missdjango

Lite morgonsvammel igen...Det här med att sova till klockan nio verkar ju aldrig hända igen, idag var det uppe med tuppen klockan åtta. Sitter i sängen lite skamset och har redan duschat och min kanna kaffe väntar på mig, en timme för tidigt.

Jag lyckas i princip aldrig somna om efetr att jag en gång har vaknat. Direkt sprätter hjärnan iväg, först kollar den det fysiska tillståndet. Har vi en puls? Öppnar vi ögonen? Är det varmt elelr kallt? Kollar filt-status. Vad väckte mig? Vad är klockan? Är det ljust ute? Måste jag på toa? Och sen ränner den iväg i „övriga tankegångar“, som jag tyvärr inte kan stänga av...

(vad är dte för dag idag? Hur trött är jag? Vad drömde jag? Varför drömde jag det? Vad var dte sista jag tänkte på innan jag somnade, ja, just det, Det, tänkatänkatänkatänka...är jag pigg? Vill jag sova länge? Eller ska jag gå upp? Nej jag ska inte gå upp. Men är jag pigg? Då kan jag ju gå upp. Och göra saker sm maste göras. Hm som det och det. Och det skulle jag göra på det viset...och kaffe är gott...)

ett ständigt jävla blablabla, tills man säger „OKEJ, för i helvete!!“ och går upp. Jävla skit. Och ena körteln sticker ut från halsen igen som på en jävla kalkon.

God morgon. Och nu då?

Idag blir en rätt soft dag. Hela veckan har varit rätt soft. Tre kunder idag, varav en är betalande. Men sånt är livet. Ibland.

Jag känner mig lite lustig idag. Det är inte bra tror jag. Pfff , jag tror jag är less. Just nu är jag lite less på mig själv. Egentligen behöver jag inte ändra något i mitt liv just nu. Jag har hem, jag har jobb jag har vänner, jag tjänar så att jag klarar mig. Egentligen har jag det bättre än jag någonsin har haft i mitt självständiga liv. Samtidigt är jag en strävande människa, och en rent ut sagt jobbigt rastlös en. Jag sitter i princip och söker efter förbipasserande tåg med missade möjligheter ibland. Det behövs bara att någon sätter griller i mitt huvud. Och det har kanske någon gjort.

Man börjar ifrågasätta allt. Vill jag vara här? Vill jag jobba där jag jobbar? Räcker det? Räcker och räcker, svart på vitt, sanningen i vitögat, JA. För mig just nu i min karriär, ja. Jag har inte ens arbetat heltid i ett år med det här ännu, folk som söker folk vill oftast att man ska ha MINST två års studio-erfarenhet. Det har jag förvisso, men inte ur arbetande synvinkel.

Vill jag vara här? Jag gav upp rätt mycket för att komma hit, och jag kom hit med ingenting förutom en resväska och en gitarr. Nu sitter jag i ett rum fyllt med möbler och prylar som är mina. I en stad som jag nu känner till med invånare som jag kan kommunicera med. Egentligen är dte mig lite strunt samma var jag är, Tyskland är inte det slutliga målet i mitt liv, jag ska ju resa världen runt för i helvete. Men att lämna Tyskland skulle vara att lämna en trygghet som jag har jobbat hårt för att bygga upp. Jag är inte rädd för det, men det blir väl jobbigare för varje gång man gör det. Det tar emot lite helt enkelt.

Och vill jag jobba där? Jamenvisst, men inte för evigt och kanske inte så som det är just nu. Kommer något att ändras om man pratar om det? Jag tror inte det. I mina ögon skulle dte behövas en ombyggnad eller lokalbyte, och det tror jag inte kommer att ske. Men hela grejen med att ha varit lärling är att inte pinka dom i ögat som har lärt upp en och dra någon annanstans på en gång. När jag drar så ska tiden vara rätt, eller av rätt anledningar. Meningsskiljaktligheter eller flytt eller brist på arbete. Men bättre erbjudanden då?

För räcker det som jag håller på med nu? Min kreativitet säger nej, det räcker inte på långa vägar att gadda „mi vida loca“ och göra liljor tre ggr per månad. Det händer väl alla, alla vill göra „sin grej“. Men. Sanningen i vitögat igen. Tar sig mina tankar vatten över huvudet? Skulle jag verkligen palla trycket av att arbeta i en 100% customstudio där varenda grej tecknas upp personligt för kunden och där prestationstrycket ligger i varje motiv? Ibland tror jag det, med tanke på att jag nu redan gör det mesta custom för mina kunder. Men jag skulle behöva mer tid. Jag skulle behöva teckna mer.

Jag tror att jag måste se mig om. Samla perspektiv lite. Men inte den här veckan. Och nu spillde jag kaffe innanför tröjan...