Hat och blod på morronkvisten
Idag blir dte ingen jogg, och igår blev det bara en futtig promenad. Får bli en futtig promenad till idag. Jag känner mig för trött och för förbannad och ockuperad med andra saker. sitter och väntar på att klockan ska bli 8 så att jag kan ringa HSB. sen kanske jag måste ringa polisen efter det.
Och sen ska jag nog försöka sova en timme till. Eller DÅ kanske jag tar mig upp!
Varför blir man bara sodomerad igen och igen av folk som man hamnar i beroendeställning till? Finns dte inte en enda människa därute som kör med raka kort och som uppger sig för att vara dom de verkligen är? Som vill att saker ska gå rätt till och som förstår andras behov av förtroende och trygghet. Ska alla vara gnidiga horor som har gott om pengar men ändå knycker åt sig en hundring där de kan att lägga på hög.
Alla som jag nånsin har skrivit ett kontrakt med, revisor, leasings, tandläkare, hyror, i princip ALLA har utnyttjat min naivitet. Jag vet att jag är naiv. Vet du att du är en hora som inte ger vad du tar betalt för?? Vem av oss kommer till himlen tror du?
Inte fan är dte giriga horor iaf.
hell or high water
Det här kan gå som det vill...4 glas vin i skallen men ett vuxet förnuft som sa "Gå hem Jessica, din skalle behövs imorrn." Och nu är jag här, med kaffe och så mycket tankar att skjallen nästan flyter ut. Över hela rummet...Som en sörja.
Jag har tänkt mycket idag. Ett återkommande tema i mitt huvud verkar vara människan och djuren och människodjuret. Och Livet.
Man säger att människan är det enda djuret som är medvetet om sin existens. Till trots, när ett djur känner att det börjar bli dags, så gömmer dte sig för att undvika attacker av fiender. Och dör i ro. Förhoppningsvis. Har barndomsminnen av harar under lekstugor och katter i fosterställning över hela kvarteret. Nu fattar man det.
Jag tycker om hur vi förhåller oss till djur, jag tycker det är väldigt intressant. När vi är avståndstagande och när vi gör närmanden och jämförelser. Vi gör det ständigt, i språket, eller när vi ritar ögonbryn på hundar och katter och lägger upp på nätet. En skum relation. Vi är men vi är icke.
När jag växte upp så umgicks jag hellre med djur än människor. Jag sprang helst runt för mig själv och pratade med träd och katter. hästar och hundar och spindlar. Jag umgicks med djur, jag lekte att jag var djur. Jag var ett riktigt jäkla busdjur.
Nu är jag vuxen. Nånstans fick man ta ett ställningstagande.
Den största skillnaden mellan människor och djuret är rätt enkel. De lever alltid i nuet, till skillnad från oss. De kan minnas saker, därav kan de upprepa mönster, men de tänker aldrig på morrondan. Inte ens när de ska dö, och de behöver det inte. De gör inte komplotter, de planerar inte. de är bara.
Jag brukade alltid oroa mig för framtiden, samtidigt som jag alltid vill leva till det yttersta. Med allt vad det innebär. Kunde bli en sån jäkla kanin och skaka i hela kroppen och oroa mig så till den grad att min skalle var på väg att sprängas och allt rubbades, och det slutade med att jag inte kom nånstans.
Min separation, den senaste som jag har sörjt, har lärt mig så mycket. Vilket säger mig att det var värt det, att det var så det skulle vara, och det gör att allt är ok. Jag har kommit till ro med mig själv i alltihop och det är så skönt. Det lärde mig också det här med nuet. Jag var tvungen att börja om från början igen med allt, att bygga upp mig själv och mina dagliga rutiner och även min självbild. Allt har fått en re-make. Att äta frukost, att äta alls, att sova, att arbeta, att socialisera.
Jag tog allt dag för dag. Och det har fastnat på ett otroligt sätt. På ett sätt låter det handikappande men au contraire, det är ngt av det bästa som har hänt mig. Jag är ständigt i nuet, varje dag. Det är svårt att förklara. alla känslor som jag har och känner, de är helt oberoende av vad som komemr att hända imorgon.
