mitt marsvin kom han susade på cykeln och skrek „UR VÄGEN UNGJÄVEL!“ alla var rädda för honom. Han åkte in för mord sen, högg en fyllekompis i ryggen med en yxa.
Och utnyttjandet av allemansrätten. Hehehe, har blivit jagad av en bonde mer än en gång! Pure adrenaline rush! Jag var alltid inne i hagar, ibland smög jag mig in i bondgårdar med och gömde mig om någon kom. Ingen aning hur jag tänkte, antar att det var lite lek över det hela. Jag skulle iofj med ha jagat iväg ungar som vill leka taga med hans nordsvenskar som är tusen gånger tyngre. Fånga möss är med kul. Leka Fångarna På Fortet uppepå slåttermaskiner, traktorer och skördetröskor är med svårslaget.
Och det är sån skit som ungarna här inget vet om. Sen har jag förstått annat som är annorlunda. Herr Mölls var alltid på mig om min dåliga allmänbildning. Och det är sant att min geografi och matematik är i högsta grad starkt lidande, hehe men jag vet skillnaden på råg, havre, vete och korn, jag vet hur man kardar ull, har haft bibelundervisning, kann nattbön, kann skriva skrivstil, vet ett och annat om skördetider och hur man gör sin egen ost. Och att när svalorna flyger lågt blir det regn, om vi har mycket rönnbär blir det en kall vinter, och hur man hittar norr, söder, öst och väst i en skog, bondepraktika.
Usch, igelkottar saknar jag med. Och att se harar som dansar och rävar som jagar.
Var en lång dag igår, men fick ut en del av det. Gjorde klart Daniels spindelnät efter stängning, vi blev klara halv nio och stressade sen iväg till Jolly Roger (krog) där Ticking Bombs skulle spela. Hann inte hem och byta om heller, så kände mig lite risig. Naja, självklart kom vi när de spelat klart. Fuck. Men de hade fritt köp i baren så full blev man ju dock. Var kul att träffa dom igen! De spelar minst en gång om året hos St Pauli-skinsen, svenskar man lärt känna utanför Sverige! Ska gadda Tobbe imorgon är det tänkt, om vi alla bara hinner nyktra till lite. Han vill ha old school. Me like. Och när jag träffar dom så slår det mig alltid hur annorlunda vi svenskar är. Eller ja, vi har dock våra egna manér. En mörkare humor, ett tycke för anspråkslösa diskussioner. Man kann verkligen prata om vad som helst med en svensk. Ett kex, en boll, en tändare, en fisk. En svensk kanske ställer sig lite snett till det hela men vi försöker alltid av någon anledning bidra till diskussionen. Inte konstigt att svenskar är så omtyckta i resten av världen. Vi jobbar hårt och har ofta en stark moral- och pliktkänsla. Synd bara att vi så lätt blir deprimerade.
Eller nu slog det mig att det här med anspråkslösa diskussioner handlar mer om småstadssvenk än svensk-svensk? Börje, du har ju vuxit upp i Stockholm, vad säger du om det hela? För vissa folk på Schlätta är som att lyssna på P3, blaaaaaablaaaablaaaa. Går min pappa för att handla på Konsum runt hörnet tar dte honom två timmar, för han träffar folk att tjöte med på vägen.
Usch, ramlade omkull igår med. var en sån där snopen drullning. Satt i baren och kände att Alter! Dricker jag mer nu går allti riktigt åt helvete. Så sa hejdå till folk och drog. Och ute sen, bara pladask rakt fram. Mina händer gick sönder. Sen åkte jag fel färdriktning med tåget. Gudars, jag är en liten kao-t. ser mig aldrig för. Otroligt att jag kann klä mig själv ibland.
Tror jag lägger mig snart igen. Natti natti söndag. Nu har jag svamlat klart. Som jag skrev till Olli iförrgår natt „Je tombe“.
Fatta det, snubben kann flytande franska! Mon deu.De ignoranta äter kaviar
Jag tycker inte att det är rätt att hetsare religionsutövare, jag tycker inte heller det är rätt att måla ut muslimer som bombmän. Vad man om religion tycker rent allmänt hör egentligen inte dit. Men hur alla hetsar med de här jäkla mohammed-bilderna. Jävla skitsvenkjävel konstnären med sina monument på kusten och sin mohammed med hundkropp! SKULLE DET VARA EN POLITISK DISKUSSION? Gubben är ju sjuk i huvudet och har glömt pensionsspara!!! Det är som om väst-världen klottrar „Israel är bög“ i smyg inne på toaletten.
Nackskottets tid är aldrig förbi. Tror allt började för mig med Carl Bildt och när han svek Astrid Lindgren och Sveriges alla burhöns. Gjorde en karikatyr-teckning av honom på fritids där han blev uppäten av en haj. Eller när vi hade regerings-dag i skolan och varje parti skickade ut en representant. Alla var verkligen fulla av skit. Om de kunde prata så som de gjorde där är det ju verkligen för att de själva vet eller tror sig veta att Sveriges ungar inte bryr sig om eller vet nåt om politik, inte ens de som springer runt i palestina-sjal. Ge dom godis och säg att Göran Persson är tjock, så röstar de på oss om tre år....
