missdjango

Måndag morron, som alltid lite tung men jag har ingen anledning att känna det! jag har haft en jätterolig helg med världens bästa grabb! vi har tatuerat, ätit pizza, gått på spelning, blivit jättefulla, haft serie-maraton, ätit sushi, popcorn, pasta...det blev mycket mat. Det hör liksom också helgen till. Men det var så jävla bra. Jga älskar dig så jävla mycket Johan :)

Spelningen då. Det var en mindre punkspelning med headliner Saturdays Heros, sen ngr Captain Jack och Nobelkommittén. Största besvikelsen var Captain Jack. De hade all potencial att göra bra musik, faan, de hade till och med en FIOL(!), men istället valde de att bara spela covers av Dropkick Murphys och Flogging Molly. Jag minns EN egen låt på hela setet. Det var en jättebesvikelse, jäkligt synd med en brist på egen identitet.

Nobelkommitten har jag aldrig sett förut, men minns att det var mycket rabalder om dom för ngr år sen, de vann ngt pris eller vad det var. Och dåligt var det väl inte! Tysta Mari på skånska kan man väl säga. Samma teman, full och förvirrad ensam på stan och det är höst.

Saturdays Heros tyckte jag om. Man ska väl räkna in att vid det här laget var vi rätt fulla. Johan skrålade med näven i luften och jag fick gratis öl av bartendern. Men jag minns det som bra. De verkade själva ha kul och en bra energi. EN cover, Dropkick där med om jag minns rätt (kan ha varit "Boys on the docks"), och resten eget.

Var skönt att komma ut lite iaf! Det är ju vårkänslor nu så det står härliga till. Idag ska det gaddas, alla dagar utom onsdag ta mig faan. Löningsveckan är här :)

Sedan i tisdags är Jässan en stabil människa igen. Det är skönt, till och med kommer det upp som en kick och en oväntat ambitiös och positiv framtidstro. Igen. Det är iaf skönt för stunden.

På lite spontant bevåg köpte jag en ny fiol i måndags. Fick även numret till en lärare i Vällingby så det här ska jag ägna min tid åt. Jag behöver ngt litet mål, så det här är ett av dom.

Jag har nog inget bra att skriva, jag har bara lusten. Har sovit skit, igen, börjat äta dåligt och bara gå in i den där självförstörande vedervärdiga lilla cirkeln igen. Jag är så trött på det, jag hatar det. Har inte skrivit det förut men känner mig rätt självutlämnande idag (och är det inte för sånt som man bloggar?) men jag står än en gång vid tanken som har funnits förr, och det är att jag befinner mig en sedan länge pågående depression.

Där försvinner energin, där kommer så många av de här förnedrande tankegångarna fram och passiviteten som bara hindrar mig från att gå upp och göra min dag. Att bli sjuk, att känna sig otillräcklig och outvecklande och förbannat jäkla jobbig, fy faan vad det suger. Den där känslan av att hamna i samma jäkla hjulspår igen, att inget egentligen händer, att bara miljöer byts ut och du är samma lerklump som formas av samma händer.

Att man inte orkar finnas för ngn, och att man undrar hur länge folk runt en ska orka, fast man samtidigt på ett sätt vill at tde ska sluta orka med en gång, för man pallar inte själv att vara en otillräcklig belastning. En del av en vill absolut absolut bara bli lämnad ifred tills den där känslan går över. Men den går likt förbannat bara över för stunden och sen är man i den där jävla karusellen igen.

Jag har fått högkostnadskort nu hos vården och har besökt kurator...6-7 ggr tror jag. Jag har förstått att det inte är hon som kommer att kunna hjälpa mig, för hennes jobb verkar bara vara att lyssna och säga att man är bra. Den här veckan hade vi inget besök, är det därför som allt kraschar den här veckan? Har nästan gått och undrat varför jag har mått så bra, som om alla symptom försvinner just när jag står redo att bli hjälpt.