Mina känslor och impulser har alltid styrt mig, och min vilja att vilja tugga i mig allt som erbjuds. Jag brukade vara rädd för att missa ngt och tog in allt som erbjöds. Nu fokuserar jag mer. Jag som aldrig fokuserar... Men nu gör jag det. Det finns ingenting som kan skydda mig från att bli sårad och jag vill inte bli skyddad. Det vore att fuska. Allt lär dig ngt. Inget skyddar djuren, utom deras instinkter. Men inte deras rädslor.
Det började med en sten
Spenderar mycjet tid med att tänka på människan just nu. egentligen gillar jag inte att tänka på sånt, människor är överskattade. Men det verkar vara så mycket hyss just nu så jag måste nånstans göra det. Det har blivit mycket politik på sistone, satt och hade en redig omgång med Mackans son igår om Husby. Haha, han blev bara argare och argare och jag blev bara mer och mer bitter,
Känns som att jag har gått igenom allt det där redan, kommit till sans med vad jag tycker om uppror och skadegörelse. Vandalism, upplopp. Revolt. Älskar varenda ett av orden men en princip som jag har det är att om man ska göra nånting, så ska det vara värt det. Han menade att det här var "vår chans", "vårt försök" (han är uppväxt i Norsborg) att visa myndigheterna att vi inte är nöjda, att de måste satsa mer på förorterna.
Jag försökte förklara för honom att det som förstörs nu är allmän egendom, betalt av skattemedel, dvs av medborgarna. Och alla bilar som brinner (vi är jusst uppe i 47, polisen misstänker dock att många är försäkringsrelaterade) tillhör privatpersoner som nu inte kan ta sig till jobbet och kanske inte heller kan ersätta sin förlorade egendom.
Han menade att bilarna tillhörde människor med pengar (yeah right) och därtill menade han att allt var redan trasigt i förorterna. "Så i och med det här kommer politikerna att vilja satsa mer pengar? På folk som tar sönder allt? folk som vandaliserar?" sa jag. Därtill att det som har förstörts kommer att ersättas med nya skattemedel, det var tydligen irrelevant.
Busskurer, bibliotek, mataffärer, dagis...det är några av de mål som har antänts de senaste dygnen.
Han pratade om att vanliga demostrationer inte hjälper, jag frågade hur många han hade varit på de senaste åren. ett första maj-firande i Varberg...
Kom igen nu! Om det här nu ska göras så gör det rätt för faa-an.
Jag har själv ett ursprung i demostrationer, reclaim, aktivism etc. Jag förkastar det inte. Jag skräms inte av det. I många fall så tror jag på att öppet visa sitt politiska missnöje och att göra det fysiskt. Men det här...det här är ingenting. det är kommer inte att ge nånting. Det finns ingen riktlinje i det här.
Hoppas att det här blir mitt enda inlägg som är relaterat till de här kravallerna, gillar inte att skriva om sånt här. men är man sur så är man.
Rättvisa
Some people is living in mansions
While some people is living in the streets
Some people is driving Mercedes
While some don’t even have shoes on their feet
While some people is living in the streets
Some people is driving Mercedes
While some don’t even have shoes on their feet
Is this the way it’s supposed to be
I find that hard to see
It’s a strange kind of justice
In a strange cold world
Some people is put in prison
For telling their believes
People who is fighting for human rights
Are arrested by the police
Some people are judged by their color
And getting killed though they’ve done nothing wrong
The world is filled with prejudice
And the hate is so strong
Woolwich
Jag gillar att diskutera politik över internet ungefär så mycket osm jag gillar sms-konversationer. Dvs inte alls. De har ungefär samma problematik: begränsade punkter och att man inte får fram sin mening. Och detta ständiga klicklickklick...
ett uttryck som jag har hört flera ggr de senaste dagarna är att "skjuta sig själv i foten". Gällande Husby. Men det är inte det som jag främst lägger mina tankar på, är rätt på det klara med hur jag tycker och tänker kring det och hur jag ska tolka det.