Kastar in texten till en mysig liten strof som jag tycker är jäkligt bra, av Sveriges egna husband: Antipati från Stockholm:
POLITIKER
Politiker, politiker med käften full av skit
Du lever inte bland problemen, för du är så jävla rik
Du sitter där så skyddad i din egen lilla värld
Din verklighetsförankring är jävligt undernärd
Du kallar dig engagerad, jag säger jävla as
Löften som inte håller, förtroende i knas
Fifflande med kontokort och resor hit och dit
Betalda med skattemedel, men du bryr dig inte ett skit
Vi har fått nog av dina lögner, vi har tröttnat på era privilegier
Fått nog av rätten ni tar er, ni har skapat era egna regler
Men du är en offentlig person, och vi vet var din brevlåda bor
Hey!
Tiderna blir bättre, det har ni alltid sagt
Ständigt tomma ord från en infantlig med makt
Vi sliter och vi släpar för dig ditt jävla svin
Vi lever i praktiken, men du i teorin
Skilda världar, lågavlönad svettas för dagligt bröd
Medan du tvättar dig med kallrökt lax i ditt satans överflöd
Tretti rum på Djursholm och gåslever i ditt skägg
Men när revlutionen kommer så ställs du mot en vägg
Vi har fått nog av dina lögner, vi har tröttnat på era privilegier
Fått nog av rätten ni tar er, ni har skapat era egna regler
Men du är en offentlig person, och vi vet var din brevlåda bor
Hey!
Dagens Subba
Han själv har en vision om att det ultimata skulle vara en operationssal, där kunden skickas in sövd på en brits, med en etikett kring motivet och en förlaga, och att man sen i ro bara kunde köra loss.
Det finns skitbra kunder. Och självklart med skitkunder.
MIAMI INK-KUNDEN
De har en tv som de gärna tittar på, där snubbarna där i Californien gör full-sleeves på en dag och förlagan på en halvtimme. VEM FAAN TROR EGENTLIGEN PÅ DET? Tydligen många. Många tror även att eftersom man själv tatuerar/har tatueringar följer man programmet och kann allt utantill. De vill ha ha något originellt/rått/farligt/stort, men egentligen vill de ha precis vad „killen i episod 13 från förra säsongen hade“ och „du vet, den där koien“. De vill alla ha ett porträtt av sitt barn/sin hund av Kat von D. att precis lika bra porträtt-tatuerare bor i grannstaden skiter de i.
FRISÖR-KUNDEN
Detta är oftast kvinnor över 40 som vill ha ornament-tatueringar. Liljor, fjärilar, snirklar... det ska vara litet och totaaaaalt vackert med skitsmå detaljer som man inte ens kann göra. Jag tror att jag hatar de här mest, för de är så jäkla ohövliga och fattar verkligen ingenting.
„Jag vill ha en ros, vad kostar det?“
-„Vad för en ros?“
„En ros!“
-„Ja, och hur ser den ut, hur stor är den, vart ska den, ska den vara i färg?“
och svaret (med en suck som i Är-du-döv):
„Vad för rosor brukar ni göra?“
de här quinnorna BEHÖVER ineg njäkla ros! De behöver inte ett skit! De förväntar sig med att de inte behöver vänta mer än max en vecka på en sittning, de viftar så där med handen som om man är dum och som om de verkligen är hos en frisör och ber om en fräsch frisyr som peppar upp tillvaron.
DÄRFÖR ATT-KUNDEN
De vill ha en tatuering. De vet absolut inte varför. Men de vill ha en. Bakom örat/på halsen/på handleden. De har inte tänkt ett dugg innan de klev in genom dörren på vad dock. Sen vill de gärna att man själv ska föreslå vad.
„Vad tycker du passar mig?“
„-En tribal i ansiktet?“
inte faan kann jag säga till nån jag inte känner vad de ska tatuera för alltid på sin hud. Det är bara att ge lite förlage-böcker och be de sitta och bläddra.
MYGEL-KUNDEN
De har underkategorier. Här är några konkreta som har hänt i vår studio:
De ringer vid öppningstid och säger att deras bästa vän gick bort i cancer samma morgon och att de måste ha dennes namn tatuerat på ryggen samma dag. Det slutade med att jag hade en av mina värsta känslosamma sittningar någonsin, där jag tatuerade in namnet(?) „Honey“ mellan en bögs skulderblad, medan hans pojkvän tittade på. Killen var helt normal. Inte faan hade hans vän dött. Han ville bara före i kön.
De har en sittning inbokad om två månader men MÅSTE ha förlagan klar innan nästa vecka så att dennes bekanta eller vettefaan kann komma och titta på den innan denne reser från landet. Det är rätt oschysst att tvinga en tatuerare att lova det, när de sowieso har skitmycket stress med förlage-förberedande och många även tecknar hemma efter arbetsdagens slut.
En annan liknande är att de vill göra tusen grejer, fylla en hel arm och vill se alla skisser på en gång klara framför sig. Mer stress och orimlighet. Man kann sitta i timmar och förbereda grejer för nån, men efter tre sittningar har de kanske inte pengar mer att göra resten av grejerna och då var det obetalda fri-timmar i onödan.
De som tycker det är för jävla dålig stil att man kanske tar en extra dag ledigt istället för att kasta in dom. Elelr de som tycker det är helt okej att be tatueraren att ta sin lediga söndag för att de vill ha chinatecknet för kärlek i nacken. „Kom igeeeeeeen, det går ju fooooooooort....den är ju liteeeeeeen.“
Jag gillar den kunden som konkret lyssnar på din åsikt som yrkesutförare på motivet självt och motivets placering. Och som ser skillnaden på en bra tatuerare och en dålig. En som är villig att vänta och som är införstådd med att en studio inte har svängdörrar och att allt inte görs på en kvart. Om en studio har en väntelista skulle jag säga att det snarare är ett gott tecken. Och om du måste ta en halv eftermiddag ledig, eller vänta ännu längre på en fri lördag, så är det bara så. Och en som verkligen VILL HA sitt motiv och som ÄR GLAD när det sitter där och inte kommer efter ett halvår och vill gadda över det. Tänk efter, kids!
