missdjango

Jag minns när jag var ung och stark...hahahahahahaha...ha.

Nej men ärligt talat. Det är lördag kväll, klockan är fem över nio och jag ligger i sängen i mjukiskläder och mår skit. Igen. Förvisso är det att just ligga här med insikten om att jag kan ligga här två dagar i streck utan att röra en fena det som jag har längtat efter hela jävla veckan. Sedan monstersittningen i måndags hos El General gjorde kroppen ett djupdyk till tisdagen, för att frontalkrocka med feber-förkylningen på onsdagen, vilket har lett till sömnbrist, blandat med såsen man får av ansträngande koncentrationsarbete fram till idag, kryddad av bristen på intagande av riktig föda.

Allt har byggt upp till denna stund, som är just nu, som jag delvis njuter av i den form av det förtjänade lugnet, och samtidigt behovet av detta lugn som jag nu kan ägna mig helt åt utan att behöva tänka på att gå upp imorgon. Jag har bara dåligt samvete till Schweiger. Smsade förut att jag mådde dåligt men ville försöka rycka upp mig och kolla senare ikväll. Då var han så rar att han ringde upp mig! Han och ngr till satt och spelade kort och drack lite öl. Faan. Jag har inte sett honom på hundra år och inet umgåtts med honom ordentligt alls. Men jag kan inte se mig själv ta mig utanför ytterdörren mer idag. Jag är en dålig vän.

Eller, självklart beror mycket på jobbet. Ska jag dra en stereotyp tatuerare.

• Singel

• Gillar lugna hemmakvällar

• Umgås mest bara med kollegor

• förvånanstvärt många har även hembiträde

Och vad tror alla?

• Partyprisse med jättemånga coola polare

• Tycker att allt är kul/lätt att tatuera

• Har världens slappaste jobb med sovmornar och ritande hela dagarna

Jag går upp mig i mitt jobb. Jag lägger min mesta energi på mitt jobb. Mitt jobb är mig viktigare än mitt socialliv. Det är sant. De vänner som jag har vet alla att jag jobbar mycket (jämt). Oftast känns det som om de har förståelse för det. Men jag tror inte riktigt att folk fatatr hur det är, hur slitigt det faktiskt kan vara och hur mycket det tar på kroppen och psyket.

För ngr år sedan var jag ännu säker på att jag kunde ha chans på att bli en relativt skicklig yrkessoldat. Idag kan jag knappt öppna en förpackning kaffe utan kniv. Sad but true. Även om jag fortfarande jag blåsa upp mig till dubbel storlek tvivlar jag nu på om jag skulle komma så hel ur en fight. Jag märker att min kropp blir svagare på många sätt. Kanske överdriver jag just nu för att jag ligger här och känner mig så död, jag vet inte...

Det här jobbet är ändå min dröm. Och jag vill göra dte bra och ständigt utvecklas. Och om jag inte trodde på min potencial så skulle jag inte ta mig igenom allt det här slitet. Och dte kommer bli bättre, det är ännu för mig en total omställning att göra det här på heltid.

Även om veckan var slitig så gav den iaf en del fina stunder :) Igår gaddade jag min första hannya-mask.

(Fotnot: Hannya-masken kommer från den Japanska Noh-teatern och föreställer en kvinnlig demon, en kvinna som genom hat och avundsjuka har förvandlats till ett monster. De symboliserar människans känslomässiga komplexitet, hur vi kan låta negativa tankar och energier ta överhanden.)

Det var så roligt, för jag har ju bara gjort japanskt en gång tidigare. Den här masken hade jag även utformat själv, utifrån en förlaga av Jack Mosher. Oftast när jag börjar på en tatuering har jag ingen färdig förlaga alls om hur jag ska lägga skuggor eller färg. Det vill säga, jag tatuerar aldrig ett-till-ett utifrån en bild, oftast har jag gjort en förlaga med linjer, och även om jag har gjort en bild innan med färdiga skuggor, så tittar jag i princip aldrig på den när jag tatuerar. Det är mer för att kunden ska fatta hur dte kommer att se ut.

Och idag tatuerade jag en liten realistisk kollibri på en tjej, var med superkul!! Det är sånt jag vill göra för faan..!!!! UTMANINGAR!!

Jag ska berätta en grej som jag har tänkt, men aldrig yttrat högt.

I min familj håller fler av oss på med estetiska saker. Pappa både målar, tecknar, och vet hur man bygger flaskskepp, min farbror gör musik, min storasyster gör alltihopa och jag har alltid tecknat och målat så länge jag kan minnas. Jag fick mitt första staffli när jag var 8 år och min lärarinna började prata med mina föräldrar om möjliga konsthögskolor när jag var i den ringa åldern 9-10. Den delen var ju alltid förutbestämd på ngt vis för mig, ända från att ha kopierat bilder av dinosaurier på dagis till att lyckas sälja tavlor.

Konst är det vatten som jag simmar bäst i. Jag har hållit på med gestaltning så länge att det faller mig mer naturligt än att läsa en bok. Det här säger jag utan att vilja verka dryg, det är för mig mer som en utvecklad tillhörande del av dte som är jag bara. Genom alla dessa år har mitt bildminne utvecklats väldigt mycket. Jag tänker och minns mest i bilder. Det är delvis därför som jag mest måste skriva ner saker som jag ska komma ihåg, för jag minns hela lappen, min skrift och vad som stod. Själva ordet ensamt kan jag inte minnas, men om jag skriver det på en lapp så kan jag memorera det. Som ett kort.

Och senaste halvåret har jag upptäckt en jävligt häftig grej. Jag kan utveckla mitt tecknande och målande bara genom att titta på bilder. Förut kunde jag titta i tidningar, se detaljer som jag gillade och kopiera av dom på papper och försöka bygga in dom i mina egna grejer. Nu, nu räcker det med om jag bläddrar igenom en bok och studerar bilderna. Om jag efteråt fattar pennan så för hjärnan per automatik över det. Låter det här vettigt?

Svart på vitt: Estetiken har utvecklats så till en grad att jag nu för tiden i princip inte behöver anstränga mig ett jota längre för att förbättra mina tekniker. Helt sjukt.

I tatuerandet provar jag just nu ständigt ut nya grejer. Jag börjar med ett motiv endast bärande på en vag föreställning vad jag vill överföra och oftast utan ngn plan .den kommer allteftersom, liksom. Det är jävligt häftigt. Som att klinka gitarr och bara „hitta“ ett skitbra riff. Jag känner mig som Slash för fasen. Ibland.