Morgonekot
Gröten vann över mig idag. Lagade för 2 pers av ngn anledning! men nu är jag mätt som faan iaf!
Veckans sista arbetsdag är här och det ska bli skönt som faan med helg, som jag tycker varje helg. Ska köra vidare pa Saschas knä idag. Egentligen har jag noll lust, men jag kan ju ploega honom lite, det kan väl vara skoj. ;) Utöver det har jag bara en skrift, med lite tribal runt om pa en vad. Huden pa vaden är oftast väldigt lättatuerad sa ska nog ga rätt smidigt.
Läste nu pa morgon att Fukushima nu kan räknas som en ny Tchernobyl. Vi blaser ut ljusen pa toertan och kliver av podiet. Kan inte ngn skriva en bok? Där precis det som händer i Japan just nu händer, men här? Alla lallar omkring här ute och idag ser ut som igar, medans jag när vi bara fick LÄRA oss om Tchernobyl i skolan när man var liten var livrädd. Giftigt regn, grönsaker man inte kan äta, fiender som inte syns och som ger en cancer. Överallt!!
Senaste nytt i Fukushima I är att försöken med att kyla kärnreaktorn i block 1 med saltvatten har gett totalt bakslag. Saltet i vattnet kristalliserar sig och riskerar nu tat ge motsatt effekt - nämligen att stänga inne hettan. De ska nu försöka kyla med sötvatten. Tre i räddningsmannskapet har skadats allvarligt da de SPRANG genom stralat vatten - och fick BRÄNNSKADOR (bara dte later som värsta skräcken för mig). 18 mannar utsatta för allvarlig stralning, och stralningsnivan i Pacifiks har höjts dramatiskt. Viss fisk, grönsaker och vatten i och runt regionen har dragits in.
Det slog mig igar när jag tänkte pa hur lang tid det kommer ta att bygga upp allt igen. En gang skrev jag en etopisk novell om tva ryska barn som sov i en förstörd nedskjuten kyrka. Den ena hade en metaforisk dröm om girighet. Det var i framtiden ngn gang, jag beskrev USAs president som en liten gubbe som hade last in sig i Vita Huset drickandes ur sin plunta och hur alla hade vänt ryggen mot Afrika. I novellen beskrevs det inte ingaende, men i mitt huvud var det helt enkelt sa att alla hjälporganisationer, alla andra länder, ALLA, hade en efetr en gett upp. Och nu visste ingen mer vad som hände där. Frustration, uppgivenhet.
Tänk, rent hypotetiskt, om hela världen vände ett katastrofdrabbat land ryggen. Det gör iofj vi fotfolk själva jävligt fort, efter en vecka glömmer vi det och det upploppet, den och den översvämningen. Men om hela världen skulel göra det, skulle ngn vaga titta efter igen?
Jag har inte tid att skriva den där boken, sa om ngn annan pallar är jag tacksam!
Veckans sista arbetsdag är här och det ska bli skönt som faan med helg, som jag tycker varje helg. Ska köra vidare pa Saschas knä idag. Egentligen har jag noll lust, men jag kan ju ploega honom lite, det kan väl vara skoj. ;) Utöver det har jag bara en skrift, med lite tribal runt om pa en vad. Huden pa vaden är oftast väldigt lättatuerad sa ska nog ga rätt smidigt.
Läste nu pa morgon att Fukushima nu kan räknas som en ny Tchernobyl. Vi blaser ut ljusen pa toertan och kliver av podiet. Kan inte ngn skriva en bok? Där precis det som händer i Japan just nu händer, men här? Alla lallar omkring här ute och idag ser ut som igar, medans jag när vi bara fick LÄRA oss om Tchernobyl i skolan när man var liten var livrädd. Giftigt regn, grönsaker man inte kan äta, fiender som inte syns och som ger en cancer. Överallt!!
Senaste nytt i Fukushima I är att försöken med att kyla kärnreaktorn i block 1 med saltvatten har gett totalt bakslag. Saltet i vattnet kristalliserar sig och riskerar nu tat ge motsatt effekt - nämligen att stänga inne hettan. De ska nu försöka kyla med sötvatten. Tre i räddningsmannskapet har skadats allvarligt da de SPRANG genom stralat vatten - och fick BRÄNNSKADOR (bara dte later som värsta skräcken för mig). 18 mannar utsatta för allvarlig stralning, och stralningsnivan i Pacifiks har höjts dramatiskt. Viss fisk, grönsaker och vatten i och runt regionen har dragits in.
Det slog mig igar när jag tänkte pa hur lang tid det kommer ta att bygga upp allt igen. En gang skrev jag en etopisk novell om tva ryska barn som sov i en förstörd nedskjuten kyrka. Den ena hade en metaforisk dröm om girighet. Det var i framtiden ngn gang, jag beskrev USAs president som en liten gubbe som hade last in sig i Vita Huset drickandes ur sin plunta och hur alla hade vänt ryggen mot Afrika. I novellen beskrevs det inte ingaende, men i mitt huvud var det helt enkelt sa att alla hjälporganisationer, alla andra länder, ALLA, hade en efetr en gett upp. Och nu visste ingen mer vad som hände där. Frustration, uppgivenhet.
Tänk, rent hypotetiskt, om hela världen vände ett katastrofdrabbat land ryggen. Det gör iofj vi fotfolk själva jävligt fort, efter en vecka glömmer vi det och det upploppet, den och den översvämningen. Men om hela världen skulel göra det, skulle ngn vaga titta efter igen?
Jag har inte tid att skriva den där boken, sa om ngn annan pallar är jag tacksam!
Kommentarer
Trackback