Usch, idag var ansträngd men samtidigt okej. Är trött nu, och har stretchat då min rygg värker en del (måste börja SIMMA) men annars lugnt. Ser fram emot sängen.
Kann berätta om dagens snygga. Det är en kund i studion, hon hamnar under frisör-kategorien, som gaddar sig då och då. Hennes dotter som är 19 är kund hos Ron, och mamman gjorde jag för några veckor sen. En liten pistol och en liten skorpion på båda sidorna i...ja vad faan heter det på svenska nu...strax över fittan, strax under naveln, åt sidan...jaja...LEISTE på tyska. Nu pratar vi 4 cm lång och 6 cm hög – med skuggor.
Hon ringde merle och sa att hon ville ha det ifyllt och snirklar tillagda – men inte av mig, att hon inte var nöjd. Merle sa ok, tänkte att det kunde ju faktiskt ha hänt att jag hade sabbat till den lite. Vi såg den båda idag och Merle sa till kvinnan att allt var ju bra och att hon själv inte hade gjort den annorlunda. HA! Så frågar quinnan mig om jag kann fylla i en stjärna på henens dotter?! Jag duger inte åt henne, men hennes dotter kann jag tatuera?! Subba. Sen bokade hon direkt efter en ny sittning hos mig, så hon slapp vänta till november för sin fula fjäril som hon vill ha på bröstet. Ja mina vänner, jag ska tatuera en fjäril på hennes jäkla bröst i oktober. KUL. Jag bokade in henne den nionde och sa det att jag kanske ska till Sverige över en helg och kanske blir det då, men att jag självklart ringer i god till innan så hon slipper vänta alltför länge på en ny tid. Hon säger bara: „Nej, då får du åka den tionde istället!“
suuuuuuuuubbasubbasubbasubbaaaaaaaaa......................
Ja för vi sitter och gaddar fantastisk skit på löpande band och vi lever ett rock n roll-liv och badar i stålar....my ass.
Mini-rapport
Oha, trött. Var ute på tapas igår med Olli, kom hem tjugo över ett och sov skit. Men har garvat mest hela dagen idag, och det är ju alltid trevligt!
Gaddat ännu ett „j“, och en annan kul sittning. China-tecken; „Älska dig själv“. Men vet ni vad? Det var jättetrevligt! Kunden var i 35-årsåldern och hade en så härlig attityd! Skrattade och sa: „jag har tänkt på den här tatueringen i 18 år, och nu gör jag den i den åldern då de andra tar bort sina!“
Vi pratade om resor, musik och om att klara mål och andra roligheter. T.o.m china-tecken kann vara kul!
Sen var jag och handlade, kom hem halv tio och har sen städat lägenheten ocvh fixar nu med bilder till studions hemsida som ska läggas upp nu i helgen. Upptäckte till min glädje att jag ju faktiskt har lite att lägga på tallriken!
Sen imorgon måste jag upp kl sju och tillbringa två(!) jäkla timmar på arbeitsamt innan jobbet. Helt sjukt. Men om jag inte gör det får jag spärrvecka. Kanske aldrig ens far se nagra av de där pengarna. Fuck that shit. Ändå måste man dit. Kul hjul. SEN jobba, SEN hem och LAGA MAT till FOLK. Ja, man ska ha middag imöra med. HE, vuxen-poäng.
Här kommer bilder från fågel-gaddandet!
Soundtrack: Eddie Grant - “Electric Avenue”
Gute nacht!
Benklotter för Farmor
När jag först steg in i den här lilla tatueringsvärlden med tanken att ha det som yrke var min första riktiga viktiga ståndpunkt att jag ville göra allt riktigt från början, det vill säga skaffa mig en riktig lärlingsplats och villigt svettas blod för att få ut det som jag ville av det hela (och det tycker jag att jag har lyckats med, tills nu).
I studion där jag jobbar kom jag efter besök i tre andra studios här i Hamburg. Jag hade skrivit ihop en lista på studios som jag fann bra, med bra tatueringar på hemsidan och utan den stora rock n roll-attityden som ganska många har och som kann vara rätt snoffsig och osympatisk. I mitt tycke.
I alla de andra studiorna stapplade jag in högröd i ansiktet, med invandrartyska och en portfolio under armen med diverse skisser och flashes som jag sammansatt under de senaste två åren. Det var inte första gången tatuerare har sett jobb av mig, men man hade ständigt denna osäkerhet när någon bläddrade igenom allt och gav sitt tycke på vad man kluddat ihop i eviga timmar, samtidigt som man stod där och försökte berätta hur det var allt man ville göra som ung och osnuten.
Jag visste att jag kunde teckna och måla, sa någon "ge mig en kanin" så kunde jag ge dom en kanin. Det har alltid varit min största sysselsättning i livet sen liten, och såna saker utvecklade man sen i skolan etc. vad jag dock ville var att göra tatueringar, och det är inte alltid samma sak som en kanin. Allt man tecknar och målar lämpar sig inte och då är det skitsamma om man är Leonardo da Vinci. Alla sammansättningar, färger och former är inte rätt.
