missdjango

Jag har precis kommit hem och vet inte åt vilket håll näsan pekar. Jag är ledsen och upprörd. Främst ledsen, och tröstande ord har inte hjälpt.

Om nån över huvud taget följer den här bloggen, och antagligen inte känner mig i verkliga livet..och, på det, har nåt form av monster i skallen (som är likt mina), kanske kan relatera till nht som jag nu kommer skriiva.

Det här monstret, som finns, i obestämd form, som jag tampas med, har alltid förföljt mig, och jag har alltid försökt döda det. Monstret har skapat mini-monter ich jag har säkert skrivit om hur stolt jag har varit över mig själv, mina framsteg, glädjen i att mer och mer ha känt mig som en funktionerande människa. Inte normalt funktionerande, men att jag har funkat och har kunnat hantera fler situationer som jag för ngr år sen skulle ha förstörds av.

Jag vet att jag har kommit framåt. Och jag är så stolt att jag får tårar i ögonen.

Idag vändes massor upp och ner för första gången på över ett år. Första gången egentligen, sen jag jobbade i tyskland. Det är svårt när du käbber själv att du har kommit till en plats som är trygg, och får veta att den inte är annorlunda från alla andra arbetsplatser som du har varit på. Du undrar, är jag verkligen en så svår människa? Så disfunktionabel? Jag vägrar tro det? Jag kan inte tro det. För det skulle betyda att det i princip inte skulle finnas en enda arbetsplats där jag skulle kunna funka. Jag vet inte om jag överdramatiserar, är jag rätt person att bestämma det?

Det som jag vet, är att jag behöver en arbetsplats där jag lägger upp mitt egna schema utifrån vad jag klarar av och att mina kollegor frstår och accepterar mina svängar i humöret. Det är ett drömscenario, men jag går i terapi och försöker vara lyhörd och jag jobbar som fan på mig själv och som sagt, det finns ingte hellre som jag vill än att funka bland människor.

Det är ett sånt jävla bakslag att få indikationen att jag inte gör det när jag jobbar för det mer än vad jag nånsin har gjort på den punkten när jag känner mig som mest medveten om mina brister.

Jag har problem. Med fler saker. Men att påstå att jag inte gör tillräckligt göt så ont. Jag funkar inte som vanliga människor gör – det är ngt som jag har accepterat och jag försöker fortfarande räta ut var exakt saker går i kläm – men jag vill vara med. Jag VILL vara normal och klara allt som alla andra klarar. Det har jag alltid velat. Jag blir så förbannat ledsen när folk ser mig som trasig och kasserad. Jag kan inte hjälpa hur jag föddes. Men jag vill så jävla gärna vara med. Jag vet att jag har mycket bra saker att dela med mig av, även om jag inte kan springa i ekorrhjulet.