Men det hände ngt igår som fick mig att reagera lite mer.
en ung soldat i Woolwich i London blev ihjälhuggen med kniv och machete av två män mitt på gatan, samtidigt som de skanderade islamistiska slagord.
Det första jag såg på nätet var en av de här männen, med blodiga händer och yxorna framme, säga till en kamera att det här händer varje dag i hans land. Jag har fortfarande inte hittat nån info om vilket land det är, poliserna har inte släppt det ännu antar jag.
Ens första reaktion är ju avsky, och frågor. Att en människa kan göra ngt så brutalt baseras utifrån omständigheter för mig. Så som jag anser att det mänskliga psyket funkar, vi har alla gränser (såvida vi inte är psykopater) och dessa gränser kan ryckas på. men det verkar som at tde bara går framåt, aldrig bakåt.
Jag läste runt lite på BBC och läste en del intressanta notiser. Dominic Casciani skrev om hur den här typen av attack egentligen sedan länge var väntad av den brittiska staten, ända sen de skickade brittiska soldater till Afganistan och Irak befarade de att ngt sånt här kunde hända.
Och det här, som jag fann intressant:
Och det här, som jag fann intressant:
"Bilal Abdulla was the Iraqi doctor who tried to bomb London and Glasgow Airport in 2007. At his trial he spoke clearly and coherently about how he became radicalised because he perceived that the British and Americans were murdering his people, rather than liberating a country from a dictator."
Två saker. Mannen som filmades sa att det här helt enkelt var en protest mot att brittiska soldater dödar muslimer i Irak och Afganistan. En "Ive had enough". Något som jag tycker är viktigt här är att analysera om det här är ett dåd gjort av enskilda individer eller av en grupp. Jag drar väldigt många referenser till Breivik i det här. Den processen följde jag väldigt nära, även delvis rättegången.
För jag fascineras av och undrar över vad som får människor att göra det här. Breivik beskrev också en form av radikalisering som trappade upp honom året innan han begick dådet på Utöya. Han påstod sig tillhöra en cell i ett nätverk, detta nätverk är så vitt jag vet ännu okänd, kanske ickeexisterande. Han kunde lika gärna ha gjort allt själv, vilket han med stor sannolikhet gjorde också.
De unga männen som begick mordet på den här unga soldaten har så vitt jag evt inte sagt sig tillhöra ngn organisation än, utan agerat som enskilda individer. Men det kan jag bara säga att jag antar utifrån den informationen som jag har fått tag i. Att de är extremister är klart, att de är muslimer är klart. Terrorister? Det verkar vara den rubriceringen. Men i ett nätverk? Det vet man inte.
När dte kommer till Människan så är jag bitter. Jag förvånas inte över barberiet i dådet, det gör dock ont i mig att tänka p åden smärtsamma döden som mötte den unga soldaten och all svart gegga som kommer formas i människors medvetande pga den här attacken. Det är min tro att allt som en annan människa gör, hur vidrigt det än är, kan göras av alla om omständigheterna kräver det. Vi är alla samma djurart. Vi är alla djur.
Uve got blood on ur hands
Vi har alla våra sidor och våra beteenden, vissa som vi föredrar mer än andra och vissa som vi rent av avskyr. Vissa (oftast dom) som vi inte kan kontrollera och som vi inte förstår, som skrämmer oss. Som förstör för oss. Och ständigt denna ironi att ngt som finns i oss, ska göra det. Man blir så arg, så förbannat arg. Sen blir man ledsen. sen får man ångest. Sen blir man trött. Sen? Sen kanske det slutar. Ett tag.
Vissa upplever det här mer än andra. Om man ska vara enkel: det är inte lätt att vara människa. Det är inte lätt att tampas med ett känslospektra. Speciellt inte när det inte gör som man vill. För vi kan ju inte styra våra känslor.