Även om mina första studiobesök inte gav direkt frukt på lärlingshållet så gav det mig ändå många andra bra erfarenheter. De jag pratade med gillade mina arbeten, sa att jag hade många bra idéer och talang, men att de tyvärr inte hade den omsättningen att de behövde eller kunde ta på sig en lärling. En del tog mitt nr, en del snackade jag rent allmänt om tatuerande med, en del berättade om hur det var för de själva när de ville bli lärling och hur jag skulle passa mig för att bli utnyttjad och saker de själva erfarit på vägen till sitt mål.
I studion där jag arbetar nu kom jag tillbaka tre gånger under loppet av 6 månader. Varje gång hade jag med mig nya arbeiten. Sista gången hade jag ett möte med Merle där hon pratade om studion och vad de skulle behöva och vad det i sådana fall skulle innebära för mig. Och då fick jag även träffa Nico och han tittade på mina arbeiten. "Många fina grejer" sa han leende när han kollade igenom min mapp på golvet och ajg trodde att jag skulle spricka av glädje.
Merle sa att de skulle ringa veckan därpå och ge mig besked. Jag svävade hem på moln och kunde inte tro det!
Veckan därpå ringde ingen telefon. Ännu en vecka senare ringde jag och det var Nico som svarade. Han sa att de hade varit väldigt upptagna, och att jag skulle få en provmånad. Jag skrek i telefon och han höll på att skratta ihjäl sig. I was IN!
I början var Nico den som jag tydde mig mest till och han var även den som främst gick igenom saker med mig. Vi tog våra rökpauser och han sa att nu skulle jag inställa mig på att göra allt vad de sa, därför att allt har en grund, OCH att jag också skulle ställa mig in på att den första jag skulle tatuera var mig själv. Där började hjärtklappret pa en gång men jag sa direkt "javisst".
Sen all denna tid har jag nu sammanlagt gjort fyra tatueringar på mig själv, alla relativt stora. Alla de hade med en grund; för att öva skuggor, för att prova ut olika färger, olika stilar etc.
Och idaaaaag gjorde jag klart det senaste tillskottet! Min första realistiska tatuering!
En grej har jag i det senaste kämpat med: snygga färgövergångar. Denna senaste tatuering är en blåmes som håller i en Marianne-karamell (den här gamla som smakar mint, tror att de tillverkas ännu). Historien här bakom är min farmor. Farmor är en människa i släkten som betyder väldigt väldigt mycket för mig och som jag också starkt beundrar. I det första skenet ser hon ut som någon som inte gjorde så mycket utav sitt liv i den mening att hon såg eller upplevde mycket, men för mig symboliserar hon någon som gav allt för det som hon trodde på; nämligen för sin familj och för andra människor. Något som gav både plus och minus, men kunde hon göra om allt igen så tror jag ändå inte att hon hade gjort mycket annorlunda. Hon levde så som hon blev forstrad till och såg inget fel i det. Det betyder inte att hon själv inet en gång var ung och vild, och jag har aldrig sett maken till annan kvinna som kunde handvispa grädde som hon, eller trolla fram en kalasmiddag inom loppet av fem minuter, eller baka hundra bullar.
Men vi var mycket i hennes hus som barn och hon och jag var även ute på våra egna äventyr. Vi brukade tex gå ut i skogen och leta efter harar och rådjur, eller för att lägga sockerbitar på myrstackar eller plocka lingon.
Något annat som vi gjorde mycket var att titta på småfåglar. Utanför dörren i hennes kök hade hon en fågelholk och där var alltid fullt ös och hon såg alltid till att där fanns något att äta. Ibland flög någon krake mot fönstret men om katten inte tog dom först, försökte hon alltid se om hon inte kunde rädda dom. Hon var alltid snäll mot djur, och liksom jag själv alltid har gjort försökte hon rädda den som räddas kunde med de vänliga men man kunde tillstå. Jag känner igen mig mycket i hennes välvillighet.
Vi kunde sitta jättelänge och prata om vilka fåglar som där var och hon köpte också en fågelbok som vi kunde titta i. så lärde jag känna svartvita flugsnappare, från farmors fönster!
Farmor är nu gammal, separerad från farfar och har de senaste åren bott ensam i en liten tyst lägenhet i Skänninge. Sen jag flyttade har jag alltid mått dåligt över att inte kunna se henne. Förra året fick hon en tia-stroke och efter det blev allt jättesvårt för mig. Det kann vi prata närmare om i ett annat inlägg. Iaf, sen dess började skriva till henne och berätta om mitt liv och vad jag pysslar med och visa att jag älskar henne och tänker på henne, det har lönat sig avsevärt. Det är en kvinna som aldrig var negativ emot mig eller något som jag tar mig för och hon tycker att mina tatueringar är jättehäftiga.
Jag märker mer och mer hur hennes kropp börjar trubbas av och jag tänker mycket på hur smärtsamt det kommer att bli när jag måste skiljas från henne. Senast jag var hemma visade jag henne skissen på blåmesen och berättade att jag skulle tatuera den för henne, och hon blev så rörd att hon började gråta. Hon och jag grinar rätt bra ihop nuförtiden.
Nu sitter iaf fågeln där, och nu har jag alltid farmor med mig. Hon heter Marianne, därav karamellen. Och ok, man sitter där och gaddar, och huvudet börjar snurra och man pratar med sig själv, svär och sjunger ikapp med skivan man spelar, det blodar och krånglar och man tänker att snart lägger jag av. Men det är precis så det ska vara.
