Molly is a big girl now
Alldeles nyss gjorde jag nagot som är mycket olikt mig. Jag sa ifrån.
Herrn som jag bodde hos för ca 2 manader sen i mitt gamla snusk-wg, skrev ett sms till mig igar där han sa att jag skulle komma dit och måla väggarna i mitt gamla rum. Det här är en man som är omöjlig att tillfredsställa, som är värre att ha en fight med än Vicky Pollard och som jag alltid har böjt mig för under all den tid som jag har bott i hans lägenhet. (utan hyreskontrakt. Killen har inte ens rätt att hyra ut rummen och pga det blev vi nästan vräkta da hyresvärden sag mitt och en annan snubbes namn pa brevlådan).
Direkt efter att jag fick detta sms mådde jag självklart skit. Att ha bott där var som att ingå en pakt med djävulen, att man aldrig blir fri. Michellina sa direkt ifrån. Min första reaktion var att skriva tillbaka "när ska jag komma förbi?". Hon stoppade mig och sa att jag inte har några som helst skulder till honom, speciellt inte efter att jag har flyttat ut för så länge sen och speciellt da han även därimellan har hyrt ut rummet till andra. Och att jag inte hade nagot kontrakt.
Jag har pratat med flera personer om det, och ingen är i meningen att jag är skyldig att måla rummet. Antje hjälpte mig t.o.m. skriva ihop en lista med punkter pa varför, även med länkar till tysk lag (alla borde ha en Antje, hon hjälper alltid och gärna till med saker som rädda små svenska invandrare inte vågar peta på eller styra upp), och detta meddelande har jag nu ikväll skickat till honom.
Det betyder att jag har växt några cm. Och att jag inte kommer svara i min mobil pa minst en vecka.
Det är jobbigt att bygga karaktär. Jag skulle hellre slåss med en vild dingo än med människor, anyday.
Utöver det kann jag berätta att Michellina och jag blev så inspirerade av chick-flicken vi såg i söndags att vi nu har startat en mini-bokklubb där vi läser Jane Austen. Första boken: Sense and Sensibility. Utöver köpte jag även Moby Dick av Melville (insnöad pa valar och skepp just nu) och Hard Times av Dickens. KULTUR-POINTS.
Lättja
Nu när jag arbetar vanlig femdagarsvecka igen, betyder det automatiskt att jag har fått tillbaka min tvådagarshelg. Jag kann vara vaken hur länge jag vill idag för imorgon är jag ledig!! Men komemr inte bli så mycket längre till, för jag är trött av att inte ha gjort något alls idag.
Söndagar i vårt hem har ett endaste mål och det är att ta sig till huvudstationen, köpa ätabara saker och ta sig hem. Vi duschar inte innan, vi förskönar oss inte utan spökar istället ut oss ÄNNU mer genom stora byxor, olikfärgade strumpor, solglasögon, jättemössor (lånade idag Dominiks, och däri far det plats tre huvuden pga hans dreads). Deo är förbjudet, vi borstar bara tänderna. Och sen går vi dit.
Stadsdelen St Georg där jag bor är platsen som Gud glömde. Här bor bara Sodom och Gomorra och här föll verkligen Babels torn. Hemlösa överallt, kvinnor som sitter och tigger nätterna igenom med sina spädbarn i knät, folk pissar överallt (man ser minnst en kuk om dagen här), finns en gata för transsexuella latinos, en för tjackhoror, en för tjocka tjackhoror, en för prostituerade yngre män, t.o.m en för prostituerade barn. Alla män vill köpa dig (för alkohol, knark och kameler), man ser alkisar pa kryckor, i rullstolar, förlorade lemmar som sitter, ligger och står. Män med målade fingernaglar som begraver ansiktet i händerna. Någon spyr, du blir tilltalat med „Vill du slåss/vill du köpa/säljer du“.
Så i våra munderingar passar vi in perfekt. Vi lallar fram lite taffligt, snubblar, skrattar åt politiska klistermärken och kommer tillslut fram till station. Det som köps är alltid samma sak:
Godis
Mackor
Inlagd gurka
Vitaminer i drickbar form
Saken är den att varje söndag är vi även där riktitg längre, minnst en timme. Sen en runda runt station. Alltid är det nagot som verkar konstigt. Idag hade alla ungar häst-ballonger. Vi var dödligt avundsjuka.
