missdjango

Varför sitter jag här halv åtta, när min första medicinering är först kl åtta? Jo, därför att jag inte kan sova mer. Varför.

Därför att mitt slem smakar för äckligt.

Förra torsdagen gjorde jag en tonsillektomi, dvs tog bort mina halsmandlar. Idag är 5:e dagen efter operation. Den skönaste stunden av dessa dagar var de tre timmarna efter operation då jag låg med dropp lutad mot Johan i en sjukhussäng och halvsov medan han flippade emellan tv-kanaler.

Sen dess har det varit skit. Jag spyr i sjuktaxin hem och fortsätter att spy de kommande 3 dagarna. Under de dagarna fick jag som högst behålla en halv banan, lite vaniljglass och ett glas blåbärssoppa. Allt annat kom upp, tillsammans med mycket galla och följt av smärta, gråt, uppgivenhet. Samt yrsel, av en ganska mäktig tablettcocktail av smärtstillande.
En av dessa satar var morfin och det visar sig vara morfinets fel att jag kräks. Svag snurrig och slemmigare än en varan-ödla tvingar jag Johan ringa sjukupplysningen 2 dagar i rad innan jag på söndagen bestämmer mig för att inte ta morfinet mer. Att kräkas galla 2 ggr inom loppet av en timme ger en viss insikt.

Narkosläkaren har skrivit ut ett nytt morfin, tillsammans med en medicin som ska förhindra kräkningar och illamående (tas annars av cancerpatienter som strålbehandlas) och vi har hämtat ut det men jag tänker försöka rida ut utan att ta mer morfin för det sabbade kroppen totalt. Just nu är det inte smärtan som är jobbigast, utan det här äckliga jävla slemmet.
Jag skojar inte jag borstar tänderna 3 ggr per dag och går runt i lägenheten med en spott-hink och en sophink, där jag slänger hushållspapper täckt i slem. Min mage bubblar oavbrutet pga alla mediciner som jag tar, är uppe i över 10 tabletter per dag.

Igår lyckades jag äta ljumma nudlar med ketchup och jag ville gråta av glädje. Känns som om jag har en försmak av ålderdomen här. Spionerar på grannarna, följer nyheterna, lämnar inte lägenheten, orolig sömn, tabletter på bestämda klockslag, dålig munhygien.

Slemmet. Det luktar/smakar som gammal potatissoppa och är förbannat trögflytande och bubbligt. Skitäckligt. Vaknar av att det rinner ner på kudden mitt i natten. Smärtan kan man meditera bort men inte det här vidriga slemmet.

Jag drömmer om de saker som jag vill äta, som jag inte får äta. Jag vill gå ut men är rädd för att svimma på gatan så Johan måste vara med. Jag kan inte gäspa eller nysa elelr svälja utan att det gör ont, och hur mycket som jag har gått back den här månaden kan jag inte beskriva. Eller vill inte, snarare.

Däremot förstår jag nu verkligen vikten av en pension. Yey.