Farmor blev sjukinlagd för ca två veckor sen, och jag mådde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Hemma, klockan tio en tisdagkväll drog jag fram skissen och som i hysteri gjorde jag linjerna inne på mitt rum till Best of U2 och efter det kunde jag i ro lägga mig.
Nu i oktober ser det ut som om jag ska till Sverige och jag glädjer mig så till att kunna visa henne fågeln, visa henne att allt inte bara var snack och att jag aldrig kommer att glömma henne.
Bild kommer när svullnaden har lagt sig!
Be young, be foolish, but be happy
Tonight there was a power cut in the city of madness
All conversations died in the burst of a solar flare
In the darkness an angel won the beauty pagent
And stroboscopic snowflakes fell from the strathosphere
And all the neon blew down funky broadway
And shorted out the eastern shore
Only saxophones and beach trombones
Were left to shout out "We all need more!"
And Im waiting for the rays of the morning sun
Somebody tell me clearly – has the new world begun?
Left at the wailing wall, let the drummer drum
We´re waiting for the rays of the morning sun
Has anybody seen the morning sun?
Im lost in a world, beyond the lost city
Im looking for a phone, and i cant find one
Gotta Tony Bennett eight track in the hotel pity
The moon turned around and shot someone
Im lost in a mack truck jack, in the city of words
Only dead men stomp on the brake pedals, in the city of nerves
Sow me some reaps, Jack, Im dead on the heap
Show me some glycerine, Mac, downhill is so steep
And Im waiting for the rays of the morning sun...
The whole city is a debris of broken heels and party hats
Im standing on a corner, thats on a fold on the map
I lost my friends at the deportee station
Ill take immigration into any nation
And Im waiting for the rays of the morning sun...
Wow. Där har vi poesi i orden av Joe Strummer. Med en text av honom behöver man inte ens musiken, är som om rytmen finns i orden.
Godmorgon, förresten! Idag sov Jessica till klockan tre. Crazy! Igår var med rätt crazy. Var med Claudia pa Schanzenfest. Hon ringde och sa att hon var "på gränsen till ultra-våld" så vi åkte dit för att leka kravall-turister.
Jag kanske ska förklara: här i Hamburg finns stadsdelen Sternchanze och varje år är Schanzenfest. Det ska vara en rolig gatufest, med loppmarknad, band som spelar och grejer. Men på kvällen byts folket gradvis ut, istället för barnfamiljer och pensionärer kommer mörkklädda maskerade rackarungar med fickorna fulla av stenar.
Och ja. Sen blir dte kravaller. Varje år. I år var 3.000 kravallpoliser insatta tror jag, i fredags brann 17 bilar och igår fasttogs 42 pers.
Vi höll oss framför vattenkanonerna, när folk sprang, sprang vi med. var egentligen bra friskis-pass! Men var inte så galet som förra året. Ok, några eldar startades här och där och skyltfönster krossades (det var med snyggt, jag stod och lullade med mobilen när jag hör kraschkrasch och sen regnar ett skyltfönster på mig. Hopp.) men polismuren kom inte. De sedvanliga prosterna mot etablissemanget.
Sen åkte vi på soulnighter i King Calavera. Det var rätt festligt! Ville egentligen träffa mina vänner Jana och Paddy men de kom inte. Vet ej varför, men hon har unge, så det kanske var nagot med honom. Ja! Träffade tio svenskar! Det var roligt. Haha, ännu bättre, vi träffade dom på Endless Summer i Torgau härom månaden. Jag tror det var min spejsiga vodka-kväll, därav mitt nagot långsamma minne. Men de tog inte illa vid sig! Och de berättade saker som jag själv inet riktigt hade uppfattat från festivalen, det var intressant.
Pfff ja och sen snackade jag runt, drack cuba libre och mådde häftigt....det är skönt att vara ung och knäpp. Var nåt som jag ville skriva om. Den här sköna ungdomen, när man är stark och döden är långt bort. Det är inte som när man var sexton, då var det EXTREMT. Livet var ett löpband och man bara ville känna och smaka på allt och av någon anledning hade man så jäkla bråttom att samla upplevelser. Glädje var ULTRAglädje och smärta brände som ett brännjärn. Fy fasen vad jobbigt det var. Och ändå är det vad man inte vill släppa, nu när alla ens kompisar växer upp, blir saker, skaffar barn... men egentligen vill man tillbaka till den där sommaren i parken med folköl och bandare och bästa polarna i världen.
Men egentligen mår jag bra nu. Jag saknar att vara 19 och att vara 21, det var bra år. När jag tänker tillbaka på den där riktiga ungdomen, ingenting var uppstyrt. Jag hade egentligen noll koll på allt. Som en fågel i ett mörkt rum, ser inte ett skit men flyger runt för det och kraschar lite här och där. Vill väl inte kalla det att må bra, men samtidigt hade man de där stunderna, det där som är Livet.
Några av mina bästa stunder, som jag ska sitta och skrocka åt på ålderdomshemmet en dag med mina blåa tatueringar, det är de där krascharna. Det bästa med dom, det är att man kann skratta åt dom i efterhand.
