missdjango

Börjar bli rätt less på det här nu. Nattlig smärta, högst tvivelaktig kost... Verkar som att ju mer de här såren läker, desto känsligare blir de för vad jag stoppar i mig. Absolut ingenting med en skarp kant, som t ex ett rostat bröd, absolut ingenting som skulle kunna vara syrligt, som barnmat med persika i eller soja-youghurt med små små bitar jordgubbar...

Tacka gudarna för isvattnet, och även DET är jag trött på! Tycker isvattnet luktar illa, påminner om en tistel som alltid fastnade i mina kläder när jag var liten till lukten. Eller iaf ngt ogräs. Det enda som inte helt har opponerats de senaste två dagarna är Piggelin-glass. Och idag är ju ta mig faaaaaaan dag åtta! När börjar Livet? När får jag äta mat igen?

Idag ska jag göra mig en redig portion potatismos.

Det är jobbigt att märka hur kroppen ändras. Jag är starkare nu på ett sätt än den senaste veckan, men samtidigt märker jag hur trött jag är. Gick och mötte Grabben när han kom in med tåget igår och så handlade vi lite på ICA, och när vi kom hem var jag helt slut. Av den lilla promenaden. Skamligt.

Och jag är liksom arg av ngn anledning. Och lite i limbo igen. men, vem bryr sig. Känns som mitt liv är satt på paus när det egentligen borde vara värsta hoola-baloon. Det är massor som händer nu som jag måste fixa med. Jag måste se till att börja jobba igen.

Dag sju av serien "Fast i Gården". Endock en av de bättre dagarna. Mamma ska komma hit en sväng vid två och hon har med sig isglass till mig! Har extra gått upp och duschat, försökt plocka undan lite och byta sängkläder/vädra täcke. Tycker hela sängen stinker av mitt svett och mitt slem.

Och hur mår jag fysiskt? Svårt att säga. Saken är ju den att jag har läst runt massor om tonsillektomi och om den hemska smärtan som ska komma 5-7 dagar efter operationen. det är därför som man får den där pillercocktailen och morfinet. Jag har läst om folk som gråter av smärta, som har åkt på akutmottagningar och som bara har velat dö, och min läkare sade även till mig innan OP:n att "Det kommer göra så ont så du kommer undra varför du gjorde det."

Och nu är det som sagt dag 7 och jag har vägrat morfin sedan dag 3, utan tar alvedon och dikloflenak (eller hur det stavas) ca var 4e-8e timme. Det senaste dygnet har jag haft svåra smärtvågor, så svåra att jag måste anstränga mig för att inte bli tokig, senast imorse vid 5-tiden. Det var bara att gå upp, fixa isvatten och sitta och läppja i köket och försöka lugna sig. För att just när smärtan slår till, så är den skoningslös och intensiv och gör dig klarvaken och en liten del av mig vill bara sitta på golvet och lipa i fosterställning.
Men här tror jag att tatueringserfarenheten får en chans att skina. När man tatueras så står man ju ut med en smärta som oftast varar i timmar och dom timmarna stålsätter man sig, lär sig att kanske tänka runt smärtan, acceptera den och fortsätta att andas normalt och slappna av. Ibland längre, ibland kortare.

Men sanningen är den att en stor del av smärta som man upplever är psykisk och går i viss mån att avleda. Inte för evigt, men det går. Jag vet som sagt inte om de här smärtvågorna är toppen av isberget, men jag kan iaf avleda dom ganska bra än så länge. Jag hoppas så jäkla innerligt at tde är toppen, vad som helst för att undvika det där jäkla morfinet.
Egentligen borde det här ju vara bättre för kroppen med, den kan fokusera på läkningen istället för att min mage och min lever ska frätas sönder av värktabletter (en mycket oroande tanke).

Varför sitter jag här halv åtta, när min första medicinering är först kl åtta? Jo, därför att jag inte kan sova mer. Varför.

Därför att mitt slem smakar för äckligt.

Förra torsdagen gjorde jag en tonsillektomi, dvs tog bort mina halsmandlar. Idag är 5:e dagen efter operation. Den skönaste stunden av dessa dagar var de tre timmarna efter operation då jag låg med dropp lutad mot Johan i en sjukhussäng och halvsov medan han flippade emellan tv-kanaler.

Sen dess har det varit skit. Jag spyr i sjuktaxin hem och fortsätter att spy de kommande 3 dagarna. Under de dagarna fick jag som högst behålla en halv banan, lite vaniljglass och ett glas blåbärssoppa. Allt annat kom upp, tillsammans med mycket galla och följt av smärta, gråt, uppgivenhet. Samt yrsel, av en ganska mäktig tablettcocktail av smärtstillande.
En av dessa satar var morfin och det visar sig vara morfinets fel att jag kräks. Svag snurrig och slemmigare än en varan-ödla tvingar jag Johan ringa sjukupplysningen 2 dagar i rad innan jag på söndagen bestämmer mig för att inte ta morfinet mer. Att kräkas galla 2 ggr inom loppet av en timme ger en viss insikt.

