missdjango

på ett sätt är det otroligt skönt att vara hemma en fredagkväll och ha jobbat och ha joggat och ha pratat med sin psykolog och att ha varit arg. jag hatar att vara arg men det är långt ifrån lika patetiskt som att vara ledsen.

 

har varit arg i två dagar och tänkt ganska mycket på mina relationer till människorna runt mig. vilket inte har varit särskilt smickrande för mig. jag har alltid varit naiv och tenderar att krypa runt för dom som jag verkligen bryr mig fjantigt mycket om, samtidigt som jag sätter dom på en pedestal och tänker att godhet aldrig utnyttjas och att folk alltid har ens intressen i åtanke om man har deras.

 

fast det är inte sant. folk anstränger sig sällan i regel att se på saker genom ditt perspektiv. de ser saker genom sitt egna perspektiv. egentligen är det förbannat självklart. tyvärr. jag borde göra det mer med. tänka på vad jag vill, inte alla andra.

 

jag släpper mitt ex nu, så gott jag kan. jag orkar inte kräla runt och förlöjliga mig själv. man kan inte hjälpa hur man känner men man kan ju för sin egna skull sluta vara patetisk. jag släpper ALLA killar som har fått mitt hjärta att picka lite extra senaste hel- och halvåret. killar som jag kanske har fått ut nåt av, eller människor där jag har nöjt mig med smulor men som jag har matat med kakor. var ligger glädjen i det? vad får jag ut av det? jag kan lika gärna mata mig själv med de där kakorna. glömde regeln:

 

ge aldrig mer än vad du själv får.