Som när jag bröt handleden på nyårsaftonen för att jag hoppade från en mur?! Bra början på det nya året, 2 dagar pa sjukhus! Hehehe, eller när jag och Pissa liftade med en långtradare till Örebro och jag slutade på motorvägen i någon industridel och sen åkte postlångtradare hem. Eller när Pissa och jag pallade frukt, snodde skor och bröt oss in i källare. Det var helt sjukt vad vi snodde. Vi snodde böcker från biblioteket och gömde under takplattorna i vår skola och bakom luftventiler och gud vet allt...vi snodde tyg från sysalen, vi snodde grejer från träsalen som vi skulle göra vapen(!!) av, vi snodde mat på Konsum....fuck, vi snodde t.o.m. underkläder. Småstadsidyll. Vi hade även en plan att cykla ut på landet och sno potatis som vi skulle sälja. Vi ville spara ihop pengar och dra från Mjölby. Haha, det här var när vi var femton.
Oj, eller den gången när jag lärde känna Stumpen från Stockholm. Han hade hängt med nån tjej som bodde i Mölby hem efter en festival. Tror jag var fjorton, träffade dom barfota pa gatan. De ville låna en tändare. Sen hängde jag med dom en helg. Drack öl, åt tacos och lyssnade på blandband.
Eller Pissas och min helgalna fest i hennes farsas arbetslägenhet. En etta som var rätt trashig som vi bara gjorde ännu värre. Det var väl något i stil med vårat klubbhus. HAHA Hade Converge på högsta volym hela natten, samma spår gick om och om igen, somnade på en soffa utan sittdynor och Pissa satt på golvet och åt pizza. Fast det var inte den gången som Securitas kom. Hahaha.
Den gången vi satt i hennes flickrum och hörde Symarip för första gången. haha, hur vi pratade! "det här är ska" –"oh, är det så det låter!"
Helgen hos Malin i Västeråååås när vi skulle se Nordman men satt för länge och åt pizza och drack öl på balkongen och pratade om livet och glömde bort tiden.
Eller när Acke och jag våldgästade Erik för en helg och träffade en skum nasse på krogen och alla satt med tomma flaskor i handen under bordet ifall det skulle smälla!
Mitt och Johannas ultravåld-maraton när vi bara satt med godispåsar och kollade på våldsamma filmer i två dagar. HA! Så snuggt, vi gick till filmbutiken och bad om "de våldsammaste filmerna ni har, gärna blod men inget splatter, inga pistoler, vi vill gärna ha lite gatuvåld, nävar och sånt. Basebollträn är med okej".
HAHAHA elelr när Malene och jag satt och spelade finns i sjön medan Ande var tvungen att få sin dagliga dos av porr i sin källare. Jag saknar Andes källare. Att sitta och titta på medan han och Pirre satt med käftarna fulla av lössnus och spelade Snuff II på playstation. Minns när han flyttade till egna lägenheten, jag hjälpte till och var så hedrad för jag blev tillförlitad att bära lådan med hans vinyler.
Hm. Den gången som jag bråkade med Agge (en av de få ggr som jag har sagt till någon att dra åt helvete), mitt i natten och jag sen bara gick runt i Norrköping bokstavligt talat hela natten. Gick upp till Bollen (studenthus) och somnade i mellanentrén tills en kille som jobbade med post utdelning släppte in mig. Sen fick jag en té och tröst av Posse.
När jag bodde hos Malene efter att Johan och jag separerat och vi hade våra Ardennerhästar av ångest som sprang runt på gatan varje morgon, ritter i natten på blåa älgar och gud vet allt.
HA! Eller när jag bodde hos Johanna och vi tog långpromenader i hamnen på kvällarna och letade efter horor.
En annan snygg var när vi alla var ute på Oliver Cromwell och vi dansade disco på dansgolvet. Dans-movet "Bollen" har jag konstigt många mysminnen från.
Nyårsaftonen då vi hade en av våra fantastiska vuxna uppstyrda trerättersmiddag. Vi var alla uppklädda och servetterna var vikta i mönster och skit. Johanna och Malin började skrika ut skålar till Satan och hans morsa och vid den tiden som efterrätten kom var vi alla fulla och fulla av skit och det blev allsång till GG Allin och Clockwork Crew ("Du är så dum i huvudet, fy faaan fy faaan" och alla pekar på varandra. Underbart). Det blev plus-minus-noll på vuxenpoäng den kvällen.
Alla mysiga matcher på Parken. Usch vad jag saknar Parken! Och att ha min Peking-halsduk på matchdagar. Norrlandsguld.
Men något av det bästa, det är spelningarna. Det är mina toppkraschar. Att se bandet du vill se live, och de spelar just din låt. Ingenting slår det. Du kann vara full, du kann vara nykter, du kann vara med vänner eller själv, men jag älskar det skitsamma vilket. Jag tror bestämt det är musiken som kommer att hålla mig ung inombords längst. Så länge man kann få den där glädjekicken, eller hatkicken, så länge man kann svänga loss (eller veva loss), ramla omkull och komma upp igen, så länge är man ung.
On the road to rock n roll
Theres alot of wreckage in the ravine
Some you recognize
Used to hang out in the scene
On the road to rock n roll
We´ll be in the Delta by and by
And we dont believe in good or bad
You can tell the devil why
On the road to rock n roll
The lonely sing a soulful song
Leave a little light in the wilderness
For somebody to come upon
On the road to rock n roll
With everybody deep in their dreams
And the snow is falling on the city
Ask the music what it means
Livets hobbys
Schmaaatzzzz.....ok idag ska jag pilla på en tribal hela eftermiddagen. Skönt, inte sa mycket huvudbry. Michellina och Dominik kom hem rätt sent igår och väckte mig. Menmen...en gång i veckan kann man leva med.