Men icke. Krasch, boom, bang, allt som behövs är lite press och så ligger Jässan på golvet i ett nytt epilepsi-anfall.

Skrev jag möjligen ngt bra förra gången? För nu går det downhill igen...Har blivit förkyld, den där trögflytande sorten som sätter sig i huvud och bihålor och hals och som hindrar dig från att sova. Var rätt risig igår men hoppas hålla måttet idag. Känner mig oinspirerad och otillräcklig. Och förbannad över min situation igen. Fy faan vad jag hatar de här kurvorna.

men, året är ju långt och det finns ganska gott om tid för struktur.

Ngt nytillskott till familjen blev det inte heller.

Jag vaknar och är faktiskt väldigt glad, och har varit väldigt glad rakt av de senaste dagarna. Det är skönt, med tanke pa att dagarna innan DESS har jag varit lite "vrakig" och nervig. Idag märker jag bara att det är en förkylning pa g. Jobbigt nog bara det, men det är skönt att känna sig stabil i sig själv.

Nu har jag jobb idag, tors och fre, och sa kanske jag gaddar Johan pa lördag. Det blir bra! Har fixat med och lagt upp lite ny flash för att fresta folk lite, det brukar hjälpa. Sa känns rätt ok. Har möjligen en pinuppa pa g hos en tjej fran Berns ocksa. Sa man blir lite lugn igen.

Idag far man även kanske det spännande beslutet om jag och Johan kommer fa en ny inneboende hos oss :) OBS! Jag är inte gravid.

Johan, bara så du vet så tänker jag vrida upp och ner på huset den närmsta timmen. fast så vulgärt kommer det inte att bli. men jag tänker flytta en hyllaoch dammsuga hallen. och rensa upp tvätten. kanske. spisplattorna har redan fått sig en omgång och diskbänken med. puss <3

Först och främst så var det väldigt kul imorse att läsa kommentarer från fröken Fraj och herr Lukas! Då vet jag visst inte alla som läser det här dagdriveriet som jag pysslar med ;)

Den här veckan verkar gå fort och långsamt på samma gång. Än så länge har jag inte jobbat en enda dag. Har kund idag, och det är den enda för hela veckan. Är alltid tröta i början av månaden, så mycket har jag lärt mig. Så jag har tecknat en del, målat lite i akvarell igen (dock sumpade jag nog bilden totalt, får ingen "gleichgewicht" mellan färgerna just nu) och så har jag ju passande nog varit sjuk, så...Man ska inte ifrågasätta Herren eller hur han lägger upp din arbetsvecka.

Annars sitter jag mest på Blocket och kollar hundannonser :)

Är rätt hungrig men ska inte äta på ngn halvtimem till, för idag är det tandläkarn igen. och jag får inte äta igen förrän ngn gång runt 14:00. Och då ska jag ju jobba! Det är ett stort problem i tatuerarens bransch: att hitta tid att äta. Det är ett obeskrivligt problem. Även om man lägger upp sina egna arbetstider per say så finns det ALDRIG en lunchrast i den.

Jag jobbar för lite nu. Det gör mig inte lika olycklig som i början men om jag kunde välja så skulle jag absolut jobba mer.

En grej som är bra nu är att jag har fått högkostnadskort nu på Vårdcentralen! Känns samtidigt bittert att jag kommer dit så ofta att personalen känner igen mig.

Oj är det dagens andra blogginlägg innan 12? ja det var det visst.

Kan säga att morronen gled vidare rätt bra. Började med ett ganska förnedrande försök till sit ups. Sen frukost yaddayaddayadda och nu har jag precis bytt kondensator på två av mina tatueringsmaskiner. vet inte om dte är felet med dom, men det är precis därför som jag kollar.

Nu har jag kommit fram till att jag vill ha en verkstad. Jag vill ha ett eget rum där jag kan löda, måla, snickra och packetera och märka alla små grejer i små påsar och hänga på en vägg. Ska skaffa det. När möjlighet finns. Kan jag börja försöka göra egna maskiner. HA.