Och sen hem genom „Zombie-land“. Tänk dig valfri scen ur 28 Dagar Senare. Det ser jag varje dag när jag går förbi drogcentret runt hörnet där jag bor. Samma jäkla folksamling varje dag, skitsamma tidpunkt, som hungriga zombies stapplar folk dit för att fa sina sprutor. Runt hörnet står gamla gubbar med sina parkerade bilar. De väntar på att tjackhororna ska hoppa in i deras baksäten. Det är vidrigt.
Resten av eftermiddagen har jag och Michelle legat i hennes säng. Vi har sett „How to lose a man in 10 days“, „People with rich friends“ och „The Jane Austen Club“. Vi har ätit pizza, toffee, haribo lakrits-fladdermöss, en musli-bar, varsin påse chips. Stackars Dominik fick inte vara med. han lagade cous-cous med grönsaker i kokos-mjölk och lyssnade pa klassisk musik i köket. Vi kom ut en sväng och pratade med honom om ballett och åt den inlagda gurkan i en film-paus. Nu har jag ont och ska väl lägga mig snart. Eller surfa runt pa wikipedia och läsa spännande artiklar. Hm.
Häxan Hia-Hia
Om någon undrar, så är det jag. Aldrig har jag kännt mig så ensam som jag ibland gör i Tyskland. Det är egentligen inget fel på mig, utöver att jag egentligen kann sluta in mig lite i mig själv. Rosam, medgörlig...lallar lite här och lite där....men det är jäkligt svårt för mig att träffa någon speciell.
Mina kompisar tycker om att beskriva mig som rolig, energisk, vettefaaan, men jag märker då inget av det oftast. Ikväll: första gången ute sen två veckor på „festarstråt“ , hamnar på reepan (Reeperbahn), undrar om jag orkar gå till Jolly Roger där det är fest (efter en festlig afton hemma hos gamla chefen med lek med lilltjejen Lena och sen fyllesnack med fnitter-Martin och Elaine till sena timmen), men man pallar inte att gå runt hörnet till festligheterna för alla kommer att vara fullare än en själv och tågen kommer sluta gå snart och egentligen är det bättre att köpa en lyx-macka på Subway och ta det överfyllda tåget hem.
Och då ser man alla glada människor som har hittat någon att hångla med i ett hörn. Egentligen är det inte alls vad man själv vill ha för man vill alltid ha mer, men bara anblicken får en att känna sig lite misslyckad.
Det är jobbigt att åka tåg själv ibland helt enkelt. Goa gamla ångest. om allt nu är så bra och lätt, varför får man aldrig en bit? Gud har säkert en fantastisk plan någonstans, men jag vill gärna se ritningarna.
Mina kompisar tycker om att beskriva mig som rolig, energisk, vettefaaan, men jag märker då inget av det oftast. Ikväll: första gången ute sen två veckor på „festarstråt“ , hamnar på reepan (Reeperbahn), undrar om jag orkar gå till Jolly Roger där det är fest (efter en festlig afton hemma hos gamla chefen med lek med lilltjejen Lena och sen fyllesnack med fnitter-Martin och Elaine till sena timmen), men man pallar inte att gå runt hörnet till festligheterna för alla kommer att vara fullare än en själv och tågen kommer sluta gå snart och egentligen är det bättre att köpa en lyx-macka på Subway och ta det överfyllda tåget hem.
Och då ser man alla glada människor som har hittat någon att hångla med i ett hörn. Egentligen är det inte alls vad man själv vill ha för man vill alltid ha mer, men bara anblicken får en att känna sig lite misslyckad.
Det är jobbigt att åka tåg själv ibland helt enkelt. Goa gamla ångest. om allt nu är så bra och lätt, varför får man aldrig en bit? Gud har säkert en fantastisk plan någonstans, men jag vill gärna se ritningarna.
Against The Law
Har nu målat lite granna och ska nu gå och lägga mig. Tack för idag, alkoholfria fredag!