Sen så är det ju just det. Att man måste tampas med det. Skitsamma varför det är där.
Många av mina känslovändningar är inte situationsrelaterade. det betyder att jag kan vakna en dag och må kasst fast det borde vara en fantastisk dag, fast allt i mitt liv flyter på och fast jag till och med har många positiva saker som händer. Ändå vaknar jag och mår kasst.
Och vad gör man då? Jag brukade alltid slåss mot det, ifrågasätta, fäktas och bara spänna mig och stressa mig själv och bara göra allt ännu värre och jaga upp mig själv ännu mer.
Jag har börjat lära mig att inte ifrågasätta, att bara acceptera. Nu har man ju gjort vändan ngr ggr. Jag känner som jag känner, jag har lärt mig att jag inte behöver ifrågasätta det för det ger ingenting. Det är där och det försvinner när det försvinner. det är oeroende av om det är en positiv elelr en negativ känsla. Jag märker den, känner av den, accepterar den, och väntar på att den ska försvinna.
Om jag har förstått det rätt så är det här en basic-grund i KBT. Har lite erfarenhet av KBT men har aldrig fått en helhjärtad terapi med det, inte än iaf.
Det är iaf ngt som jag tänker på varje dag, Ibland kan jag svänga i 4 olika känslor innan lunchtid. På vägen till jobbet. det är förbannat ansträngande...Men jag kan inte hindra det.
Tänkte på det nyss, idag på vägen hem efter en skön dag med en bra kund, utan stress och med många goda vänner. Gick av bussen och vandrade hemåt med nåt glas vin i skallen och får helt plötsligt lust att lyssna på White Lies och kedjeröka.Jag lyssnar bara p åWhite Lies och kedjeröker under negativa förhållanden/tanketillstånd så jag förvånades över det själv.
Nu blir dte kanske lite bubbligt men fick nåt sorts moment där. För självklart följde jag min impuls och gjorde just detta, så som jag följer de flesta impulser jag får, och just därför att de inte ingav ngn negativ effekt så blev dte en annan sorts effekt i form av min tankeställare. Nu ska jga försöka formulera den.
Ofta när man uppfylls av en känsla så vill man göda den. Du är ledsen, du lyssnar på musik som gör dig ledsnare. Eller tvärtom, peppmusik för du är pepp. Du göder din känsla. Mackan brukar säga till mig att du ska acceptera din känsla men inte bli den och jag tror att jag börjar fatta. Ibland kan det vara skönt att gå upp sig i en känsla. Att vara sårbar och ynklig, det kan vara nyttigt. Men om man har som jag, känslosvallningar utan direkt anledning, då kan det förstöra en vecka bara så där.
När jag är glad, då är jag så glad att jag är euforisk. Bubblig och störtskön. Tjackig och stirrig. Allt är kul. Sjukt kul. Jag älskar att gå upp mig i det men det kan också bli en overload. För mycket energi försvinner och fördelningen blir inte jämn, effekten går över och du blir helt förstörd.
Jag tyckte bara det var så kul att jag ville lyssna på White Lies. inte ett moln på den mentala himlen och så vill man höra ångest och flina. Det var som att jag slog nån i min mentala hjärna på käften. Skitcoolt.
Real Good Looking Boy
Det här skriver jag till dig Martin, om du fortfarande tittar på min blogg ibland. Jag vill att du ska veta att allt rullar.
Jag är i en otrolig eufori, och det är inte ens en manisk sådan som det brukar vara. Jag känner bara glädje och jag kände att jag ville dela den.
Vet inte vart jag ska börja. Det känns som om jag står på världens rand. Världen, som jag alltid har slagits emot, som jag alltid har slagits för att vara nån sorts del av men aldrig har känt mig delaktig i, aldrig helt. Alltid bara känt mig på randen.
