missdjango

Jag har nog inget bra att skriva, jag har bara lusten. Har sovit skit, igen, börjat äta dåligt och bara gå in i den där självförstörande vedervärdiga lilla cirkeln igen. Jag är så trött på det, jag hatar det. Har inte skrivit det förut men känner mig rätt självutlämnande idag (och är det inte för sånt som man bloggar?) men jag står än en gång vid tanken som har funnits förr, och det är att jag befinner mig en sedan länge pågående depression.

Där försvinner energin, där kommer så många av de här förnedrande tankegångarna fram och passiviteten som bara hindrar mig från att gå upp och göra min dag. Att bli sjuk, att känna sig otillräcklig och outvecklande och förbannat jäkla jobbig, fy faan vad det suger. Den där känslan av att hamna i samma jäkla hjulspår igen, att inget egentligen händer, att bara miljöer byts ut och du är samma lerklump som formas av samma händer.

Att man inte orkar finnas för ngn, och att man undrar hur länge folk runt en ska orka, fast man samtidigt på ett sätt vill at tde ska sluta orka med en gång, för man pallar inte själv att vara en otillräcklig belastning. En del av en vill absolut absolut bara bli lämnad ifred tills den där känslan går över. Men den går likt förbannat bara över för stunden och sen är man i den där jävla karusellen igen.

Jag har fått högkostnadskort nu hos vården och har besökt kurator...6-7 ggr tror jag. Jag har förstått att det inte är hon som kommer att kunna hjälpa mig, för hennes jobb verkar bara vara att lyssna och säga att man är bra. Den här veckan hade vi inget besök, är det därför som allt kraschar den här veckan? Har nästan gått och undrat varför jag har mått så bra, som om alla symptom försvinner just när jag står redo att bli hjälpt.

Men icke. Krasch, boom, bang, allt som behövs är lite press och så ligger Jässan på golvet i ett nytt epilepsi-anfall.