Strävan
Känner mig rätt jäkla däckad idag, men har tagit 1 vitamin-tablett, 1 p-piller och 1 alvedon så det kanske löser sig?
Idag har jag inget speciellt jobb iaf, ska gadda bossen. Har en vision av en häst-madonna förfalskad?... nej fel ord. fördold? För...mörkad? MASKERAD. Typ. Maskerad till Eva som står och luktar på ett äpple och hon vill äta det men börjar gråta för att hon inte får. Det är en killer-ide. Vi får se hur den komemr funka. Gjorde lite skisser igår framför Antikrundan med choklad och salta pinnar men det funkade inte riktigt. Kanske har lossnat sen när man står där med den blottade huden. Hjälper ibland.
Kreativiteten känns låg, likaså sömnen är ett förvirrande töcken av oändliga uttröttande drömmar som bara förvirrar. I vaket tillstånd råder ovkså förvirring, blandat med frustration och en väldigt låg gräns på tålamod och tal-förmåga. Det påminner mig om en kort historia som jag skrev en gång på högstadiet. Man vaknar och ngt känns konstigt men man kan inte sätta fingret på det, och sen kommer mna på att man inte har sitt huvud.
Den enda kreativitet som riktigt gäckar, nästan outröttligt, det är tavlan som jag påbörjade förra veckan. Jga kan inte låta bli att måla lite på den varje dag. Det är som veckorna med min Maud-tavla som stod halvfärdigt i flera månader. Varje gång jag kom in på mitt rum stirrade hon på mig och krävde upprättelse. Den här tavlan tittar mer retfullt på mig.
Det är en flicka och ett lejon, och jag har en bild i huvudet på hur allt ska vara, och på ett sätt gillar jag känslan av att slita med den här målningen. Jag har målat om hennes ansikte säkert 4 ggr nu. Ögonen 6 ggr. Och den ser bara enkel ut. Den ser stel ut. Den ser poserande ut. Jag söker ngt sorts flyt och icke-medvetande.
En stor skillnad mellan den här och mina vanliga damer är att den här går i ljusa färgtoner istället för de här mörka, hårda skuggorna som jag vanlitvis jobbar med. och det är en utmaning. Du sitter 10 cm från ansiktet och duttar i en timme till tonerna av alla irlänska skivor du har, och sen när man tror att man börjar närma sig ngt och går iväg och tittar på några meters håll, så inser du att dina detaljer blir alldagliga.
Sen lägger du en ljus nyans där du aldrig skulle lägga ngn annars och inser att du har gjort ngt du aldrig lyckats med förut, och så får du lust att fortsätta.
Idag har jag inget speciellt jobb iaf, ska gadda bossen. Har en vision av en häst-madonna förfalskad?... nej fel ord. fördold? För...mörkad? MASKERAD. Typ. Maskerad till Eva som står och luktar på ett äpple och hon vill äta det men börjar gråta för att hon inte får. Det är en killer-ide. Vi får se hur den komemr funka. Gjorde lite skisser igår framför Antikrundan med choklad och salta pinnar men det funkade inte riktigt. Kanske har lossnat sen när man står där med den blottade huden. Hjälper ibland.
Kreativiteten känns låg, likaså sömnen är ett förvirrande töcken av oändliga uttröttande drömmar som bara förvirrar. I vaket tillstånd råder ovkså förvirring, blandat med frustration och en väldigt låg gräns på tålamod och tal-förmåga. Det påminner mig om en kort historia som jag skrev en gång på högstadiet. Man vaknar och ngt känns konstigt men man kan inte sätta fingret på det, och sen kommer mna på att man inte har sitt huvud.
Den enda kreativitet som riktigt gäckar, nästan outröttligt, det är tavlan som jag påbörjade förra veckan. Jga kan inte låta bli att måla lite på den varje dag. Det är som veckorna med min Maud-tavla som stod halvfärdigt i flera månader. Varje gång jag kom in på mitt rum stirrade hon på mig och krävde upprättelse. Den här tavlan tittar mer retfullt på mig.
Det är en flicka och ett lejon, och jag har en bild i huvudet på hur allt ska vara, och på ett sätt gillar jag känslan av att slita med den här målningen. Jag har målat om hennes ansikte säkert 4 ggr nu. Ögonen 6 ggr. Och den ser bara enkel ut. Den ser stel ut. Den ser poserande ut. Jag söker ngt sorts flyt och icke-medvetande.
En stor skillnad mellan den här och mina vanliga damer är att den här går i ljusa färgtoner istället för de här mörka, hårda skuggorna som jag vanlitvis jobbar med. och det är en utmaning. Du sitter 10 cm från ansiktet och duttar i en timme till tonerna av alla irlänska skivor du har, och sen när man tror att man börjar närma sig ngt och går iväg och tittar på några meters håll, så inser du att dina detaljer blir alldagliga.
Sen lägger du en ljus nyans där du aldrig skulle lägga ngn annars och inser att du har gjort ngt du aldrig lyckats med förut, och så får du lust att fortsätta.
Kommentarer
Trackback