It's against the law to walk, and against the law to talk
Against the law to loaf, against the law to work
Against the law to read, against the law to write
Against the law to be a black, a brown, or white
Everything's against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
It's against the law to eat, against the law to drink
Against the law to worry, against the law to think
Against the law to marry or try to settle down
Against the law to ramble like a bum from town to town
Everything's against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
It's against the law to come, against the law to go
Against the law to ride, against the law to roll
Against the law to hug and against the law to kiss
Against the law to shoot, against the law to miss
Everything's against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
It's against the law to gamble, against the law to roam
Against the law to organize or try to build a home
Against the law to sing, it's against the law to dance
Against the law to tell you all the trouble on my hands
Everything in Winston-Salem is against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
It's against the law to walk, and against the law to talk
Against the law to loaf, against the law to work
Against the law to read, against the law to write
Against the law to be a black, a brown, or white
Everything's against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
It's against the law to eat, against the law to drink
Against the law to worry, against the law to think
Against the law to marry or try to settle down
Against the law to ramble like a bum from town to town
Everything's against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
It's against the law to come, against the law to go
Against the law to ride, against the law to roll
Against the law to hug and against the law to kiss
Against the law to shoot, against the law to miss
Everything's against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
It's against the law to gamble, against the law to roam
Against the law to organize or try to build a home
Against the law to sing, it's against the law to dance
Against the law to tell you all the trouble on my hands
Everything in Winston-Salem is against the law
I'm a low-pay daddy singing the high-price blues
Goldie har PMS
Jag har sex tatueringsmaskiner: Goldie, Sparky, Picadilly, Magnum och anonyma ett och två. (Har självklart döpt dom alla själv då det är en av mina favoritsysslor att namnge livlösa ting av nagon dum anledning...jaja.)
Goldie och Sparky är av märket Micky Sharpz (telephone dial och micro dial) och kostade mig 150 euro styck, de var även mina första maskiner och därför känner jag mig extra säker och invand på dessa.
Alla de andra utom en kommer fran anonym fabrik i Japan och har själv justerat dom men vill inte riktigt gå lös pa folk med dom ännu. Utom Magnum, som hade väldigt stark slagkraft men som jag genom den minimala vetskap jag har om maskinens uppbyggnad har justerat om för shading, färgning etc. Några skruvar häääär...ett gummiband däääär....och den använder jag lite då och då, men när jag har för låg volt låter han så sur. Dont like that.
Iaf! Goldie. Goldie är en liner maskin, stark och stabil och i princip alltid pa gott humör. Me like Goldie. För det mesta. Denna arbetsveckas start har hon var lite gnällig. Det är konstigt hur huvudbry på något vis kann märkas av på ens arbeite, i tatuerandet är det verkligen så, iaf för mig. Om man fysiskt inte känner sig så kry är det kanske inget lustigt om man märker att „oj vad darrig jag var idag, shit“, men att det handlar så jäkla mycket om säkerhet.
När jag började tatuera var det först osäkerheten om huruvida nålen var rätt inställd, om styrkan var rätt, och om man gick för djupt och att hitta mittvägen. Saken med att gå för djupt (att nålen är för djupt under huden så att färgen „rinner“ ut och hamnar på ställen där den inte ska vara) är ju självklart alltid en rädsla man har, men man lär sig också långsamt hur huden är på olika delar av kroppen och var man ska passa sig extra.
Men så har man de dagarna, då allt är rätt och ändå funkar inte ett skit. Man drar en linje, och ingenting är där där man lyfter nålen från huden. Som om man inte har rört vid huden alls.
Och då kommer osäkerheten igen – och då kann man vara körd.
„vad är fel, är nålen fel, var jag för lätt på handen, är maskinen skogstokig?“
Och kunde ska inte märka någonting. Det är som att handskas med hästar eller hundar, bli osäker och de känner lukten och antingen kör de över dig eller får själva panik. Ingenting av det är särskilt bra.
Saken är den att ibland har man dåliga dagar, även när man tatuerar. Och precis som hästar och hundar är det precis som om Goldie märker av det på en gång och börjar trilskas med mig. Börjar surra surt, som om gummibandet sitter åt för hårt, eller nålen verkar ha vridit sig (fast den inte har det) och skruva sig mot „tippen“.
Tidigare började jag kallsvettas pa en gång, vända sig bort från kunden och säga „hmhmhm“, och då vet jag att det kommer bli en skitjobbig sittning.
Det som nu för tiden gör mig störst huvudbry är att välja rätt nål för rätt jobb. Rätt tjocklek. Jag hade även en hud-teori ett tag (men den har jag kastat nu), där huden avgjorde mer vilken nål jag valde. Men nu håller jag även på att jobba med små jäkla nålar rätt mycket. 4or, tjockare 5or, tunnare 7or...på endera innerarmen funkar den ena bättre än den andra.
Och idag gjorde jag en innerarm med Goldie och en 4a. små jäkla skitdetaljer och långa symmetriska linjer. Jag hatar pet-grejer. Jag fick sitta och dra samma linjer igen och igen och jag ville bara dö. Linjen blev bättre/sämre huruvda jag drog uppåt eller neråt och när såna där grejer händer mig, när alla små saker är pet och skit försöker jag jämt sitta där och klura ut varför och prova mig fram. Och så sitter man, tills kunden börjar skruva på sig. Då kommer paniken igen. Jävla skit-Goldie.
Saken är den att oftast ligger det på hudtypen. Det finns hud där det är som om man sitter och karvar i en elefant ena sekunden och nästa är det som att köra en kniv genom en guldfisk. Båda är lika frustrerande.
Jag satt med „Herr Innerarm“ i ungefär tre timmar. Jag är fortfarande ingen snabb tatuerare, även när arbetena kommer ut bra. Och där är huvudbryn igen. Vissa av mina vänner har jag haft underbara sittningar med och det har gått snabbt och fint och jag har inte behövt bättra på motiven efter läkning, och på DE sittningarna sjunger Goldie och susar fram och jag känner mig som Chris Garver i strålkastarljuset.
Och så finns de sittningarna då man bara vill bli klar för inget vill riktigt funka.
Avslutar med en liten bild på „Bättre sittning“ från idag: Jaquilines fot och hennes först gadd :)
Goldie och Sparky är av märket Micky Sharpz (telephone dial och micro dial) och kostade mig 150 euro styck, de var även mina första maskiner och därför känner jag mig extra säker och invand på dessa.
Alla de andra utom en kommer fran anonym fabrik i Japan och har själv justerat dom men vill inte riktigt gå lös pa folk med dom ännu. Utom Magnum, som hade väldigt stark slagkraft men som jag genom den minimala vetskap jag har om maskinens uppbyggnad har justerat om för shading, färgning etc. Några skruvar häääär...ett gummiband däääär....och den använder jag lite då och då, men när jag har för låg volt låter han så sur. Dont like that.
Iaf! Goldie. Goldie är en liner maskin, stark och stabil och i princip alltid pa gott humör. Me like Goldie. För det mesta. Denna arbetsveckas start har hon var lite gnällig. Det är konstigt hur huvudbry på något vis kann märkas av på ens arbeite, i tatuerandet är det verkligen så, iaf för mig. Om man fysiskt inte känner sig så kry är det kanske inget lustigt om man märker att „oj vad darrig jag var idag, shit“, men att det handlar så jäkla mycket om säkerhet.
När jag började tatuera var det först osäkerheten om huruvida nålen var rätt inställd, om styrkan var rätt, och om man gick för djupt och att hitta mittvägen. Saken med att gå för djupt (att nålen är för djupt under huden så att färgen „rinner“ ut och hamnar på ställen där den inte ska vara) är ju självklart alltid en rädsla man har, men man lär sig också långsamt hur huden är på olika delar av kroppen och var man ska passa sig extra.
Men så har man de dagarna, då allt är rätt och ändå funkar inte ett skit. Man drar en linje, och ingenting är där där man lyfter nålen från huden. Som om man inte har rört vid huden alls.
Och då kommer osäkerheten igen – och då kann man vara körd.
„vad är fel, är nålen fel, var jag för lätt på handen, är maskinen skogstokig?“
Och kunde ska inte märka någonting. Det är som att handskas med hästar eller hundar, bli osäker och de känner lukten och antingen kör de över dig eller får själva panik. Ingenting av det är särskilt bra.
Saken är den att ibland har man dåliga dagar, även när man tatuerar. Och precis som hästar och hundar är det precis som om Goldie märker av det på en gång och börjar trilskas med mig. Börjar surra surt, som om gummibandet sitter åt för hårt, eller nålen verkar ha vridit sig (fast den inte har det) och skruva sig mot „tippen“.
Tidigare började jag kallsvettas pa en gång, vända sig bort från kunden och säga „hmhmhm“, och då vet jag att det kommer bli en skitjobbig sittning.
Det som nu för tiden gör mig störst huvudbry är att välja rätt nål för rätt jobb. Rätt tjocklek. Jag hade även en hud-teori ett tag (men den har jag kastat nu), där huden avgjorde mer vilken nål jag valde. Men nu håller jag även på att jobba med små jäkla nålar rätt mycket. 4or, tjockare 5or, tunnare 7or...på endera innerarmen funkar den ena bättre än den andra.
Och idag gjorde jag en innerarm med Goldie och en 4a. små jäkla skitdetaljer och långa symmetriska linjer. Jag hatar pet-grejer. Jag fick sitta och dra samma linjer igen och igen och jag ville bara dö. Linjen blev bättre/sämre huruvda jag drog uppåt eller neråt och när såna där grejer händer mig, när alla små saker är pet och skit försöker jag jämt sitta där och klura ut varför och prova mig fram. Och så sitter man, tills kunden börjar skruva på sig. Då kommer paniken igen. Jävla skit-Goldie.
Saken är den att oftast ligger det på hudtypen. Det finns hud där det är som om man sitter och karvar i en elefant ena sekunden och nästa är det som att köra en kniv genom en guldfisk. Båda är lika frustrerande.
Jag satt med „Herr Innerarm“ i ungefär tre timmar. Jag är fortfarande ingen snabb tatuerare, även när arbetena kommer ut bra. Och där är huvudbryn igen. Vissa av mina vänner har jag haft underbara sittningar med och det har gått snabbt och fint och jag har inte behövt bättra på motiven efter läkning, och på DE sittningarna sjunger Goldie och susar fram och jag känner mig som Chris Garver i strålkastarljuset.
Och så finns de sittningarna då man bara vill bli klar för inget vill riktigt funka.
Avslutar med en liten bild på „Bättre sittning“ från idag: Jaquilines fot och hennes först gadd :)
„W“ som i Wohngemeinschafft
En introduktion.
jag bor i ett s.k. wohngemeinschafft, förkortat WG. De som så på tv på 90-talet kann likna detta vid „En fyra för tre“ som gick på TV4. Det är helt enkelt blandat folk som bor ihop, oftast är en huvud-hyresgäst och har hand om de andra och ser till att de betalar hyran etc.
i såna har jag bott sen jag kom till Tyskland. Har upplevt knarkaren/waste-of-space Karsten, och sen hade vi Steve jag-festar-jämt-är-dryg-har-alltid-rätt-är-33-men-lever-som-om-jag-var-19. I sistnämda fanns även genom åren jag-knullar-i-hallen-städar-aldrig-diskar-disk-i-badkaret-och-har-alltid-ångest-Miriam, jag-är-socialt-inkompetent-men-sätter-u-dig-emot-mig-hotar-jag-dig-o-blir-våldsam-Alejandro...ehm..nu..blir det svårt med namn..“Franska tjejen som lagade mat JÄMT, speciellt tiramisou“, „Franska killen som allt var bra med utöver att han glömde spola toaletten ibland“, „Ambulansförar-tjejen som drog efter tre veckor utan att betala hyra“....det var nog inte alla. Aja.
Grejen är att där jag bor nu, där är allt BRA. Det rä en konstig förändring efter 2 år ihop med förstnämde i listan. Nu bor jag i en stor fin gammal lägenhet i ett äldre hus. Gamla arbetar-kvarter, husen byggdes i början av ca 1930-talet för folket som arbetade i hamnen. Här med mig bor Michellina, en virrig glad 26-åring som konstigt nog rä jäkligt bra po att styra upp saker och hon kokar jättebra kaffe och är en bra vän! Självrullade cigg och tofu po mackan. Sedan har vi Dominik, en hyperaktiv kort 32-åring som har dreads, spelar trummor, är alltid glad och pigg och som även gillar friluftsliv. Nu i somras var han i skogen i en vecka.
Vad vi alla främst har gemensamt rä att vi alla är vegetarianer och sover ovan mark-nivå. Vi har nämligen bara loftsängar i lägenheten.
jag bor i ett s.k. wohngemeinschafft, förkortat WG. De som så på tv på 90-talet kann likna detta vid „En fyra för tre“ som gick på TV4. Det är helt enkelt blandat folk som bor ihop, oftast är en huvud-hyresgäst och har hand om de andra och ser till att de betalar hyran etc.
i såna har jag bott sen jag kom till Tyskland. Har upplevt knarkaren/waste-of-space Karsten, och sen hade vi Steve jag-festar-jämt-är-dryg-har-alltid-rätt-är-33-men-lever-som-om-jag-var-19. I sistnämda fanns även genom åren jag-knullar-i-hallen-städar-aldrig-diskar-disk-i-badkaret-och-har-alltid-ångest-Miriam, jag-är-socialt-inkompetent-men-sätter-u-dig-emot-mig-hotar-jag-dig-o-blir-våldsam-Alejandro...ehm..nu..blir det svårt med namn..“Franska tjejen som lagade mat JÄMT, speciellt tiramisou“, „Franska killen som allt var bra med utöver att han glömde spola toaletten ibland“, „Ambulansförar-tjejen som drog efter tre veckor utan att betala hyra“....det var nog inte alla. Aja.