Starka lampor ska finnas med.

Ater och ater igen möter jag mig själv och maste komma till slag med vem jag är och hur jag är som människa och som person. Ngt av det jobbigaste med att växa upp är egentligen att inse vad som former en själv och hur det paverkar och skapar dig som människa. Det kan vara ganska smärtsamt att lära känna sig själv, svagheter likasom styrkor.

Själv har jag alltid slagits med ngn sorts hat-kärlek till mig själv, att ibland verkligen gilla mig själv och ibland verkligen hata mig själv. Men jag tror att det är en vanlig sak och en process som alla gar igenom.

Mitt problem tror jag ligger i att jag aldrig har kännt att jag duger. Jag har ständigt kännt att jag antingen har varit för lite eller för mycket - för pojkvänner, familj, vänner, att jag aldrig har balanserat mig själv rätt, jämfört mig själv om och om igen med människor i min omgivning. Och ja, det gör man fortfarande.

Vissa saker börjar man ngn gang att acceptera och att första. Det första var nog att sluta jämföra mig med mina systrar, även om vi delar sa otroligt mycket DNA och kanske har lika näsor sa kommer jag aldrig fysiskt att kunna likna dom - för det är inte i mina DNA.

När jag var yngre hade jag sa sjukt otroligt komplex för min näsa. Jag tyckte att jag var tjock och ful och hade fel proportioner och den där jäkla näsan och den där lilla dubbelhakan och den lilla gropen i hakan...jag tycker faktiskt att jag ser rätt löjlig ut. Goofy. Men jaja, jag har accepterat det rätt bra. Och näsan tycker jag faktiskt om nu. Jag tycker att den är karaktäristisk. Hakan hatar jag dock ännu.

Jag sag kort pa mig själv nu fran helgen. Jag var pa en konsert och riktigt riktigt full, med mitt riktiga fyllo-face da jag bara flinar och rynkar näsan och höjer/sänker ögonbrynen överdrivet och inte riktigt kontrollerar ansiktsmusklerna rätt. Hoeret stod överallt och jag bara flinade och hade förbannat kul. Nu har jag suttit och kollat igenom de där korten sjukt mycket.

Manga saker har jag accepterat om mig själv. Att jag inte är fotogenetisk, att jag aldrig kommer att bli riktigt riktigt smal, och att jag antagligen aldrig kommer att bli riktigt riktigt representativ för människor.

När jag ser de där korten sa ser jag fortafrande samma gamla skitunge. Och det menar jag med lite hjärta och stolthet därför för att inte kunna "Give a shit" är inte alltid lätt. Det har funnits sa manga ggr i livet da ajg har velat att folk ska kunna titta pa mig med stolthet och säga "kolla hur hon bär sig och hur graciös hon är, sa otroligt söt och välbalanserad".
Och ständigt har jag haft den där sidan i mig som blir som när man sätter en klänning pa en katt; obekväm, malplacerad och förlöjligad.

Sanningen om mig är den att: jag spiller nästan jämt när jag äter. Jag kan inte ga i klackar. Jag tycker jag ser ut som en man/tant med liten mun när jag har för mycket smink. Jag har mage. Jag svär. Jag spottar. Jag biter pa naglarna och kliar pa soerskorpor. Och ibland blir jag pissfull och skiter i allt.

Det sista jag är är en dam.

Och även om jag har manga önskningar att kunna vara feminin ibland, vara den där bruden som sassar in pa ett ställe och vänder huvuden och svänger med hoeret och all that crap, som mor star bakom och sätter gulliga plastrosor pa skallen och pratar om läppstift och mode och handväskor. och allt det där.

Jag har insett själv att jag aldrig ALDRIG kommer att bli den tjejen. Jag är den här tjejen, och jag gillar henne rätt bra. Hon är rätt kul: