missdjango

Andra dagen som sjukling härute då. Förkylning bara men den förlamande sorten. Sov bort större delen av gårdagen, förutom en tripp hem för att fixa iordning hutschen.<Ska få besök imorrn och på söndagen ska vi hem till mig, så vill inte att det ska vara ett bombnedslag. Sen köpte jag ett pizzakit och föråt mig på pizza medans jag tittade på ett brittiskt program om folk som jobbade på klubb-toaletter. Framställde inte party-britter i finaste ljuset...

 

"wäää jag har piss på händerna och nu tog jag mig i håret"

 

"wäää jag stänger inte dörren när jag pissar"'

 

"wäää jag är så sexig så jag går in på killarnas"

"nej du glor ju bara på kukar"

"wäää nej, jag är sexy"

 

Och då kunde jag sitta och försöka minnas senaste gången jag gjorde bort mig på det där sättet och kunde inte komma på det. Det var skönt. Jag förstår mer och mer folk som slutar att dricka. Så har det väl varit ett tag iofj. Lärde känna och blev kär i en nykterist nåt halvår efter J, och det var nog ett nyttigt sätt för mig att få ännu mer energi att se över och ändra mitt drickande. JAg visste ju att det inte var bra, det var tydligt, men i mina umgängeskretsar är det många som har problem. Speciellt nu när vi blir äldre så märks det mer, likaså min kontakt med psyk som gång på gång har påpekat att mitt sätt att dricka (eller så som jag har druckit) inte är sunt. 

 

Vid nyår slutade Björnen att dricka och då drog jag automatiskt också ner. Jag hade gjort det redan innan men då började jag gå ut och inte dricka, för att vara support. Nu går jag inte ut mycket alls känns det som. Dels för att jag inte orkar längre, och jag har börjat tycka att det nästan är läskigt att dricka. När jag börjar bli full blir jag rädd, jag har blivit rädd för att tappa kontrollen.

 

När jag var yngre så brukade jag alltid säga att jag aldrig skulle låta rädslor styra mitt liv, och nu har jag blivit så jäkla rädd om mig. Jag är rädd för att slå mig, rädd för att få ont, rädd för att skadas. Det har väl att göra med att jag också märker att mib kropp har blivit lynnig just med energin. Helt plötligt är risken att däcka mycket större. Rädslan för att inte komma hem. Tänkte aldrig på det förr, trodde jag var oövervinnlig och nu känner jag att det är det sista jag är. De flesta skulle väl kalla det här sunt, jag har svårt att göra det eftersom jag inte är van vid det. Nu har jag ändå medicinerats i drygt ett år med de här humörstabiliserande, det är fortfarande inte så att man kan slappna av och go with the flow. 

 

JAg brukade prata så mycket om att jag ibland behövde fucka ur. Bara dra ut och supa ner mig och bara lalla, som att dra ut en plopp. Nu tror jag inte at tdet är fysiskt möjligt längre, något sug efter det har jag inte heller. 

 

Och det kan ju vara skönt. Jag har ju tidigare varit orolig för mitt drickande, att jag skulle bli alkolist. Senaste checken jag gjorde (fylla i papper om hur mycket man dricker) visade att jag inte NU dricker i för stora mängder men att jag garanterat gjorde det förut. Det fanns också en teori om att min lever har tagit skada. JAg vill ju liksom inte det. Såklart, vem vill det? Som med tänderna och bulimin, klart att jag inte ville kräkas sönder min emalj. JAg vill vara hel. 

 

Det finns fortfarande känslan av att jag har missat något. Jag är 27 nu. Inte så att jag har bråttom med att få ordning på mitt liv, men det skulle vara skönt. Jag klarar ju inte ens att ta tag i mina försäkringar eller min pension och det ska man ju göra nu. Det gnager på min dagligen nu. Fixa. Skapa trygghet. Rädda dig från dig själv. Jobba. Sköt ditt företag. 

JAg har liksom känslan av att jag aldrig skulle klara att ta ett steg utanför linjen, jag måste liksom laga bilen medans den rullar. En kompis föreslog igår att jag borde kanske se över möjligheten att få ett personligt ombud som kan hjälpa mig. Båda mina föräldrar har föreslagit att jag ska flytta tillbaka till Östergötland, de tror att lugnet skulle vara bra för mig. 50% sjukskrivning när jag börjar med dbt.

 

Jag kan bara inte få de här sakerna att hända. Jag vet inte vart m,an ringer, hur man gör. Och när ska jag göra det. Det blir som berg man inte kan bestiga för mig. Är bara för förvirrad, det har inte medicinerna tagit bort iaf.