Grejen är att där jag bor nu, där är allt BRA. Det rä en konstig förändring efter 2 år ihop med förstnämde i listan. Nu bor jag i en stor fin gammal lägenhet i ett äldre hus. Gamla arbetar-kvarter, husen byggdes i början av ca 1930-talet för folket som arbetade i hamnen. Här med mig bor Michellina, en virrig glad 26-åring som konstigt nog rä jäkligt bra po att styra upp saker och hon kokar jättebra kaffe och är en bra vän! Självrullade cigg och tofu po mackan. Sedan har vi Dominik, en hyperaktiv kort 32-åring som har dreads, spelar trummor, är alltid glad och pigg och som även gillar friluftsliv. Nu i somras var han i skogen i en vecka.
Vad vi alla främst har gemensamt rä att vi alla är vegetarianer och sover ovan mark-nivå. Vi har nämligen bara loftsängar i lägenheten.
Jässan-fredag forever
Hej min första blogg. Anledningen till att jag nu börjar skriva blogg är för att nu har jag äntligen en egen dator med internet och har tid med sana här saker. Sedan är idag en mycket speciell dag för idag slutade jag äntligen mitt deltidsjobb som jag har haft sedan oktober 2007 pa bilfirman --- Automobile här i Hamburg och nästa vecka pobörjar jag äntligen mitt nästa livsmal (efter att ha internetuppkoppling och starta en blogg) och det är att
TATUERA.
HELTID.
SOM YRKE.
HA!
Sedan november 2004 i en kal källarvaning i Dublin pa Sherrard street har jag haft denna tanke i mitt huvud. Innan fanns inet direkt nagonting. Köra gaffeltruck. AMS yrkesutbildningar som billackerare eller svetsare. Resa runt i Europa och jobba pa barer.
Vad som helst utom att bo hemma och plugga och skaffa studielån som jag aldrig kann betala tillbaka.
Vad som helst utom att gifta mig med grannkillen som jag gick i lekis med och bli pa smällen vid 20 års ålder.
Vad som helst utom att jobba pa ICA, ha husvagnssemestrar, titta i mina gamla skissböcker och undra „vad kunde jag ha blivit?“
Sen den dagen har i princip allt jag har gjort inriktat sig pa denna dag. Denna dag som är idag.
Min skånska arbetarkamrat och halvchef „Herr Mölls“ hade med sig bakelser idag och utropade „Jeg har mä kaager, för idag e de Jässan-fredag forever!“ så vi åt bakelser till frukost, och jag visade honom min nya portfolio som jag färdigställde igår. Blev bjuden över på middag hos honom och hans tjej pa söndag. Vi är de enda svenskarna som den andre känner här i stan, sa kontakten kommer vi att hålla!
Och det är nu det börjar. Som Tote Ron sa förra veckan när han släppte av mig vid tåget: „Nu är tärningarna kastade, nu spelar du.“
TATUERA.
HELTID.
SOM YRKE.
HA!
Sedan november 2004 i en kal källarvaning i Dublin pa Sherrard street har jag haft denna tanke i mitt huvud. Innan fanns inet direkt nagonting. Köra gaffeltruck. AMS yrkesutbildningar som billackerare eller svetsare. Resa runt i Europa och jobba pa barer.
Vad som helst utom att bo hemma och plugga och skaffa studielån som jag aldrig kann betala tillbaka.
Vad som helst utom att gifta mig med grannkillen som jag gick i lekis med och bli pa smällen vid 20 års ålder.
Vad som helst utom att jobba pa ICA, ha husvagnssemestrar, titta i mina gamla skissböcker och undra „vad kunde jag ha blivit?“
Sen den dagen har i princip allt jag har gjort inriktat sig pa denna dag. Denna dag som är idag.
Min skånska arbetarkamrat och halvchef „Herr Mölls“ hade med sig bakelser idag och utropade „Jeg har mä kaager, för idag e de Jässan-fredag forever!“ så vi åt bakelser till frukost, och jag visade honom min nya portfolio som jag färdigställde igår. Blev bjuden över på middag hos honom och hans tjej pa söndag. Vi är de enda svenskarna som den andre känner här i stan, sa kontakten kommer vi att hålla!
Och det är nu det börjar. Som Tote Ron sa förra veckan när han släppte av mig vid tåget: „Nu är tärningarna kastade, nu spelar du.“
