missdjango

på ett sätt är det otroligt skönt att vara hemma en fredagkväll och ha jobbat och ha joggat och ha pratat med sin psykolog och att ha varit arg. jag hatar att vara arg men det är långt ifrån lika patetiskt som att vara ledsen.

 

har varit arg i två dagar och tänkt ganska mycket på mina relationer till människorna runt mig. vilket inte har varit särskilt smickrande för mig. jag har alltid varit naiv och tenderar att krypa runt för dom som jag verkligen bryr mig fjantigt mycket om, samtidigt som jag sätter dom på en pedestal och tänker att godhet aldrig utnyttjas och att folk alltid har ens intressen i åtanke om man har deras.

 

fast det är inte sant. folk anstränger sig sällan i regel att se på saker genom ditt perspektiv. de ser saker genom sitt egna perspektiv. egentligen är det förbannat självklart. tyvärr. jag borde göra det mer med. tänka på vad jag vill, inte alla andra.

 

jag släpper mitt ex nu, så gott jag kan. jag orkar inte kräla runt och förlöjliga mig själv. man kan inte hjälpa hur man känner men man kan ju för sin egna skull sluta vara patetisk. jag släpper ALLA killar som har fått mitt hjärta att picka lite extra senaste hel- och halvåret. killar som jag kanske har fått ut nåt av, eller människor där jag har nöjt mig med smulor men som jag har matat med kakor. var ligger glädjen i det? vad får jag ut av det? jag kan lika gärna mata mig själv med de där kakorna. glömde regeln:

 

ge aldrig mer än vad du själv får.

i'm done doing you undone
baby we're through
giving up perfection is what i do

so take it all out on me
righteous as i am, i'm gonna shut my mouth
could you look sweet for me now
you little worm

oh god you gonna miss me when i'm gone
take your dirty hands off me
so i can lay my dirtier hands on you

oh go on curse the one beside you
it's just another way to hold you back
you don't want his skinny arms around you
but it's just another way to hold you back
you know it's just another way to hold you back

i'm sick of being me, i'm sick of being me
emotional flatline is why i leave
i'm depend upon your back
that trashy little fake is gonna take them home all
this dirty ballad boy is making promises but never calls
its gonna bring the situation to a fall

but i'm done doing you undone
righteous as i am, i'm gonna shut my mouth

so go on curse the one beside you
it's just another way to hold you back
you don't want his skinny arms around you
but it's just another way to hold you back
you know it's just another way to hold you back
it's just another way to hold you back
it's just another way to hold you back

Träningen givk bra och jag hade fått upp ett tempo ppå jobbet. Vad händer? Jag blir sjuk. En förkylning bara, tack och lov, men den är att likna vid en mild misshandel. Hela kroppen värker, skallen extra mycket. Och jag hatar ensamheten och lelösheten. Aldrig känns singel- och vuxenlivet så jäkligt som när du är sjuk. Jag har alldeles för mycket tid på mig att tänka. Inte bra.

Idag är dag två och jag försöker komma på något vettigt som jag kan göra, som kan få mig att tänka på annat. Försöker ladda ner en mjukvara så jag äntligen kan fixa den där jäkla fotoboken. Funderar på om jag skulle börja packa inför flytten. Är ju dock typ inget att packa. Tvätta sängkläder, ta en dusch. Åka till fruängen och fixa lite mat.

Samtidigt är jag bara så däckad och utlämnad åt mitt jävla tankesvall.

 

Den vanliga frågeställningen; kommer jag nånsin framåt. Ovh jag vet ju svaret. visst gör jag det, hela tiden. Men det där beror ju helt på vad jag syftar på.

Alla har vi vårat förflutna och våra skelett i garderoben. Ibland önskar jag att jag inte var en så sentimental människa som jag är, men samtidigt så har jag så många fina skratt och minnen och upplevelser. Jag vet att de alla är lika viktiga, men det är jobbigt at tde alla turas om att ta plats och att de alla tar lika mycket plats.

 

Som vanligt har jag mina perioder ganska veckovis där jag försöker rycka upp mig och de där jag går ner mig och just nu verkar jag mest benägen att skriva när jag går ner mig. Blir väl patetiskt men dte är ju då jag tänker och ibland vill man inte ringa nån och snacka av sig. Man vill tömma utan diskussion.

 

Otroligt idiotiskt av mig att sitta och titta på gamla foton och minnen en måndagkväll. Sen när var det en bra idé? På ett sätt är det bra att påminna sig själv om att man har haft stunder där man är så uppriktigt glad som på de där bilderna. Det är jag idag med ibland såklart, och jag vet hur dte sägs så ofta att man glorifierar det förgångna och bara minns bra saker, men foton ljuger ju iaf inte.

 

Men man kan bara vänta och hoppas att det blir bättre. Egentligen är ju saker i ständig förändring.

 

Jag har inte glömt det dåliga heller. Och jag har absolut inte slutat sörja den smärtan som jag har frambringat nån som jag bryr mig otroligt mycket om, det är ett för jävligt ok att bära. Vi var två som gick sönder och jag kan bara hoppas att det lagas nån gång. Hur tar sig folk igenom saker undrar jag ibland? Hur orkar de? Varför ska just jag ha så svårt att hantera känslor? Egentlige nspelar det ju ingen roll, det är bara att ta och försöka fixa det.

 

Nu ska jag ju flytta snart och har signat upp mig på ett hyreskontrakt på ett år, så kommer ju ändå inte kunna försvinna som jag tenderar att göra. Bara att fortsätta jobba med sig själv och sitt liv och sina impulser. Tänker bli ett joggarfreak, köpte runners magazine på eget bevåg häromdan och har slutat röka och dricka i veckodagarna. Känns bra. Som vanligt, med nya vanor. Håller dödsångesten borta och kan ta djupa andetag. Och kanske lute annan ångets med i processen.