missdjango

Jag tror inte på det här med ”man kan ingenting göra”. Om man känner en orättvisa eller att något är fel kan man alltid göra något (eller att välja att leva med det).  Det finns också situationer där jag upplever att man är skyldig att göra något.  Annars kommer man alltid att tänka tillbaka på just den situationen och önska att man hade gjort något.

Jag har mött en sådan situation nu.

I lägenheten under oss bor det en kvinna som är epileptisk. Jag har sett henne flera ggr men som seden följer lär man ogärna känna sina grannar förrän man knuffas in i jobbiga hejanden i trapphuset, och detta har aldrig hänt med henne. Jag visste att hon hade en hund då jag flera ggr har sett denna hund, en stort svart labrador på promenad med henne. Detta var precis när vi flyttat hit och jag gick hemma så mycket.

Sedan försvann hunden. Nu är det en ny hund där. Det rör sig om en 5 månader gammal labrador/amstaff-mix.  De senaste dagarna har jag fått veta alltför mycket om den här valpens situation för att kunna ignorera det.

Det började med att jag och min kompis A satt och snackade i mitt kök i torsdags (hade ledigt). Hör liv på gården och kollar ut genom fönstret. Där sitter min granne på backen och försöker sittande ta sig framåt. Vi går ner och möts av en man som säger att han har skjutsat henne från Vällingby och inte kan lyfta henne för han har ont i knät. Dörren till lägenheten är öppen och därinne skäller hunden, fastkopplad i sängkamren.  Allt stinker hundpiss. Vi bär in henne och sätter henne på en stol i köket. Kvinnan kan knappt prata men vi får veta att hon är epileptiskt och antar att hon har haft ett anfall. Mannen, som tydligen är hennes ”vän”, säger att han inget vet om mediciner eller dylikt och att han nu tänker dra. Under tiden spyr kvinnan i en skurhink.

Vi får veta vad hon heter och mot hennes protester ringer jag efter en ambulans. Vi lägger henne på sängen och A går ut med hunden.  När ambulansmännen har kommit och gått har två saker uppdagat sig: hunden har kissat inomhus 2 ggr och kvinnan har inget anfall, utan är stupfull på starksprit. Det här var klockan 13 en veckodag. Vad som mer uppdagar sig är att hon varken har ätit eller tagit medicin och det finns inget hundfoder för det har hon glömt hos sin supkompis.

Här ändras förstås situationen, för att förutom en kvinna som har belastande sjukdomar är det här nu också en kvinna som inte tar ansvar för sin hund. Vi gör vad vi kan, vilket är att fixa Treo och bre en macka, sedan erbjuder jag mig att ta hand om hunden under dagen så att hon kan nyktra till. Hon tackar.

Nu känner jag hunden. Han heter ironiskt nog Lucky och är jävligt go. Och i helt fel händer. Vi gick och köpte hundfoder och hade honom hos mig hela dagen. Grabben kom hem, jag berättade hur det låg till och på kvällen följde han med ner då jag motsträvigt skulle lämna tillbaka hunden.

Vi hittar kvinnan i precis samma position som när jag lämnade henne 6 h tidigare: svamlande i sin säng, till synes fortfarande påverkad.  Det slutar med att Lucky följer med upp till oss igen. Då han inte är rumsren spenderar jag natten med att gå ut med honom varannan till var tredje timme natten igenom, plus en liten morronpromenad. Jag skulle jobba och var tvungen att lämna honom hos sin ägare efter det.

Och där har vi det. En så fin hund förtjänar bättre. Han har varit hos henne i 3 veckor och det känns som om jag har sett tillräckligt. Såg en man idag gå ut med honom runt 8-tiden. Det första han gjorde var att pissa direkt utanför porten, kunde inte hålla sig längre. Sen går mannen med honom 50m framåt och sen tillbaka. Och det blev hans kvällspromenad, de har inte varit ute sen dess.  Hon är inte ens kapabel att gå ut med honom själv.  Imorgon och på måndag är jag ledig, så ska köra ngt av en dags-jour om hon tillåter. Det verkar på henne som om hon själv vet att hon inte klarar att ge valpen vad den behöver, men vad vet jag.  Det bästa vore att få henne att själv inse detta så att han kan omplaceras.  Är beredd att ta det här rätt långt.