missdjango

Människor och vatten.

Vattnet är det starkaste element av alla. Vad du än sätter upp i vattnets väg, så kommer dte alltid förbi. Sätt upp en mur, lägg stenar i dess väg, och vatten finner alltid en spricka.

Närvaro av vatten skummar även upp ngt inom människor. Det kan ha en lugnande inverkan, en positiv inverkan på våran kreativitet, samtidigt som den kan inbygga oro och skräck. När vi drömmer symboliserar vatten våra känsloliv.

Utan vattnet kan vi inte leva, ingenting på jorden kan leva utan vatten. Det är samtidigt en kraft omöjlig att styra, det finns ingenting vildare än vatten.

I huset där vi bodde under störst del av min barndom i Skänninge hade vi flera tavlor uppsatta av skeppet Cutty Sark, och målade bilder föreställande „Cutty Sark Tall Ship Race“ (en av de första fraser som jag lärde mig läsa) samt tavlor av skummande vågor. Jag brukade titta rätt mycket på dom. När jag var riktigt liten tyckte jag att de var tråkiga, men de kom att växa på mig med åren. Nu är de ngt av det som jag saknar mest ibland, när jag tänker på huset på Vinkelgatan.

Jag har aldrig bott nära en kust direkt, men jag har många minnen av vilt vatten. Mina äventyr som barn runt Skenaån i Skänninge, våra badresor till Getryggens strand tillhörande Vättern, kvällspromenader i Vadstena längst vattnet där ätandes mjukglass och tittandes på båtarna. Och genomsökandet i loppisbodarna i Motala hamn i jakt på det där spännande jag-vet-inte-vad-men-jag-vet-när-jag-ser-det. Semstrar i Danmark, samlandet av snäckor, klättrandet på sanddynor. När vi var i Skagern (som på tavlorna hemma av Peder Severin Kroyer som var mammas bidrag) och jag köpte en snäck som man kunde höra havet i.

Och Huset i Hasslö. Ett rött hus, där jag ständigt lekte att stenrösen kring grusvägarna var fyllda av vilda ormar. Vi duschade i en kamin neråt hamnen (man kände lukten av tjära, salt och hörde måsarna), lägg i fem kronor och du får fem minuter varmvatten. Där man kunde sitta pa kajen och titta ner och se fiskarna simma längst med batarna.

Det var där vi åkte och badade vid den där stranden. I Havet. För varje gång som vi återvände i min barndom var jag alltid lite förvirrad. Jag trodde att det var samma strand, men jag var inte säker förrän jag kom i vattnet och smakade på det. Då visste jag vart jag var. Saltet. Och alla maneter, som jag kallade magneter, och som jag gick i evigheter och plockade vid stranden, bar ut i vattnet och som alltid till min frustration rullade in till stranden igen.

Jag minns första gången vi besökte Vasamuséet i Stockholm, lukten av tjära kring den där jättestora båten med guldlejon som man inte fick ta på. Sen tog jag tag i ett räcke täckt av olja, fick olja på händerna och jackan, och mamma blev sur.

Och när Isabel och jag åkte Silja Line med mormor till Finland (den där resan då jag var galen och begravde folk i bollhavet och klättrade över folk och lekte taga), och vi stod vid de låga fönstren där man såg allt grönt vatten vina förbi och vi försökte se havsdjur. Ålar, stora vita elektriska maneter och hajar.

Och såklart, fisketuren med mormor och Kalle, när vi fiskade upp tio kilo strömming och Kalle slog ihjäl en gädda med en bräda. Vi rensade fisken på en liten udde och fiskmåsarna skrek över oss efter rester. Jag hade på mig min alldeles egna flytväst, den var lila.

En del av mig är den där skogshuggar-lantis-ungen som vill klättra i berg och träd, stångas med getter, springa över ängar och bli lortig av att gräva upp och äta rå potatis direkt ur jorden. En annan del av mig dras mot vattnet. Det är en blandning av romantik, fascination, historia, jag vet inte. Så mycket av människans utveckling kretsar kring vatten, samtidigt är det på något sätt ett element som vi bara kan bemästra till en viss gräns. Navigationstekniker som är lika gamla som sjöfarten nyttjas än idag. För om ett skepp utsätts för en storm, eller om elektroniken slås ut, då äger havet dig. Och allt det som finns i vattnet, det vet vi inte än idag.

När jag gick i 4an gjorde jag ett arbete och jättebläckfiskar. De både skrämde och fascinerade mig, de gör det än. Man vet inte hur stora de kan bli, de största som man har hittat är över tio meter. Det finns hundratals historier om dom hundratals år bakåt, om jättebläckfiskar som attackerar skepp. Eller bara om „havsvidunder“. Stora köttstycken som flutit iland efter att ha drivit runt i vattnet till oigenkänlighet.

Och vidare till alla andra havsväsen. Sjöjungfrur, sirener, Poseidon... Och det löper alltid vidare. Jag har tusen trådar som binder varann samman i min fascination. Livet som sjöman, shanties, Moby Dick, Rädda Willy, ebb och flod, gamla sjökort, skepp, tatueringarna, snäckorna, kompasser, sextant... tanken på James Cook och hans besättning när de först kom till Hawaii-öarna och Nya Zeeland och såg saker som ingen annan i vår del av världen visste fanns. Bara tanken på att befinna sig ute till havs i över två år. Haha, det var faktiskt ngt som jag övervägde år 2007 när jag nästan flyttade in i mors klädkammare i Stockholm. Jag var där en helg när det var Cutty Sark Race-dagarna och massor skepp från hela världen hade lagt till vid Slussen och vi var uppe på ett mexicanskt skepp.

Och jag som hade förlorat allt och inget hopp hade (just då i mitt liv) tänkte i min enfald att, „ja, jag drar till sjöss.“

För det var ju det man gjorde. Men det gjorde jag inte. Nu för tiden går man inte ner till hamnen och skriver in sig på en skonare. Alla de där unga männen som gjorde just det, 17-18 år gamla och resa runt världen, sovande i hängmattor likt VillerValle i Söderhavet, träffande hamnar efter hamnar. Eller människor arbetande som lastare i hamnen, fyndande i lådor inkommande från fjärran länder med bananer, ananas och gud vet allt.

Jag har aldrig varit till havs. Jag kommer knappast att gå till havs heller. Men jag har tagit det metaforiskt till mig. Jag är visst en typ av sjöman, som reser och letar efter min hamn. Och där det finns vatten, finns det måsar. Och där det finns måsar, finns det land, finns en hamn.

Tatueringsfynd på en gammal sjöman som var kund hos mig förra året. Ibland bär de runt på riktiga klenoder! Denna dam är tatuerade han för hand under sina år på sjön.