missdjango

Leila bakar gambas i Frankrike och jag har soffläge.Katten går och jamar på väggarna och jag tar sjukdag. Visade sig att jag visst skulle vara här till söndag och inte till uidag som jag trodde, så jag måste förbi hemmet sen och hämta mer mediciner. Kanske också lite nya kläder. Och tvätta. Hade inga bokningar idag så gör inget arr jag är hemma.

 

 

Satt och tittade på resor till Berlin igår. För jag ska visst dit och hänga på tatueringsmässan med fröken Z och hjälpa henne kolla ut den tyska marknaden och hjälpa till med intervjuer. KAn bli kul, kan bli motsatsen också men det ska nog gå bra. Jag vill bara boka resan idag så att det inte blir för dyrt. 

Sen blir det mässa i Stockholm, då jag ska kränga tidningar med Björnen och nån dansk nisse. Gratis inträde och gratis käk, kan inte bli bättre. 

Och sen London-mässan. Fullt ös medvetslös. 

 

Semester? Typ. 

 

Annars är det inte så ösigt just nu. Jag hade vit helg förra helgen och ser ut som om det kommer bli det denna också. Känns bra! Träffar inte så mycket folk men det kan vara så ibland. Inte så att jag isolerar mig, det bara blir så där ibland. Antar att jag inte riktigt har energin, ibland räcker det bra att träffa folket på jobbet liksom. Sen jag började med medicinen är energin mycket lägre, som ett täcke man lägger över sig. Vissa dagar är det så att man kan sova bort hela eftermiddan. Och träna? går typ inte. Alla säger, "du kommer må bättre om du tränar" och det är säkert sant. Men att komma igång, den uppförsbacken blev helt plötligt dubbelt så lång. 

Viktigast för mig är att hålla vikten, så länge inte den skenar. Och det gör den inte, kanske för att jag äter rätt minimalt, Sjunker gör den inte heller.

 

Det är så många förändringar, och det är svårt att vara förberedd. Det jobbigaste tycker jag är att inse att det inte försvinner, att det bara är att vänja sig. Så länge jag tar medicinen, och det kan vara så att jag måste ta den väldigt väldigt länge. Vill inte säga resten av livet, det fanns ett tag då jag var inställd på det men nu har jag ändrat m,ig. Jag vill inte ta medicinerna resten av livet, jag vill kunna kontrollera mig själv. 

 

Alla de här lättnadskänslorna, att ha fått en diagnos och en bekräftan, och behandling, har lagt sig. Att inse at tdet inte finns några snabba lösningar till psykisk sjukdom bara för att man har hittat själva problemet. Det är lite tungt. Det som har varit skönast det har varit att lära känna andra människor med samma diagnos, i olika stämningar och med olika bakgrunder och behandlingar att kunna prata och reflektera med, att inte känna sig ensam och att också förstå att man inte har de sämsta förutsättningarna.

Men jag har inte träffat någon som har blivit friskförklarad. Någonstan är man ändå rätt ensam i sin egna kamp att komma till sans med allting. Vissa dagar märker man inget, andra dagar är man frustrerad och stångar sig blodig mot en vägg för att man känner inget, och det är läskigt.

Man g´kan glömma ångesten till viss del, inte tänka på den dagligen, eftersom den inte är där. Den lurar under ett täcke av psykofarmaka. Men därunder ligger också glädjerusen, skrikskratten och en bomb av dopamin, och man får inte röra det,

 

 

Det är konstigt när något som man tidigare har sett som en del av sin personlighet, en acceptans av vem man är och hur man är, helt plötsligt är borta. Jag tror att det är väldigt svårt att föreställa sig om man inte har upplevt det, lite Clockwork Orange.