missdjango

En ny morgon i min säng! En tand gör ont sen igarkväll, annars är allt bra. Lucy kom över igar och vi beställde tonvis med mat (men at bara hälften) och frossade uppe i min säng och kollade pa hundfilm. Det var mysigt. Fy faan vad jag kommer att sakna henne. En av mina längsta och bästa vänner här, syster nummer 45 ;)

Idag ska jag gadda Markos fingrar och sen antagligen träffa Mel över en kaffe och ge henne dvd-filmer som jag lanade för tusen ar sen.

Hittade ngt nyss som jag vill publicera här i ett gammalt mail, nämligen mitt avslutningsarbete i Svenska fran gymnasiet, som ledde till ett MVG i hela kursen. Ja, jag är stolt, det här var tiden da Jässan kunde bli vad hon ville, fast Jässan sa redan da att nejnej, jag vill tatuera och ses ner pa av samhället. Fast kanske hade Jässan kunnat skriva notiser i Svenska Dagbladet.

svenskauppsats essä "Fasornas sekel"
 
krig är idag ett begrepp som de flesta människor på jorden är bekanta med 
och de flesta tror nog att de vet vad det innebär. men kan man verkligen 
föreställa sig något så hemskt som krig, få en rättvis mental bild av det 
utan att själv ha upplevt det?

det finns flera som har försökt. under 1900-talet var vi med om flera stora 
krig. bland annat; första och andra världskriget, koreakriget, vietnamkriget 
och kriget i afghanistan. den ungefärliga dödssiffran för alla de här krigen 
lyder; 72, 8 miljoner människor. det skulle vara som att tömma och 
återbefolka sverige över tio gånger under 100 år, och det skulle ändå inte 
räcka för att täcka antalet offer.

men från varje krig kommer ju även överlevande och det är de människorna som 
kan ge oss den närmaste förståelse för vad ett krig tar fram hos en 
människa. i kapitlet Fasornas sekel finns texter med flera olika exempel och 
perspektiv och det är det kapitlet som jag har valt att min essä ska handla 
om.

det första stora kriget som skakade det här seklet var World War One, Första 
Världskriget. det pågick från 1914 fram till 1918 och efetrlämnade 10 
miljoner döda. 1929 gavs boken "På västfronten intet nytt" av Erich Maria 
Remarques ut. västfronten 	låg i norra frankrike och i belgien och bestod av 
milslånga skyttegravar, ett så kallat "ingenmansland". bara under en dag 
kunde tusentals soldater stupa där. huvudpersonen, den 18-årige Paul Bäumer, 
tar värvning tillsammans med flera andra klasskamrater efter att deras 
lärare har gett dem långa tal om denna ärofyllda handling; att försvara sitt 
land. men boken är långt ifrån en romantiskt patriotisk skrift, jag läste 
den själv i högstadiet och efter det kunde jag inet sluta tänka på 
senapsgasen och uppslitna bukar där tarmar hänger ut.

just det utdraget som är med i läroboken beskriver lite om hur det var att 
vara soldat, och man kan också dra paralleller mellan den texten och en 
annan, nämligen "En menig riktares berättelse" av Svetlana Aleksijevitj. de 
skildrar två unga soldater ur två olika krig, men ändå berättar de liknande 
saker och det är hur soldaterna var tvungna att mentalt stänga ner sig 
själva för att klara av kriget. den senare texten bygger på en intervju med 
en exsoldat från kriget i Afghanistan. han beskriver däri att han, liksom 
den unge Paul Bäumer, drömde om att bli den där krigshjälten som kunde döda 
kallsinnigt, visste att handla rätt, och som kom hem hedrad med sin pluton. 
han märkte hur de andra soldaterna sällan var hjältar, han själv blev aldrig 
det som han ville vara heller. "att det inte finns så mycket människa i 
människan, det har jag förstått i det här kriget", säger den unge soldaten. 
han själv klarade aldrig av pressen, för han kunde inte släppa sin 
medmänsklighet eller acceptera bristen på den som försiggick bland 
soldaterna. soldaterna i Pauls pluton går mer samlat soldatlivet till mötes, 
för de inser att efter det här kriget finns inget nytt liv. de som kommer 
levande hem kommer ändå att vara soldater för resten av sina liv. de är 
"krigets generation", människor som har blivit så formade att de aldrig 
kommer att kunna gå tillbaka till ett "normalt" liv igen.

jag anser att det är så på båda sidorna. de som slåss för att de har blivit 
tillsagda att göra så, de som lämnar sina hem för att de blir tillsagda att 
göra så. i ett krig slåss inte bara soldater och länder. alla slåss, för 
alla vill överleva. alla gör inte det. någon som dog långt efter att Andra 
världskriget och Hitler hade gått i graven var juden Primo Levi, författaren 
till boken "Är detta en människa?" från 1959. 1987 begick han självmord, 
över 40 år efter krigets slut. Primo Levi berättar i boken om de starka 
minnena från hans tid i koncentartionslägret Buna nära Auschwitz, de som tog 
hans liv. i utdraget beskriver han hur tyskarna berövade offren i 
koncentrationslägren allt mänskligt värde. deras privata saker, deras 
familj, deras namn och deras identitet.