Narkosläkaren har skrivit ut ett nytt morfin, tillsammans med en medicin som ska förhindra kräkningar och illamående (tas annars av cancerpatienter som strålbehandlas) och vi har hämtat ut det men jag tänker försöka rida ut utan att ta mer morfin för det sabbade kroppen totalt. Just nu är det inte smärtan som är jobbigast, utan det här äckliga jävla slemmet.
Jag skojar inte jag borstar tänderna 3 ggr per dag och går runt i lägenheten med en spott-hink och en sophink, där jag slänger hushållspapper täckt i slem. Min mage bubblar oavbrutet pga alla mediciner som jag tar, är uppe i över 10 tabletter per dag.

Igår lyckades jag äta ljumma nudlar med ketchup och jag ville gråta av glädje. Känns som om jag har en försmak av ålderdomen här. Spionerar på grannarna, följer nyheterna, lämnar inte lägenheten, orolig sömn, tabletter på bestämda klockslag, dålig munhygien.

Slemmet. Det luktar/smakar som gammal potatissoppa och är förbannat trögflytande och bubbligt. Skitäckligt. Vaknar av att det rinner ner på kudden mitt i natten. Smärtan kan man meditera bort men inte det här vidriga slemmet.

Jag drömmer om de saker som jag vill äta, som jag inte får äta. Jag vill gå ut men är rädd för att svimma på gatan så Johan måste vara med. Jag kan inte gäspa eller nysa elelr svälja utan att det gör ont, och hur mycket som jag har gått back den här månaden kan jag inte beskriva. Eller vill inte, snarare.

Däremot förstår jag nu verkligen vikten av en pension. Yey.

Inatt blev jag polare med Barack Obama, fast jag kallade honom Alfie. Han var trött efter ett pressmöte så jag erbjöd mig att göra en macka åt honom medan han sov en sväng. Sen smsade vi varann och sen var jag hemma hos honom med hans fru och barn och vi kollade på tecknad film och lyssnade på musik. Var väldigt trevligt.

Jag tror inte att någon har missat att Breivik-rättegången drog igång igår, eller att jag är ensam om att följa den. Faktum är att jag följer den med ganska stort intresse, och jag tror att det är därför att Breivik är vit. Faktiskt. Han är bevis för ngt som kan få alla fördomsfulla nissar att tänka om. Han är precis lika fanatisk som alla terrorister från Al-Quaida utmålas att vara.
En intressant notis som en kvinna sa i Nyhetsmorron; att det är intressant hur lite det har lysts upp med att han även hade ett religiöst motiv i sina handlingar i form av kristendom. Mycket snabbare kommer en utmålning om psykisk ohälsa. Hur hade det varit om han hade varit muslim?

Själv försöker jag få en bild av det är psyket. En människa som handlar helt utanför det som anses vara moraliska och etiska normer i vårat samhälle men som samtidigt inte har en bakgrund i stil med Jackie Arklöws. Jag brukar alltid säga att alla människor är kapabla til lsamma handlingar om de ställs i en tillräckligt desperat situation - men det är en överlevnadsstrategi. Människor som går utanför de där spärrarna, som inte behöver den där desperationen har antingen brutit dom mentalt tidigare, saknar dom, eller har en drivkraft som får dom att korsa dom.

Det som han verkar ha är en övertygelse som har gjort honom komplett blind och stum och kall. Jag har svårt att se hur en sådan människa skulle kunna gå fritt genom samhället eller bli bättre av en rehabilitering. Ja, han skrämmer mig. Jag kan omöjligt lita på en människa som har korsat dom där spärrarna.

Aurgh. Idag är det torsdag, i måndags var jag sjuk, i tisdags lyckades jag ta mig till stan i 2 h och igår lämnade jag inte lägenheten. Sover jobbigt, drömmer mycket, svallningar, snornäsa, svårt att rycka upp mig. Inte på det "jobbiga" sättet kanske, men det är definitivt svårt att göra ngt konstruktivt alls. Inga kunder, inga pengar, same old story.

Men den biten ska det iaf bli ändring på.

Trampar dock i gegga just nu. Jag undrar varför jag ska åka till stan. Inget jobb eller sysslor direkt som väntar. Men grabben kommer hem sent idag så jag kan ju inte hänga här ute och prata med mig själv heller. Instängd luft och allt. Påminner mig lite om det sista sommarlovet, med den skillnaden att vädret inte är lika inbjudande. Förlorar kollen på veckodagarna.

