En vecka senare
Sitter pa Roger sa idag är det tyskt tangentbord!!
Lördag och en vecka Sverige. Johan är iväg och spelar in en song med sitt band sa jag later bli att sova fast jag skulle kunna ta en timme till och laddar upp kort pa facebook och kollar pa musikprogramm för barn. JObbigaste är att jag har haft lite svoert att andas sen jag gick upp. Försöker andas mer med magen, har läst att hyperventilation och andningsproblem kan bero att man andas mer med bröstkorgen och att blodet da far ett överskott av koldioxid vilket gör kroppen panikslagen. Oh well.
Hur ska man utvärdera sin första vecka da? Väldigt blandat. Jag har varit väldigt ledsen, haft stunder av ren förvirring, varit glad när saker har funkat, varit gladd när Johan och jag har haft kvällar ihop och man försöker vänja sig vid tanken att nu kan det vara sa hur länge vi vill.
Samtidigt känslan av att man vill prata med ngn som vet hur man känner. och det finns ingen vän eller familj här tror jag som vill höra mig böla över hur jag saknar Hamburg.
Igar bjöd jag över en av mina bekanta/en av Johans vänner och gaddade henen i vardagsrummet. Det var en trevlig eftermiddag och det kändes skönt att äntligen tatuera igen. Men jag vill inte göra det till en vana att gadda hemma med de där värdelösa plastgreppen och det daliga ljuset.
Försöker mala en del med. Har avslutat en gammal tavla som pa börjades förra aret och börjat med en ny. Blir väl att fortsätta pa den idag. Och ikväll ska vi ut. Typ.
jag har stunder av att känna att allt är lugnt, men jag märker hur bräcklig jag är. Maste ta det meter per meter, jag är typ rädd att handla själv i mataffären eller att göra ngt alls själv. Tyck att det later fjantigt men det är faan inte kul att vara pa väg till t-banan och bli snurrig/ma illa av ingenting. Panikattackerna och angesten kommer som av sig självt just nu, samtidigt som jag börjat sova konstigt och upplever mig själv som väldigt trött och apatisk. Egentligen passar allt in i mallen av vad jag hade förväntat mig lite. Jag överreagerar pa allt som Johan säger och gör och tolkar allt i förhallande till mig själv och till oss.
Men jag gömmer mig inte bara i lägenheten. Har fixat allt med myndigheterna, försöker fixa med studion, och träffade min gamla kompis fran gymnasiet i torsdags för första gangen sen 2007. Vi gick och fikade i Skanstull och hade ganska fort väldigt djupa snack, som förr i tiden.
Men att umgas med folk och att ha kontakt med folk, känns ännu svoert.
Lördag och en vecka Sverige. Johan är iväg och spelar in en song med sitt band sa jag later bli att sova fast jag skulle kunna ta en timme till och laddar upp kort pa facebook och kollar pa musikprogramm för barn. JObbigaste är att jag har haft lite svoert att andas sen jag gick upp. Försöker andas mer med magen, har läst att hyperventilation och andningsproblem kan bero att man andas mer med bröstkorgen och att blodet da far ett överskott av koldioxid vilket gör kroppen panikslagen. Oh well.
Hur ska man utvärdera sin första vecka da? Väldigt blandat. Jag har varit väldigt ledsen, haft stunder av ren förvirring, varit glad när saker har funkat, varit gladd när Johan och jag har haft kvällar ihop och man försöker vänja sig vid tanken att nu kan det vara sa hur länge vi vill.
Samtidigt känslan av att man vill prata med ngn som vet hur man känner. och det finns ingen vän eller familj här tror jag som vill höra mig böla över hur jag saknar Hamburg.
Igar bjöd jag över en av mina bekanta/en av Johans vänner och gaddade henen i vardagsrummet. Det var en trevlig eftermiddag och det kändes skönt att äntligen tatuera igen. Men jag vill inte göra det till en vana att gadda hemma med de där värdelösa plastgreppen och det daliga ljuset.
Försöker mala en del med. Har avslutat en gammal tavla som pa börjades förra aret och börjat med en ny. Blir väl att fortsätta pa den idag. Och ikväll ska vi ut. Typ.
jag har stunder av att känna att allt är lugnt, men jag märker hur bräcklig jag är. Maste ta det meter per meter, jag är typ rädd att handla själv i mataffären eller att göra ngt alls själv. Tyck att det later fjantigt men det är faan inte kul att vara pa väg till t-banan och bli snurrig/ma illa av ingenting. Panikattackerna och angesten kommer som av sig självt just nu, samtidigt som jag börjat sova konstigt och upplever mig själv som väldigt trött och apatisk. Egentligen passar allt in i mallen av vad jag hade förväntat mig lite. Jag överreagerar pa allt som Johan säger och gör och tolkar allt i förhallande till mig själv och till oss.
Men jag gömmer mig inte bara i lägenheten. Har fixat allt med myndigheterna, försöker fixa med studion, och träffade min gamla kompis fran gymnasiet i torsdags för första gangen sen 2007. Vi gick och fikade i Skanstull och hade ganska fort väldigt djupa snack, som förr i tiden.
Men att umgas med folk och att ha kontakt med folk, känns ännu svoert.
Kommentarer
Trackback