 "den som har förlorat allt förlorar lätt sig själv", skriver han. 

kanske händer något liknande soldater ibland. 
då man plockas ut från sin normala omgivning, sitt egna liv och placeras på 
en ny plats långt borta från allt man tidigare känt, är det kanske då man 
måste ta ett etiskt och mentalt steg tillbaka för att ens ha någon chans att 
komma levande ur det hela? kanske man måste upphöra att vara människa?
i ett krig är det de utsatta och soldaterna som blir offer för olika makter, 
och även för varandra. sedan finns de andra människorna, åskådarna. de som 
sällan får veta vad som har hänt förrän allt egentligen är över. andra 
världskriget och revolutionen i sovjet var konflikter som båda var ytterst 
propagandastyrda gentemot ländernas egna folk, och även med sitt ansikte 
utåt. efter att Adolf Hitler hade kommmit till makten och samma sak med 
Stalins folkmord, dröjde det ändå länge innan länder utanför reagerade eller 
ens riktigt förstod vad som faktiskt försiggick. vad Hitler och Stalin båda 
gjorde var att de förbjöd vissa skrifter, vissa författare, den fria 
handlingen och tanken, och faktiskt lyckades hjärnvätta människor genom 
fantastiska tal och starka makter som agerade i mörkret.

många verk som skrevs under dessa tider gavs inte ut förrän många år senare 
på grund av censuren som rådde. ett exempel på det här är den ryska poeten 
Anna Achmatova. det här var dock en kvinna som överlevde censuren och ändå 
lyckades nå ut till folket, vilka memorerade hennes dikter. att de ännu 
finns kvar idag är ett starkt bevis på ordets makt, egentligen på samma sätt 
som minnet av talaren Hitler. i läroboken finns en dikt av Achmatova vid 
namn "Epilog till Rekviem". denna mycket vackra och känslosamma dikt skrev 
hon för alla de kvinnor som liksom henne väntade utanför fångläger och 
fängelser för att få höra vad som hänt med deras män och barn. hon lyckas 
sätta ord på de känslor som flera hundra människor delade, det är sann 
poesi.

Primo Levi och Anna Achmatova kunde genom att berätta sina egna historier 
samtidigt berätta flera hundratals livsödens historia på ett sätt som får 
oss helt utomstående att till viss del förstå hur hemskt det egentligen var, 
för att förstå det helt kan vi nog omöjligt göra. jag finner inte ett spår 
av självömkan i texterna från läroboken, men jag finner sorg från skrivarnas 
sida. det hemska som ligger i att en människa kan skada någon annan så hårt.
det här är verk som jag inte anser i första hand finns till för oss, utan 
för alla de som var med om krigen. att möta sin historia och acceptera det 
som hände för att kunna gå vidare och förhoppningsvis kunna leva igen, och 
jag kan inte tänka mig något svårare. den uppgivenheten och den rädslan kan 
nog inte präntas ned på papper med ord, och kanske är det därför som många 
av de här verken är skrivna helt enkelt som reflektioner, utan alltför 
mycket känslor utan snarare sakligt "rakt upp och ner". det behövs inte 
heller några fantastiska utmålningar eller visioner för att förklara hur det 
var. de enda som har rätt till att egentligen skildra krigen är de som 
faktiskt var där - och de har nog inga visioner.

två värlskrig. "en gång är ingen gång och två gånger är en gång för mycket", 
finns det ett ordspråk som lyder. likt förbannat går vi här som på tå och 
väntar på ett tredje världskrig. andra världskriget hann knappt ta slut 
innan nya spänningar uppkom i världspolitiken, den här gången mellan USA och 
Sovjet. kapprustingen mellan nationerna startade och krigsindustrin tog fart 
i vad som ändå borde ha varit evig fredstid. Berlinmuren restes, atombomber 
släpptes över Hiroshima och Nagasaki, hetsjakt fördes på kommunister och 
Vietnamkriget påbörjades 1965. resten av världen började nu att ifrågasätta 
västvärldens burdusa framtoning och länders ungdomar ville ha förändring. 
deras föräldrars generation var de som hade genomlidit krigen och det här 
var ungdomarna som en gång för alla ville ha frihet och fred. de gjorde 
revolt. ingen skulle längre behöva berövas på sin framtid eller leva i 
rädsla, det var drömmen.

så länge som människan har funnits så har egentligen krig funnits, men 
aldrig tidigare har vi haft tillgång till så starka skildringar som under 
1900-talet. krigets skugga har aldrig nått ut till så många och det har fått 
oss att nå ett form av vägskäl. varför är krig inte ännu en förlegad 
konfliktlösning? det är egentligen något som vi alla måste fråga oss.
1989 föll Berlinmuren. Sovjetiska imperiet upplöstes. 1989 var massakern på 
Himmelska fridens torg. och sedan dess? gulf-kriget, konflikterna i bosnien 
och kosovo. just nu pågår över tjugo olika krig runt om i världen, hur många 
av dom är du medveten om? då vi här i Sverige just nu inte på något sätt har 
ett krig vid vår ytterdörr så sitter vi här och petar tänder och klagar på 
Bush och på invandring och är totalt ignoranta och känner oss samtidigt bara 
maktlösa. var det inte så som hitler kom till makten? därför att ingen 
aktivt agerade?
 
 
"Jag ska minnas dem - överallt
och alltid, också i nya sorger.
 
Och om min plågade mun skulle tystas -
må de miljoner för vilka den ropar
 
ropa ut den klagan och minnas mig
var gång min minnesstund nalkas."
 
/Ur "Epilog till Rekviem", Anna Achmatova