Men ingen fara, idag ska jag ta mig ut. Har duschat.

Idag har jag sen kund. Har druckit kaffe, kollat hundar och lyssnar nu pa Sham 69. verkar vara hormon-kaos i mig för jag har fatt massor nya finnar lagom till Poesk. men jag känner igen mönstret.

Onsdag. Imorgon kickar det loss. Konserter fram till söndagen. Ska ta dte lugnt imorgon, jobb pa dagen och kanske fredagen med. Ett av banden vill göra minnesgadd sa det kanske hamnar pa min tallrik, vet inte än.

Har läst morgonnyheter pa SvD och stört mig pa Carl Bildt igen. Jag har verkligen aldrig gillat honom. Jag gick i loegstadiet när han kom in i riksdagen och jag gjorde en karikatyrteckning pa honom i skolan när han blev uppäten av en haj. Sedan en till av hans fru. Dead serious.

Sedan blir jag störd pa alla svenskar som är rädda att sälja ut kommuner till utlänningar och som tror att det kommer bli campingar av hela skiten. Men svenskar far springa runt ute i världen som vi vill eller? Folk är sa rädda för varandra och sa fördomsfulla för varandra men egentligen sa vill alla samma sak, ett bra liv. Men tanke pa alla troedar som gar över gränser gällande varor och tjänster, hur ska vi da kunna rättfärdiga att vi ska hoella oss inom "voera egna landsgränser??" Det finns inte.

Da kan vi börja med att ta hem alla svennar som springer runt med stoepitt i Thailand.

Jag tycker att det här är ett bra land, det är folks mentalitet som det är fel pa. Svenskar har en egen historia om att resa mycket och vi har ett gott rykte ute i världen som sproekkunniga och som är bra arbetare. Men hur skulle voeran mentalitet vara om vi hade samma rykte som polacker, som ibland ses som ngn sorts ohyra som aldrig lär sig ett annat sproek och som jobbar för ingenting? Som Mexikanare i USA? Som thailänska fruar at västlänningar? Zigenare med snatteri i blodet?

Det är ngn sorts internationell smutskastning där länder straffas för egen doelig ekonomi eller eget doeligt landsstyre. Folk som straffas för att de egentligen har blivit offer för sitt lands internationella snedsteg.

Sa snart kommunikationen blir svoer och en annan utväg lätt att ta, sa alienerar vi andra människor och degraderar dom. Faktum är att de flesta arbetande invandrare jag har lärt känna genom oeren har varit egna företagare, de har inte snyltat pa ngn.

Oliktänkande möter man ofta, hudfärg är ovidkommande.

Jag älskar mitt yrke och jag älskar att känna en yrkesstolthet. Och det här yrket är inte som andra yrken, människorna inte heller som andra människor. Nu har jag varit i den här branschen i snart fyra år och jag har lärt mig förbaskat mycket både om att arbeta och att ha en mening med sitt arbete. Jag har tvivlat mycket på min förmåga att klara av det här jobbet, att utvecklas fort nog och att utvecklas rätt, men mitt driv har aldrig sinat. Min vilja att bemästra den här vilda hästen har alltid varit densamma.

Inget annat jobb som jag har snuddat på har stärkt min självkännedom så mycket. Inget annat jobb har gett mig chansen till att kunna fatta så många egna beslut och att verkligen lära en att stå för sitt kast.

Det känns som igår när jag stod framför folk och visade mina teckningar och handsvetten ven och jag såg alla felen och väntade på riset i de studios där jag vågat mig in i försök att uppfylla drömmar. Jag var för ung, jag visste inte vad jag höll på med, jag visste inte vad som var möjligt. men jag köpte tidning efter tidning och jag gjorde bild efter bild och jag var nog den mest självkritiske kring de där bilderna.

Igår fick jag ett nytt jobberbjudande i en annan shop här i stan. Den är större, den är uppstyrd och de lovar mig kunder och en bra deal. Jag skulle vara en idiot om jag inte tog det. Och jag är nog ingen idiot. Lojalitet är viktigt i det här yrket, att man är rak och ärlig, vare sig det gäller att bedöma ngns arbeten eller ngns person. Men det viktigaste är nog ärligheten mot sig själv och sin själv-lojalitet. Att alltid se nyktert på sin situation, sina egna förutsättningar. Min bedömning säger mig att jag ska ta den här chansen, jag har ingenting att förlora på det.

Det här blir andra gången som jag byter arbetsplats i min lilla karriär och det blir nog inte den sista. Men de där samtalen är aldrig kul. Ni som har FB och läser det här och är vänner med mig, basunera inte ut ngt där för jag har inte pratat med min chef ännu. Tankarna snurrar och jag har knappt sovit inatt pga det här, ngt måste jag försöka få i rätt ordning iaf.