Är lite segt ibland att jobba som man gör. Igår var jag hemma först halv tio. Man hinner dona runt lite, men sen vid elva är det borsta tänderna. Laga mat? Njet. Måla? Njet. Orkar man inte. Kolla på tv? Njet, knappt ens det. Men sen är det iofj total lyx för mig att ha fått tillbaka normala helger igen, är väl bäst att jag tuffar på så länge jag pallar så man får ihop lite på banken innan alla riktiga utgifter kommer. Sen att folk har en dag i veckan att träffa mig, mer eller mindre (lördagkvällar), det är en annan sak. De som jag mest umgås med, det är Michellina, Dominik, Merle, Ron och Marko. Antje och jag har bra kontakt, men hinner inte ses ofta i veckan. Men det är min lilla kärna just nu av folk som får min mesta uppmärksamhet. Sambos och arbetskamrater egentligen. Haha!
Pfff på tal om det måste jag välä borsta tänderna nu...börjar tolv idag och kör på till 16.00...lalalaa.
Drog förresten fram en gammal favorit ur vinyl-hörnan häromdagen: "United kids" med Da skywalkers. Minns första gången jag hörde dom, 2003 då jag satt med Pissa utanför Skylten (spelställe) i Linköping med en flaska kir och lyssnade på banden. Vi ville inte betala för att gå in, så vi hade plankat på pendeln för att sitta på parkeingen, ta en liten sup, en skön kall höstkväll.
Det var blandkväll, allt möjligt spelade. Undrar faan om det inte var en av HC-festivalens dagar?
Naja. De började spela iaf, och fick mig att klicka till och gå och stå vid dörren och lyssna igenom. Några veckor senare gave Eddie mig ett blandband med dom. Tyvärr förlorade jag bandet i Dublin, men låtar som t ex "Shoutout", glömdes inte. Hittade rätt på skivan sen här i Hamburg. Är väldigt glad över att de spelar igen med. kolla upp dom på myspace!!!
Where I belong
Theres been times when Ive thought it through
I better get on my way and find something else to do
The boat of opportunities is passing
Better get a seat or I just might drown
How many times have I told myself?
I had enough
This is goodbye, one last word, and Im on my way
But theres no way Im leaving
This is my home, ist where I belong
But theres no way Im leaving
These are my friends, its where I belong
Curious wondering how long will it take before it ends
You can knock me down, but Im on my feet again
More hungry than ever and this time Ive brought some friends
So look me in the eyes when I tell you we´re here to stay
Goldie is BACK!
Idag hade jag en av mina bästa linjer-dagar NÅGONSIN!!!! Goldie och jag forstod varandra PERFEKT!! vi susade fram :))))) helt otroligt, varenda linje jag drog blev på en gång bra. sm'llde nestan av.
Tenkte setta in lite kort fran veckan som gatt. Foer det tucker jag e kul.
skriver gay f;r tangentbordet mojjar. faaaAACK JOOOO TANGENTBOOOORD
Tote Ron
Iaf, Tote Ron. Han tatuerar sen början av 90-talet och var en av de luringarna som smög runt på mässor med bennockel och försökte se hur olika tatuerare hade sina generatorer inställda. Allt vad man kunde köpa på den tiden kom från England eller USA och tog 3 månader att beställa. Att hitta en leverantör var ännu svårare och man var tvungen att skicka pengar cash i kuvert på förhand. Ingen ville dela med sig av hemligheter och det mesta fick man klura ut själv hemma i köket med hemmabyggda maskiner av rakapparater (om någon som läser detta klurar på att bygga en – skit i det. Så vitt jag vet är det svårt att hitta någon med stark motor nog för att få ut något vettigt kludder som stannar i huden och kvar blir bara sketna ärr.)
Det finns många tatuerare som har kommit någonstans den här vägen, men det är självklart den svåra vägen. Att ha någon som ger tipps och visar vägen är självklart ett stort språng framåt. När Ron först kom till oss för ca ett halvår sen var vi ganska reserverade emot varandra. Han gjorde sitt på sitt sätt, hade sina egna produkter, föredrog att själv göra rent sin arbetsplats etc och var nöjd så länge han hade sina cigg – och kaffepauser. Han frågade mig då och då om saker i studion och även om min utbildning och mina planer gällande tatuerande. Kikade på kladdet jag har på mina ben (egnagjorda gaddar) och de första grejerna som jag klottrade på andra och sa varken bu eller bä. Men han godkände mig. När vet jag inte, men han godkände mig. När han sitter och pillar med sina maskiner kann jag komma och sitta med, och vi pratar om maskinerna och provar grejer om de inte låter bra. Han visar skillnader på de amerikanska och de europeiska och pratar om alla maskindelar vi måste köpa på mässan i Wuppertal i november. Han ser även till att vi provar nya nålar i studion här och där och han är heller inet rädd att berätta för mig om de egna felen som han gör, när han drar linjer ibland tex, och att det är okej att inte ha lust, eller att man varje dag inte gör ett bra jobb. Han får mig att slappna av mer och hålla huvudet kallt.
Häromdagen berättade han för mig att han var den som hjälpte Elvis att komma igång. Elvis är min egna tatuerare här i Hamburg (www.elvislovesyou.de) och en av de som jag riktigt hårt strävar efter att kunna uppnå samma typ av jobb som en dag. Han gästarbetar även hos King Carlos i Sverige ibland, kolla upp!