Jag pratar alltid om att man inte ska vara rädd för livet elelr att leva, att man alltid ska gå in helhjärtat i allt med tänder, nävar och klor och med all passion och lidelse som man har. Jag håller fast vid det både i motgångar och när man blir struken medhårs. Och det är fortfarande efter alla år så sant. Man måste ner för att komma upp, man måste bli så pucklad på ibland som man bara kan för att förstå.
Idag, alldeles nyss faktiskt, så insåg jag hur nära jag är att bli en del av den där världen, att sluta stå på randen. Jag har aldrig i hela mitt liv känt en sådan ro med mig själv som jag gör idag. Jag har aldrig känt mig så trygg i mig själv eller som en så stark människa som nu. Aldrig varit så medveten och aldrig kunnat se de bra sakerna som jag har gjort, vare sig för mig elelr andra. det känns som ett religiöst uppvaknande.
Alldeles nyss var jag och Lolls och tittade på en andrahandslägenhet i Skarpnäck. Lägenheten var fantastisk. Jag har aldrig bott i något så fint. Vi ska få svar imorgon på om vi får den.
Jag tror att jag talar för Lolls med när jag säger att jag insåg hur nära jag är Lugnet. Imorgon vid den här tiden har jag kanske en fast punkt igen. Det är så nära. Jag kan tro på det, nästan ta på det.
Nyligen så gav jag ut den här bloggen till nån och då började jag själv att bläddra i den igen och reflektera över alla gångna år och över den människan som satt och skrev alltihop. Nu kan jag faktiskt se hur mycket jag har utvecklats i mig själv. Terapin går bra, jag har ingen panikångest, jag har knappt sett den där kliande oron i mig på månader. Kanske är jag äntligen på väg att bli fri från min demon.
Även när livet är som hårdast och mörkast, så är det värt det. Bara för att sedan kunna stå¨upp. Utan kaos kan inget uppstå. Man kan alltid börja från grunden igen.
When I think back to the
first time in my childhood
When I saw that face
I thought right then,
'That's a real good looking boy'
I saw myself in the mirror
in profile
for the first time
I thought,
'Hey! That's a real good looking boy'
And I felt then
that I moved
With all those lucky fucks and angels
High in the theatre
In the sky
So I ran to my mother
I said,
'Mom - take a look at me
Have you ever seen a teen
Fly so high?'
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
She said,
'Son, well, you know,
you're an ugly boy.
You don't really look like him
In this long line
There's been some
real strange genes
You've got 'em all
You've got 'em all
With some extras thrown in'
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
Wise men say
Only fools, only fools rush in
But I - I can't help
Falling in love, in love with you
Now I'm here with you little darling
And you say, 'You're beautiful as you are'
And I've managed somehow to survive
You arrived in my life like a fragrance and
you help me find a way to laugh
Now I Know how so-called beauty lies
God gave him a face
Then he gave me something above
God gave me a grace
Man, he gave me your sweet, sweet, sweet love
You make me feel like I'm a real good looking boy
I feel I'm a real good looking boy
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
first time in my childhood
When I saw that face
I thought right then,
'That's a real good looking boy'
I saw myself in the mirror
in profile
for the first time
I thought,
'Hey! That's a real good looking boy'
And I felt then
that I moved
With all those lucky fucks and angels
High in the theatre
In the sky
So I ran to my mother
I said,
'Mom - take a look at me
Have you ever seen a teen
Fly so high?'
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
She said,
'Son, well, you know,
you're an ugly boy.
You don't really look like him
In this long line
There's been some
real strange genes
You've got 'em all
You've got 'em all
With some extras thrown in'
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
Wise men say
Only fools, only fools rush in
But I - I can't help
Falling in love, in love with you
Now I'm here with you little darling
And you say, 'You're beautiful as you are'
And I've managed somehow to survive
You arrived in my life like a fragrance and
you help me find a way to laugh
Now I Know how so-called beauty lies
God gave him a face
Then he gave me something above
God gave me a grace
Man, he gave me your sweet, sweet, sweet love
You make me feel like I'm a real good looking boy
I feel I'm a real good looking boy
That's a real good looking boy
That's a real good looking boy
