missdjango

Snart är det säkert att säga att årets jul är förbi och färdig. Både bra och dåliga saker har hänt men jag är rätt stolt över mig själv som har klarat av att träffa och äta middag med alla de människor i Johans familj, både på faderns och moderns sida som jag aldrig har träffat förut, utan att ha haft några utbrott.

Jag har faktiskt till och med haft trevligt. Johan sa att han var stolt över mig.

Energidepåerna har varit låga, och den svullna körteln har gjort mig snurrig och andfådd och trött, och självklart var jag jätterädd för att inte kunna kontrollera mig. Men jag har haft hårdpass med Johan och pratat med honom om allt som jag var rädd för kunde hända, vad som brukar hända vid såna här grejerna, och vi sa även lite lätt till hans föräldrar att jag "inte mådde så bra" vilket förberedde dom också.
På middagen igår hos Johans mor, med hennes nya respektive och hans fyra barn som jag aldrig har träffat så välte jag ett glas på bordet. En sån där typisk situation som skulle få mig att flippa i vanliga fall, som skulle få mig att bli skamsen och få se förebrående blickar och höra tilltal om att lugna mig. Men allt gick bra. Jag ursäktade mig och torkade upp, och det markerades inte alls av alla runt bordet. Man fortsatte prata och vara glada och jag förstörde ingen stämning alls.

Inatt var det storm. Det blåste som utav helvete ute och grenar föll ner från träden och jag drömde  ngt förvridet.

Jag var i Hamburg fast det var Stockholm, det var tvetydigt, och jag sa just hejdå till ngn för att dra vidare till en annan stadsdel. På tåget ringde jga min gamla klasskompis Linda från Skänninge-tiden för att fråga henne om vi kunde ses, för nu hade jag tid. Hon sa dock att hon just skulle äta julmiddag med familjen så det gick inte att gå iväg nu, men att vi ksulle ses nästa gång jag "kom hem".
Medan vi pratade åkte tåget igenom ett landskap som ser ut som vägen med bil mellan Mjölby och Skänninge och allt var snötäckt och soligt. En fin lugn dag. Jag såg som inzoomningar på djur som fanns i skogen, ekorrar, rävar och möss, och de grävde upp sill underifrån snön. Inlagd sill. Och allt var idylliskt.

Så hör jag ett mjau och vrider på huvudet. På stolen mittemot på andra sidan gången sitter en sjaskig kille och klappar en katt. Killen är tydligt utvecklingsstörd och gullar med katten som är smal och lortig och som helt klart ser missnöjd ut med att hållas fast av den här killen.

Jga vände rmig mot fönstret igen och fortsätter att prata i telefon. Plötsligt skriker katten. Jag vänder mig om. Killen håller den runt halsen med ena näven och i bakbenen med den andra. Katten är helt paralyserad och killen verkar inte fatta vad han gör.
Jag vänder mig mot honom och vädjar att "du kan inet hålla katten sådär, du skadar den". Killen tittar upprört på mig och vrider sig bort från mig med katten. I samma rörelse böjer han den. Ögonen blir totalt uppspärrade på katten och jag hör ett ben knäckas i dess kropp. Killen kramar ihjäl den.

Så vaknar jag. Johan sov bredvid, stormen dånar utanför och jag inser att jag måste gå på toa. Jag låg där i en halvtimme och väntade på att släppa visualiseringen av att jag skulle hitta en skändad katt i mitt badkar. När jag kom tillbaka så försökte jag gå in i drömmen igen och byta ut katten mot en dagstidning. det lyckades nästan.

Och jag kunde hela tiden tänka att jag var den där katten.