Hehe! Ron sa det så snyggt när han pratade om det häromdagen:
(om Elvis) „han var en bra karl och jag misstänkte att det kunde bli något av honom. Och det blev det ju! Man måste välja ut de galningarna som ger upp alllt annat och inte vill något annat än att tatuera.“
Vi är alla ett gäng glada privilegiade jobbande galningar.
innan Ron kom hade Merle och jag Marko och Nico där, båda har nu egna studios och även om jag såg upp mycket till Nico, SPECIELLT hans yrkesprinciper (teckna och måla som fasen, inga minderåriga och inga fula eller ogenomtänkta motiv på ogenomtänkta kroppsställen), har han och jag inte lyckats hålla kontakten så bra sen han försvann. Nico var den som såg till att jag fick lärlingsplatsen och var även den första personen som jag tatuerade och för det kommer han alltid ha en speciellt plats hos mig! Marko är en mycket bra tatuerare, dock något oorganiserad och även något lat, men han kan teckna och när han ger sig möda är det inga problem. Han tar sig tid när han gaddar, låter sig inte gärna stressas och kan därför göra otroliga petgrejer. Skicklig är han absolut.
Men med de två var det ändå alltid något. Nico var en rätt sprudlande och dramatisk person, Marko var även tillsammans med Merle och deras förhållande kom ibland före arbetet.
Men Ron är som att lyssna på Johnny Cash, steady as a train. Han tuffar på i sin takt, låter sig inte stressas av något och med honom, mig och Merle har vi en riktigt rolig arbetsatmosfär. Vi skämtar mycket och vi förstår alla varandra riktigt bra. Där har jag verkligen haft tur.
Godmorgon?
Och nu sover de andra ännu och jag kann inte spela något argare än Oldies 95 på radion. HA! Nu kommer en Supremes-låt. De är rätt jäkla bra förresten.
Fick förresten svar från gamle wg-vännen igår gällande väggmålerier (se inlägg „Molly is a big girl now“) och ja, överraskad blev jag inte:
„Fuck you then! Youve just been added to my enemy list. Dont bother coming round here again.“
Sen skickade han ett till fem minuter senare där han skrev att jag var en jävla tysk och en jävla fitta.
Han är ingen förlust alls för mig. Antje (som för övrigt är vän till oss båda) skrattade i luren när jag läste upp det för henne. Skönt att veta att hon är på min sida i fejden. Steve borde klura pa varför han har en så lång fiendelista. Kanske för att han är en jävla ARSCHloch (tror inte jag behöver översätta det).
Så, idag på menyn: ett „j“, en örn och...vad fasen var det första.. pfff märker jag när jag kommer till studion.
Sen kann jag tipsa glada fest-folk att i helgen blir det KRAVALLER! Schanzenfest! Eld, galna punkare, eldkastare och BUUUUUUS!! Samtidigt är även Kings & Queens Soul Weekend, Markus kommer till stan och kanske brinner en piké-buss i år med? Hamburg är craaaazy.
Yrkesprinciper
Det var nagot annat som jag ville skriva om igår med. Tote Ron och jag jobbade över, vi var i studion till kanske nio istället för åtta. Efter en kaffe med cigg och undanplock körde han mig som vanligt till tåget och vi hade tatuerar-snack. Denna gång om hur man får kunden att följa dina egna idéer istället för sina egna, i de fall da de inte själva har ögon för vad som passar och inte.
Helt plötsligt nämner Ron, när han släpper av mig, att Merle har funderat på att ge Crash-courses i tatuerande. En crash-course är en snabb, kostsam grundgenomgång. Det skulle vara "här har du en maskin, ett set färger, en clipcoard lalala, du håller maskinen så här, ha så kul, ge mig 3000 spänn".
Det kändes för mig totalt oförklarligt och gjorde mig rätt arg, för det skulle bara innebära pengar och det är vad hon ser.
Tatuerande är ett slutet sällskap som bygger på yrkeshemligheter och även ett yrke som har gjort mycket möda för att rentvå sig och samtidigt hålla upp denna hemliga vägg. Man måste ge möda för att komma igenom den där väggen och är man inte beredd att göra det, då ska man inte igenom den.
Själv har jag levt på halvtidslön och mina föräldrars trosamma pengabidrag sedan 2 år, och alla som känner mig vet hur jag hatar att be om pengar. Jag har inte heller haft en riktig ledig normal helg under dessa två år, då jag alltid har jobbat i studion lördagar. Mitt första år i studion rörde jag inte ens en maskin, det gjorde jag första gången i november förra året. Förra sommaren jobbade jag sju dagar i veckan för att få ihop pengar till min utrustning. Tio-timmarspass på en krog hela söndagarna för 500 spänn. Jag ville igenom den där väggen.
Och Merle gjorde det med. och Ron med. De flesta. Och nu vill Merle alltså bara bygga en vanlig jävla sväng-dörr i den där väggen?? För nån jäkel med pengar på fickan och ännu mer pengar i sinnet?? Hon har inte sagt ett skit till mig, för hon vet att jag skulle vara direkt negativ. Ron sa att när han ställde sig emot kastade hon idén direkt. Självklart har hon inte det, hon klurar nog pa den ännu. Men han hade lagt fram för henne vad det skulel betyda för studions rykte. Djungeltrumman är snabb och om resten av Hamburg skulle få nys om det skulle det bli ett jäkla liv, och hon kanske inte ens skulle kunna jobba på mässor längre fram. Och om det skulle hända, skulle jag nog dra. Jag vill inet jobba i en sådan studio, det skulle svartmåla mig med och det är utav princip.
